moonlight

Det var gott!
Sonen tog till och med om!
Kanhända lagar jag det nån mer gång.

Usch, bläääää... nu måste jag jobba lite....

Cheeeeezuz..... vad jag slocknade igår!!!
Totalt knockad.
Kommer knappt ihåg att jag la mig på sängen för att läsa.
Kravlade upp mitt i natten och bytte om till pyjamas och sen sov jag vidare.
Borde alltså vara utsövd... men tyvärr har jag lite småont i magen.
Köpte fiberflingor igår, all-bran (alltså barkpinnarna, inte bruna corn flakes som innehåller alldeles för mycket socker) och hoppas på att dom ska få igång min mage... dom har funkat förr.
Annars har vikten krupit upp lite sen i torsdags när kolhydrater åter kom in i bilden.
Kan ju ha att göra med restaurangbesöket som ju inkluderade både vin och choklad och så åt jag fullkornspasta till lunch både torsdag och fredag.
Kanske gick ut lite för hårt i starten.
Ingen panik för det... jag tänker inte ge upp.
Suget har däremot inte kommit tillbaka och det är ju det som är den värsta fienden... det är det som förstör allt...
Nu MÅSTE  jag få in motion i mitt liv.
SKA leta fram den fördömda pilates-dvd:n och SKA börja promenera igen.

Idag ska jag laga mat och vara huslig samt sitta på balkongen om solen behagar titta fram.
Ikväll ska jag sätta mig och jobba en liten stund så jag inte behöver tänka på det imorgon.
Kanske (väldigt kanske), om jag orkar, städa upp lite.
Härhemma förfaller allt väldigt snabbt.
Egentligen måste man dammsuga och torka golv varje dag.
Men det orkar eller hinner inte vi.... vi kisar lite med ögonen istället och det funkar nästan lika bra (förutom vid extra grav PMS).

Idag ska jag även försöka att inte påverkas och låta mig slås ned av sonens liiiiidande och dåliga humör.
Han får väl sitta och trycka i sitt rum och sura bäst han vill.

Nu ska jag ta mig en dusch och försöka bli människa även idag!

Nyss hemkommen från Vällingby med den slokande sonen.
Handlade upp oss på south beach-vänliga livsmedel på Hemköp.
Det var inte billigt.
Bara en massa dyra saker som balsamvinäger, inlagda kronärtskocksbottnar och dylikt.
Väl hemma så ringde den lilla mamman.
Jag pratar inte så ofta med henne och har väl lite dåligt samvete för det så när hon väl ringer så känner jag mig alltid tvungen att prata länge.
Varför känner jag så?
Usch.
Hoppas det inte blir så med mig och dottern.
Med sonen är det redan så, men det beror på att han inte är någon telefonmänniska.
Nu ska jag fortsätta packa upp alla matvarorna och sen ska jag lägga mig och läsa.
Är vansinnigt trött och vill bara att det ska bli dags att gå och lägga sig så det kan bli imorgon då jag planerar att vara så mycket piggare och mer utvilad.
Jobbigt med såna dagar.
Parentesdagar.
Har börjat med Elizabeth George som sagt, men inte hunnit så långt.
Tack och lov handlar den om Lynley och Barbara Havers (min favvis), till skillnad från förra boken som kretsade kring St James och Deborah.
Böckerna är BÄST!
Tv-serien var värdelös... ingenting var som det skulle vara men allra sämst var Barbara Havers.
Har man bara sett den så vet man ingenting.
Jag rekommenderar verkligen varenda bok om Lynley och alla andra av Elizabeth George.

Har snackat allvar med sonen nu.
Han slokade och skämdes.
Som omedelbar konsekvens avskrev jag alla hans planer för Valborg.
Sen får vi se.
Förtroenden kan raseras på en sekund, men tar lång tid att bygga upp och ännu längre att bygga upp IGEN.
Jag är inte mycket för bestraffningar.
Jag kan bli väldigt arg, men det rinner snabbt av och jag är inte långsint.
Både bra och dåligt.
Nu slipper jag oroa mig på valborg i alla fall.
Fast det är ju trist att det är av en sån orsak.

Har vidare betalat alla mina räkningar samt dottern och fick faktiskt lite pengar över trots den pissiga lönen.
Åtminstone så vi klarar oss och det är ju det väsentliga.
(Konstigt förresten att det stavas väsentligt när dom flesta uttalar det vesäntligt.)

Solen har ännu inte dykt upp på min balkong, men kanske kanske att den är på väg nu... det är fortfarande ett tjockt molntäcke, men solen kan anas där ovanför.
Nu ska jag sätta mig och planera lite matinköp!

Känner mig plågsamt trött på mig själv och därmed av att skriva här.
Ska ändå kämpa på så jag inte lägger av för det vore verkligen TYPISKT mig.
Född periodare- det är jag det.
Är för tillfället förbannad på sonen av olika skäl men mest av ETT skäl som jag inte kan nämna här.
Jag fick veta vissa saker igår, men har inte kunnat ta det med honom än eftersom han har kompisar som sover över.
Han pysslar med vissa saker som jag inte kan godkänna och det vet han om och därmed har han ljugit mig upp i ansiktet rätt ordentligt... och nu har jag kommit på det.
Det är väl inget konstigt med det egentligen, och allting kan man ju tycka är normalt just i tonåren... allt ljugande och fifflande... jag menar....
... det är ju det hela tonårsperioden går ut på!
Att klippa med föräldrarna och leva sitt eget liv.
Men förälderns jobb... hur naturligt detta ej acceptabla beteende än är... är ju att bromsa och reagera och sanktionera...
Och fast man vet att det är som det ska så kan man inte låta bli att bli en smula sårad när det ljugs och gås bakom ryggen på det här viset.
Ett endaste ljug gör ju att man ifrågasätter allting!
Jobbigt.

Igår hämtade jag mina böcker och jag är så lycklig!
Julafton!
Ska nu läsa "När ingen ser" av Elizabeth George.
South Beach-boken verkar också väldigt bra... behövs verkligen nu när jag ska in i fas 2.
Har redan börjat gå upp igen... men det kanske är naturligt att man gör det först eftersom fas 1 var så strikt...
Vet ej, ska läsa på.

Hoppas det blir lite sol idag så jag kan sitta och svära på balkongen igen!
Behöver i alla fall inte jobba samtidigt så det kanske inte blir så jobbigt om det nu blåser.
Bara att gosa in sig i en filt och sticka  fram näsan.
Sjuk-katten verkar lite piggare.
Han är fortfarande väldigt mager och mer stillsam än vanligt, men han har börjat bete sig mer som han brukar... är sällskapssjuk och klättrig.
Vi har skippat torrfodret och gått över till vanlig mat... ingen dyr dietmat, men inte den billigaste coop-maten heller.
Indianen har fortfarande inte hört av sig.
Får ringa henne sen.

Ligger i sängen med sjuk-katten på benen.
Han har i alla fall inte blivit sämre.
Har inte hört nåt från Indianen än... men som sagt... Indianen är mest aktiv på natten och ibland händer det faktiskt att hon inte kommer ihåg att höra av sig precis när hon sagt.
Funderar på att åka till veterinären och köpa sån där specialmat.
Svindyr förstås... 
Blir inte bättre av att jag fick ut en pisslön eftersom jag varit sjuk.
Men... man gör det man måste.
Är någon i familjen sjuk så är det det man får prioritera... inget snack om det!

Idag var det ännu en sån där dag som var likadan som alla andra men ändå inte.
B kom aldrig så det blev lunch på kontoret.
Ingen fara med det förutom att jag blir lite orolig för henne.
Både H och T och E jobbade så det blev lite överbefolkat inne på kontoret ibland.
Och E tål inte T så möjligen blev det lite spänd stämning ibland också.
Men H och jag hade kul som vanligt.
Imorgon får jag tyvärr vara ensam för T jobbar på annat håll och H åker till Italien på en vecka... men det ska nästan bli skönt för jag har haft lite svårt att skärpa mig eftersom jag haft så kul.
Man får inte ha för roligt på jobbet för då tappar man koncentrationen tydligen.

Imorgon startar jag med kolhydrater och det behöver jag för jag är så trött i kroppen.
Jag har väl gjort slut på alla lager verkar det som, och det är ju trots allt så att kolhydrater behövs
om man ska ORKA något.
Tänker köpa en fullkornspastasallad på glassbaren som ligger vägg i vägg med kontoret.
H har ätit det hela veckan och den ser ovanligt god ut.
Är lite rädd för att trilla tillbaks i gamla ovanor.
Jag kan inte slappna av än.
Jag har gått ner både i vikt och omfång.
Problemet just nu är att jag inte har några byxor som är ok.
Antingen är dom alldeles för stora eller så är dom trasiga, eftersom dom jeans jag hade innan jag la på mig en massa extrakilon såklart gick sönder både här och var när jag bara blev tjockare och tjockare.
Men... det är ju trots allt ett ganska angenämt problem.

Nu måste jag sluta... är så trött så jag knappt kan hålla ögonen öppna...
Sov gott och sweet dreams önska jag ALLA!!!

Nu har Indianen varit här och kollat på älskade katten.
Hon tyckte INTE han såg bra ut.
Det kanske är njurarna trots allt.
Hon ska prata med sin veterinär imorgon... Indianen jobbar som volontär som veterinärassistent på onsdagar hos en kvinnlig veterinär som är helt underbar... hon är skicklig OCH hon älskar verkligen djur.
Vi väntar och hör vad hon har att säga.
Antingen får vi komma till henne med katten eller så får vi gå till en vanlig veterinär.
Problemet är att det kostar skjortan.
Men, som ungarna säger, ingenting är viktigare.
Inte ett öre vill barnen ha om det behövs till piss-katten.
Vi hade en katt en gång, som dog av just det här med njurarna.
Och innan han dog så var han väldigt sjuk.
Vår piss-katt är bara fem år... inga av hans syskon har någonsin fått fel på njurarna så tidigt i livet.
Hoppas, hoppas att det är nåt som går att fixa.
Vi har redan förlorat en katt i år.
Det låter hemskt att kalla honom piss-katten.
Min blogg är anonym så jag använder kodnamn... får nog tänka ut ett nytt åt honom...
Kan inte kalla honom älsklings-katten eftersom vi har två (och en på vift).
Det får nog bli F-katten.
Min fantasi gick åt när jag lagade middag.
Och nu känner jag mig bara väldigt, väldigt orolig... orkar inte tänka ut nåt bättre.

Man känner sig lite tjatig när man skriver här.
Det blir liksom samma sak jämt och ständigt.
Man gör ju ungefär samma saker... om och om igen...
Det blir inte så roligt att läsa om men det betyder inte att livet är tråkigt.
Jag tycker att mitt liv är rätt så bra.
Möjligtvis tar jobbet lite för mycket tid och energi för tillfället.
Men det är på väg åt rätt håll så jag ser slutet på det också.
Det är konstigt...
Man tycker att man gör samma saker hela tiden, dag efter dag...
Men om man ser tillbaks på en längre period så märker man att saker och ting hela tiden förändras på det ena eller andra sättet.
Man skaffar nya vanor, glömmer bort gamla.
Människor kommer och går... en del finns där jämt och andra bara för en kort period.
Men just NU så känns det som om idag var likadan som igår och i förrgår och förra veckan och troligtvis som imorgon.
Så jag tänker inte skriva nåt speciellt om idag i detalj.
Det var en ok dag.
Jag var ganska odisciplinerad och snackade mest en massa.

En sak kan jag ju nämna.
T kom in och fikade en stund.
Hon jobbar som volontär för tjej-zonen och berättade om det.
Hon har dragit in min dotter i det hela och så brukar hon läsa läxor med en tjej nån gång i veckan.
Jag frågade på skoj om hon inte kunde ta sig an min oinspirerade (skolmässigt) son och hon tyckte att det lät som en väldigt kul utmaning.
Så nästa vecka ska hon och sonen dejta och hon ska styra upp hans pluggande.
Hon är bra på sånt och hon är en sån där ung vuxen som jag kan tänka mig att ungdomar gillar.
Så det blir nog bra.

Imorgon kommer B in till jobbet.
Hon är ju sjukskriven och jag har försökt att stötta henne lite genom att hålla kontakten.
När man är långtidssjukskriven p.g.a. utbrändhet och depression så kan det kännas bra att inte bli alldeles bortglömd... att veta att jobbet finns där och att man fortfarande har en plats som väntar...
Chefen tror inte att hon kommer att kunna jobba på länge, om ens någonsin inom just vår verksamhet, men B vill gärna tro att hon snart ska börja jobba igen.
Vi mjukstartar lite med lunch imorgon.
Det är absolut ingen uppoffring att bry sig om B.
Hon är en sån där GOD människa.
God på riktigt.
Det är nog en anledning till att hon blivit utbränd.
Hon räckte helt enkelt inte till åt alla som hon vill räcka till åt.
Ska bli kul att träffa henne!

Till middag idag blev det en halvblodig rostbiff med paprika, bladspenat och vitlök stekt i olivolja med en skvätt citron på.
Jag är imponerad av min egen fantasi.
Det var gott.
På torsdag blir det mer kolhydrater.
Jag tror det behövs... känner mig inte lika pigg längre... kan tänka mig att kolhydraterna behövs i längden.
Men sockersuget är spårlöst borta.
Vi får väl se hur det går  med det sen... ska vara väääääldigt försiktig.
Det är så skönt att vara mätt och belåten och inte alltid sugen på nåt sött.
Upprepar:
South Beach heter dieten och den rekommenderas varmt!

Nu ska jag gå och lägga en sval och moderlig hand på sonens panna (inte så lätt som det låter eftersom han ligger i en loftsäng) eftersom han har huvudvärk.
Sen ska jag krypa till sängs.
Är fortfarande orolig för piss-katten... tycker han verkar sämre.
Indianen kom inte igår kväll.
Möjligen var det hon som ringde på telefonen mitt i natten (hon är nämligen verksam på natten och sover på dagen)... men då fattade jag ingenting så jag lyckades inte svara.
Hoppas hon kommer ikväll.

Ännu en kaosdag på jobbet.
Man kan planera till förbannelse men sen är tre pers sjuka och så går allt åt skogen i alla fall.
Idag var det så körigt så jag var tvungen att ta ett schema själv på förmiddagen.
Något som skulle vara jättekul om det inte var för att det är så mycket jag inte hinner göra som jag borde.
Som att planera och boka in folk till imorgon t.ex.
Den första kvinnan jag besökte bodde i en mycket trevlig lägenhet på kungsholms strand.
Fönster rätt ut mot vad nu vattnet heter därnere.
Och eftersom vädret var rätt underbart så var det inte helt fel att promenera omkring därnere vid vattnet.
Sen gick jag till en herre som bor uppe vid Västermalmsgallerian.
Efter lite pyssel och en trevlig pratstund så tog jag adjö och gick därifrån.
Precis mittemot där han bor så bodde min älskade lilla H.
Hon som gick bort för några veckor sen.
Jag tittade upp mot hennes fönster och såg att gardinerna hängde kvar.
Så många gånger som jag gått in där i porten och uppför trappan till hennes dörr.
Portkoden sitter i fingrarna och vartenda steg känns så välbekant och hemmavant.
Jag kunde inte låta bli.
Jag gick in i porten och uppför trappan.
Jag stod utanför hennes dörr.
Jag öppnade brevlådan och kikade in.
Försökte känna om det fortfarande doftade som det brukade göra då.
Om det fanns något av henne kvar.
Men det var tomt och det luktade ingenting.
Jag stirrade ner på hennes matta och såg framför mig hur hon brukade sitta i köket och luta sig mot köksbordet.
Hur glad hon var när man kom.
Eller, lika ofta, hur upprörd hon var över något.
Det kändes lite som om jag tog farväl.
Det kändes bra på nåt sätt.

Sen rejsade dagen på och jag lyckades med nöd och näppe göra allt som inte kunde skjutas upp tills imorgon. T kom förbi en sväng och fikade. J jobbade, tillbaks från Argentina, och det känns bra. H var sprudlande som vanligt.
Och inte alltför långt efter ordinarie arbetstid kom lilla P och hämtade mig... dottern alltså.
Vi sällskapade hem och handlade lite middagsmat på konsum.
När vi kom hem så noterade vi att piss-katten betedde sig lite skumt.
Han vinglar liksom med bakkroppen.
Det kan bero på fallet från balkongen häromdan... han dunsade ner på sidan.
Men det kan också vara ett tecken på njurfel.
Vilket är det som tar livet av katter.
Jag och sonen kutade över till Indianen och bad henne komma förbi och inspektera.
Hon lovade att komma förbi ikväll eller imorgon.
Innan vi gick fick vi se på hennes fyra små kattungar.
Fyra små vykortskattungar.
Vet inte hur gamla dom är, men tillräckligt gamla för att ha öppnat ögonen och se ut som små kattungar, men ändå inte tillräckligt stora för att springa omkring.
Dom låg i en hög och fajtades lite med varandra på vingliga ben.
Tack och lov är dom långhåriga (vilket inte gör dom mindre söta).... då är det ingen risk för att vi åker dit på att adoptera en... vill inte ha en långhårig katt som inte kan sköta sin päls själv.
Ljuvligt söta hursomhelst.
Hälsade även på otroligt keliga och tillgivna hunden M.
Han är blandras men ser ut som en schäfer.
Han är uppfödd av Indianen men "köptes" av någon idiot (som aldrig betalade) som sen misshandlade honom på alla möjliga vidriga sätt.
Fimpade cigaretter på nosen och sparkade honom så han är blind på ena ögat bl.a.
När Indianen fick reda på det så krävde hon att få tillbaks honom.
Men idioten vägrade och hotade och gormade.
Till slut fick Indianen med hjälp av två kumpaner kidnappa tillbaks hunden M.
I början var han så rädd för folk så ingen kunde klappa honom alls.
Han förväntade sig att få stryk så fort någon närmade sig honom.
Men nu är han en av dom trevligaste och goaste hundar jag någonsin träffat.
Idioten håller fortfarande på och bråkar om att få tillbaks M.
Nu har han polisanmält Indianen för stöld.
Men det borde inte vara något problem eftersom han aldrig betalade.
Hon tog ju bara tillbaks det som var hennes från början.
Det är så hemskt att tänka på vad en del människor kan göra mot djur.
Makt är vidrigt när det missbrukas.

Time to hit the sack!

Blev inte riktigt som jag hade tänkt.
Bara för att jag egentligen inte alls hade tid så var jag tvungen att börja möblera om vardagsrummet.
Rensade igenom allt på skrivbordet.
Nu är skrivbordet borta.
Ett minne blott.
Eller nästan.
Det är ett gammalt slagbord och nu står det ihopfällt framför fönstret och tar inte upp särskilt mycket plats.
Det var mycket papper som skulle rensas in i diverse pärmar och mappar.
Mycket att sortera.
Mycket att slänga.
När dottern mitt i allt plötsligt kom hem så kände jag att jag var alldeles svag och darrig.
När hon sa att hon köpt två fläskkotletter och nu tänkte laga middag åt oss kändes det som om hon var jultomten.
Så nu sitter jag här vid köksbordet, svag och darrig, och väntar på att maten ska bli klar som värsta äkta mannen på 50-talet.
Det känns rentav lyxigt.
Efter maten ska vi ta och kånka ut allt skräp till soprummet och sen ska jag bara se över morgondagen lite snabbt och sen ska jag krypa isäng med nån trevlig bok.
Man blir trött av att först tillbringa en dag i sol och vind, vara arg och sen gå igenom en massa skräp och ta en massa beslut om var alla papper ska vara.

Tack för idag.
Tack för en alldeles vanlig dag.
(Agneta Fältskog typ 1975)

Nu RÄCKER det.
Med sol och vind.
Solen börjar krypa bakom den stora björken och hur lugnt och djupt jag än andas så börjar det bli mer plågsamt än skönt att sitta på en hård pinnstol på balkongen.
Så nu går jag in.
Nu ska det dammsugas.
Och diskas.
Och kanske göras köttfärssås.
Och finslipas på morgondagen.
När det gäller jobbet alltså.
Och kanske, kanske plockas lite på det förhatliga skrivbordet som jag förträngt sen nån gång i november.
Det ska BORT.
Men först måste högarna bort... annars blir det lite svårt.
Om någon kom och tog alla högarna så skulle jag inte sakna någonting.
För jag har ingen aning om vad som ligger där.
Men det verkar inte som om någon tänker göra det så nu har jag insett att det helt enkelt är jag själv som måste ta itu med saken.
Segt som bara den.
Men tänk bara vad skönt efteråt =)

Hoppsan.
Nu råkade jag beställa 4 (fyra) böcker på bokus.se.
No selfcontrol.
Jag beställde:

1. Innocence, av samma författare som till Elegans, men den här tog jag på engelska.
2. någon south beach-bok
3. senaste Elizabeth George som utgivits på svenska i pocket... på nåt sätt har jag missat den!
4. Prep, någon slags ungdomsskildring som tydligen ska vara himla bra.

Livet blir inte roligare än vad man gör det, och om man aldrig får överraskningspresenter från någon annan så får man väl se till att ge det till sig själv!

Sitter på balkongen och försöker njuta av solen och få lite jobb gjort samtidigt men det är som förgjort p.g.a. den förbålda BLÅSTEN!!!
Jag blir så ARG när det blåser... det gör mig komplett vansinnig som en ilsk femåring utan impulskontroll...
Jag försöker hålla reda på den förbaskade filten som ska ligga över mina axlar, alla jobbpapper och pennor som fladdrar, laptopen, mobilen och den förbannade balkongdörren som är fastbunden men som försöker slita sig loss vilket resulterar i att den står och SLÅR mot balkongräcket HELA tiden.
Försöker också balansera mitt glas med läsk samt burk med nötter och det är ju inte svårt att föreställa sig hur bra det INTE går.
Grrrrr.... GRRRRRRR!!!
Och HÅRET!
Det blåser i ögonen och fastnar i munnen och naturligtvis har jag satt upp det i en käck hästsvans, men det sliter sig loss och vill inte hålla sig borta för INGENSTANS här hemma finns det en normal hårsnodd som har den rätta elasticiteten så att tofsen sitter där den ska!
Jag vill verkligen inte missa denna stund i solen, men jag har samtidigt så mycket jag måste fixa tills imorgon... kan inte skjuta upp det till senare...
Nu har jag någon form av koll på läget och lyckades precis boka in den sista personalen som behövdes så kanske att jag kan slappna av en liten, liten smula.
Har lagt in alla papper och pennor och sitter nu bara med filt och laptop och försöker att andas lugnt och djuuupt...
Jag vet att jag ibland har kläckt ur mig saker som att det är härligt med friska vårvindar... jag tar tillbaks allt sånt dumt prat!
Blåst framkallar aggressioner i mig.
Det är som att vara till sjöss fast man inte är det.
Ingen skulle väl få för sig att sitta mitt uppe på en båt långt ute till sjöss med en massa papper och försöka jobba!
Nä.
Men då är man ju inställd på att det blåser.
En helt annan femma.

För övrigt tycker jag att det är riktigt, riktigt kusligt med Haga-mannen.
Hur går det ihop i en människa när man lever ett sånt dubbelliv?
Hur många såna har man runtomkring sig?
Jag menar...
Alla kanske inte har gått så långt som Haga-mannen och börjat leva ut sina skumma drifter... men dom kanske är på vippen...
Potentiella tokdårar och samtidigt normala småbarnsföräldrar.
Scary, scary...
Jag hoppas att man får veta lite mer om bakgrunden, om hans uppväxt och så...
Att det går att hitta någon form av förklaring så beteendet inte blir så skvatt tokgalet.
För om det går att göra det så har vi ju fortfarande en chans att förebygga och förutse såna här brott... och då har vi fortfarande en chans...
Jag vill veta vad hans vänner säger... hans sambo och hans familj...
Jag vill veta att dom kanske har anat, men möjligen förträngt och förnekat.

Nu är jag inte lika förbannad.
Solen värmer riktigt skönt och filten är stadigt förankrad och balkongdörren har lugnat ner sig lite.
Ska fortsätta och sitta här och andas ett tag till.

Bäst som jag satt på balkongen och myste i solen så trillade ena katten ner i buskarna precis här under.
Det var piss-katten och han brukar aldrig gå ut eftersom han är så feg.
Fallet gick bra, men för ovanlighetens skull verkade det som om han tyckte det var mer spännande än läskigt att vidga sina vyer.
Eftersom jag trots allt har lärt mig en läxa beträffande borttappning av katter så plockade jag in honom och beslöt mig för att ta en vända till Vällingby för införskaffande av katthalsband.
Inga fler katter ska försvinna från oss p.g.a. att ingen vet var dom hör hemma.
På vägen till Vällingby funderade jag på vad jag skulle lyckas med för oplanerad shopping idag.
Jag tror aldrig det hänt att jag lyckats med bedriften att hålla mig till det jag planerat.
Jag är livsfarlig med ett amex-kort i handen.
Den här gången blev det en mobiltelefon.
Till sonen.
Faktiskt så fick han ett löfte om en sådan i julklapp, men sen har tiden gått och jag har inte haft tid att sätta mig in i den snåriga djungel som utgörs av olika mobiltelefoner och fantastiska abonnemangserbjudanden.
Men sonen behöver en mobil!
Så JAG kan få tag på honom!
Så jag gick in i den där affären... Mobile House tror jag den heter... och där stod en sysslolös och oerhört entuiastisk och energisk försäljare (ung man) som genast såg ett lättfångat byte i mig.
Gick därifrån med en snofsig ericsson... kommer inte ihåg modell... med både kamera och mp3, hörploppar (2st), ett comviq-abonnemang samt en drulleförsäkring.
Det känns bra.
Sonen kommer att bli så glad.
Lyckades även köpa två katthalsband även om sortimentet var magert (hundar har mycket mer att välja på).
Katten D fick ett blått med reflexer och piss-katten fick ett rött med nitar.
Och nu är jag hemma igen och ska äntligen bara sitta här på balkongen och ha det skönt!

Äntligen hemma.
Har terapisnackat med dottern.
Hon lyssnade tålmodigt och förstående på alla mina tråkiga jobbproblem... gav precis det rätta gensvaret så det kändes som om hon verkligen var intresserad.
Det behövde jag efter att ha varit så ARG som idag.
Är fortfarande lite arg.
Irriterar mig just nu väldigt mycket på tv 4.
Sämre kanal finns inte.
Samma trams hela tiden.
Annars har jag det rätt bra.
Sitter framför tv:n med dottern.
Vi har varsin laptop i knät.
Jag har precis ätit en stooor tallrik med sallad, paprika, mozarella och rökt lax.
Å så några skedar jordnötssmör.
Å några till.
Svårt att sluta, mår nästan lite illa nu.
Snart är det Hey Baberiba.
Det är det enda jag ser någorlunda regelbundet på tv.
Sen ska jag sova.
Ut.
Det ska bli.
Skönt.
Jag vet inte.
Varför jag skriver såhär.
Konstigt.
Håller nog på att.
Implodera.

Pissdag på jobbet idag.
Inget speciellt egentligen förutom att jag inte tålde folk.
Kände allvarliga aggressioner mot vissa och kunde knappt dölja det.
Måste vara trött.
Har ändå fått en hel del gjort och H var en klippa och höll ställningarna.
En hemsk sak.
D på jobbet kom in alldeles förstörd och sa att hon måste gå hem.
Hon hade precis fått veta att hennes bästa väns lillasyster, endast 2,5 år, hade drunknat.
Hon hade varit ute i familjens trädgård och vattnat blommor och så hade hennes 5-årige bror dragit bort järnlocket från någon slags brunn och så hade hon tippat i.
Jag känner mig helt förstörd bara av att höra talas om detta...
Fattar inte hur man kommer igenom nåt sånt om man drabbas själv.
Vi såg i alla fall till att D fick skjuts dit hon skulle... hon var i chocktillstånd och var inte kapabel att ta sig nånstans på egen hand.
Kanske därför jag tappade gnistan idag.
Nu ska jag hem till två krassliga typer som varit hemma från skolan idag.
Har en massa jobb med mig hem... men det behöver jag inte ta itu med förrän jag har sooooovit ut.

Over and out for now.

Bra dag på jobbet.
H var där och hon var som en propeller... ingen hejd på hennes energi och det smittade av sig.
Det är verkligen roligt att jobba när man är ett team som funkar.
Lunchade med vännen C idag istället för igår när jag helt enkelt inte kunde komma loss från stationen.
Hon skulle ju berätta nåt stort för mig.
Det var att hon nu börjat med hormoner.
Hon ska nu alltså bli helt och hållet en han.
Hon (kan ännu inte riktigt förmå mig att använda ordet HAN när det gäller C) orkar inte vänta på att få hormoner genom svenska läkare, utan har tydligen fått det av någon kompis som fått tag på det i Danmark.
Lite oroväckande kanske.
Har en känsla av att det är bäst att pyssla med sånt där under övervakning.
Men... jag förstår otåligheten och outhärdligheten med att vänta på nåt man redan väntat på hela livet.
Så jag hoppas bara att det går bra.
Ännu märktes ingenting, men nästa gång vi ses så borde det ha hänt nåt.
Då är troligtvis rösten mörkare och skägget har börjat växa.
Lite läskigt... men också spännande.
Vi käkade på Hong-Kong.
Jag åt oxfilé på het järnplatta (typ) och så tog jag extra grönsaker istället för ris.
Supergott!
Väl hemma kollade jag och dottern på Seinfeld- och Vänner-bloopers som hon laddat hem.
Lite kul.
Men nu ska jag sova.
Pisskatten spinner så sött på min högra sida och D-katten värmer mina ben.
Indianen frågade sonen om vi ville ha en kattunge eftersom dom precis fått en ny kull.
Nä... sa sonen... våra katter mår så bra nu när dom bara är två. Svarta katten var ett undantag.
Klokt sagt av honom och väldigt sant.
Våra katter har aldrig varit så harmoniska som dom är nu.
Trevligt...
Men det kommer att ta lång tid innan jag slutar att sakna lill-katten.

Väldigt snabbt vill jag bara sticka in nosen här så ingen tror att jag gått och svimmat eller dylikt.
Hade igår en kolossal energi på jobbet, vilket när jag kom hem vände och blev till en kolossal brist på energi.
Stöp i säng... sov i princip hela natten, förutom en mini-, mini-vända till kylskåpet och två salamiskivor,
borde alltså känna mig rätt normal just nu...
... men så är inte fallet!
Mycket, mycket trött.
Vikten går nedåt... har passerat en ny gräns som jag inte tangerat på åratal.
Vill poängtera att mitt mål är att nå en vikt jag hade för ca 8 år sen, alltså EFTER att jag fått mina två barn... jag inbillar mig inte att jag ska bli som jag  var när jag var 16 år igen...
Jag vill bli av med allt det där onödiga som smugit sig på år efter år som en följd av ren slöhet och någon slags obalans i kroppen som jag tror beror på socker.
Istället för att fortsätta gå omkring och sura för att jag är missnöjd med min kropp så vill jag en gång för alla ta tag i problemet och dessutom, på köpet, bli piggare och må bättre rent fysiskt.
Läser man min blogg med fel glasögon kan man säkert inbilla sig att jag är fixerad och lider av någon ätstörning...
Det vill jag bestämt hävda att jag inte gör!
Jag tar helt enkelt bara, en gång för alla, tag i mitt problem så jag kan sluta gnälla om det.
Jag vet vart jag vill komma och var gränsen går.
Det är ingen kortsiktig bantning, utan en omläggning av livsstil, åtminstone  vad det gäller kost, sen vill jag ju gärna försöka integrera lite motion i den där livsstilen också...
Jag har nu avverkat två veckor i FAS 1, enligt south beach-dieten.
Skulle jag nu ha skött mig exemplariskt så vore det nu dags för FAS 2, som är lite mer flexibel...
... men...
Tänker fortsätta en vecka till med den här avgiftningsfasen eftersom jag trots allt drack alkohol vid två tillfällen förra veckan... vilket inte riktigt stämmer med fas 1.
Jag äter mig mätt... jag får påminna mig om att äta mer, eftersom jag glömmer bort mat.
Jag klarade hela påsken utan att äta en godisbit, och det var inte det minsta svårt.
Helt klart har SUGET försvunnit... vilket är själva målet med fas 1.
Jag känner också att jag fått en helt annan sorts energi... en väldigt skön känsla.
Det känns som om jag fått mer TID, eftersom jag är klarare i huvudet och orkar mer.
Jag sover bättre på nätterna och känner mig allmänt bättre till mods.
Det enda problemet är magen.
Antagligen dricker jag för lite... antagligen är kolhydrater viktiga för att hålla igång magen...
Nu är jag försiktig med sötningsmedel, eftersom jag inbillar mig att det ställde till det ännu värre med magen.

Idag ska jag jobba på stationen med H... vilket är en ren fröjd!
Det är konstigt...
Jag känner henne bara på jobbet, men hon är definitivt en av mina favoritmänniskor all time.
Hon är så lätt att tycka om.
Man har så roligt med henne!
Och hon gör ett så bra jobb.
Ett rent nöje är det att jobba med henne!

Drömde att Goldielock kom hem och betedde sig konstigt!
Fick lite agg emot henne.
Dumma dröm!
Drömde också att el Gato Velvet kom hem... men han var mycket större och betedde sig också konstigt.
Han kommer nog aldrig hem.
Indianen tror att räven kanske har tagit honom.
Det gör ont i hjärtat.
Men på nåt sätt känns det som om det vore en mer värdig död för en katt än att bli överkörd av en bil.
Mer Darwin liksom.
Fan, fan, fan... vi skulle ha fått ha honom längre!

Det verkar som om även fast mitt huvud har blivit bättre på senare tid och det går inte åt lika många treo (långtifrån) så vaknar jag ändå varje morgon (nästan oavsett vilken tid) med begynnande huvudvärk vilken måste åtgärdas med treo.
Sen blir det bra... och resten av dan är det inga problem.
Åtminstone på väg åt rätt håll.

Inatt var jag uppe en sväng förbi kylskåpet.
Tror jag åt ko-ost, salami och keso.
Drömde om att äta skorpor med smör.
TROR att det bara var en dröm.
Somnade så tidigt igår vilket gjorde att natten blev lång och då  är risken större att jag "vaknar" och går upp och äter.
Helt vaken är jag ju inte....
Vet inte om jag skrivit om det förut, men... jag har ju alltså en ovana att knalla upp på natten och äta i sömnen MOT MIN VILJA.
Ingen läkare har velat förstå problemet.
För det är ett stort problem som påverkar hela mitt välbefinnande (som blir mindre VÄL).
Jag kan må pissdåligt dan efter p.g.a. vad  och hur mycket jag glufsat i mig under natten.
Och det har INGENTING med viljan och sunt förnuft att göra.
En läkare trodde att jag inte blivit ordentligt avvand från amningen. :rolleyes:
Själv är jag rätt så säker på att det har något med snabbt sjunkande blodsocker i kombination med problem att gå ner i djupsömn, att göra.
Det är därför jag brukar bli bättre när jag avsockrar mig.
Blodsockret ligger på en jämnare nivå.
Även om jag är som en robot på nätterna och inte kan, med viljan, kontrollera vad jag gör, så verkar det som om någon liten vaken spillra i mitt medvetande ändå håller koll på att jag håller mig till rätt saker.
Jag äter visserligen... men det är sånt som är tillåtet av dieten.
Det är åtminstone ett steg i rätt riktning.

Fick ett sms igår kväll när jag slumrat till om att en F på jobbet inte kan komma idag eftersom hon missat den fördömda båten!
Jäkla fasoner!
Jag hetsade upp mig ett tag över ungdomligt slarv (hon är mycket UNG)... innan jag hade åtgärdat problemet genom att ringa bemanningsföretaget och fått napp.
Så krisen är löst och SNÄLLA låt nu ingen annan vara sjuk.
Låt EN ENDA DAG gå utan personalproblem!

Och så får jag inte glömma lunchen med C!
Något stort att berätta har hon (han).
Vad kan det vara?
Var det inte stort nog att byta kön?
Man blir nästan lite orolig och undrar om man kommer att klara av... vad det nu är!
Naturligtvis återkommer jag senare om detta!

Ha det bra idag och ... remember...

Be careful out there!

Nu sitter jag kvar här på jobbet igen...
Det är helt enkelt svårt att slita sig härifrån och det är så skönt när alla andra har gått hem och det blir lugnt.
Då kan man knyta ihop alla lösa trådar och försöka få lite ordning i alla pappersdrivor utan att bli avbruten hela tiden.
Idag har jag haft det jäkligt bra.
Både T, H och E var inne på stationen och hjälpte mig och vi börjar faktiskt få lite struktur.
Jättekul.
Mindre kul dock att vi fått klagomål från biståndshandläggare.
Men vad göra?
Det är bara att fortsätta och jobba för att det ska bli bättre.
Jag förstår om en del kunder inte orkar ha tålamod... men det kommer definitivt att bli bättre om vi jobbar på som vi gör nu.
Nu är jag trött, men annars har jag varit maniskt pigg hela dan.
Inatt sov jag ju för första gången på evigheter en hel natt utan avbrott!
Så underbart!
Imorgon får jag inte glömma bort lunchen med C.
Men vad ska jag äta?
Fasiken vad besvärligt det är ibland med diet.
Nu har jag i alla fall sherry hemma (knyckte lite hos mamma), så jag kan göra egen teriyakisås.
Som är godkänd av south beach.
Men det orkar jag inte göra idag.
Idag har jag käkat makrill i tomatsås gånger två.
Å så lite ångkokta grönsaker.
Å så har jag druckit en massa fun light jordgubb.
E sa förresten igår att hon också blir dålig i magen av sötningsmedel.
Så det var nog det som ställde till det.
Som sagt.
Nu ska jag plocka ihop grejerna och bege mig hemåt till sonen.
Dottern är på tjejzonen och sen sover hon hos pappan.

Äntligen!!!
Jag har sovit heeeeela natten utan att vakna och gå upp en enda gång!
Underbart!
Magen verkar ok för tillfället.
Så otroligt skönt.
Helvetesperioden är deifinitivt över och vågen pekar under den magiska gränsen.
Det är visserligen en bit kvar till målet, men förut har det liksom varit omöööööjligt att komma under just den gränsen.
Nu har jag varit där och touchat runtomkring den i flera dar, men äntligen verkar det som om det har stabiliserat sig lite.
Hoppas verkligen det blir en bra dag idag!
Känner mig stark och positiv (nästan lite Kai Pollak-varning) och det känns bra....
Vill gärna att det ska fortsätta så.
Nu ska jag tvätta håret!

Nu är vi alla hemkomna efter en trevlig middag hos E med familj.
Dom bjöd på nån thailändsk kycklingrätt med ris och koriandersallad.
Jag åt allt utom riset och efterrätten som bestod av frukt.
Dom har precis fixat det så himla läckert hemma hos sig.
Egentligen vill dom köpa hus... men det är praktiskt taget omöjligt för en familj med normal inkomst (t.o.m. över normal inkomst) att köpa ett anständigt hus i Bromma-trakten... så dom har gett upp den drömmen och istället bestämt sig för att fixa till sin lilla trea så den funkar för deras familj, som består av två vuxna och två barn som inte längre vill dela rum.
Ta vilket häftigt inredningsprogram som helst och jag lovar att INGEN hade kunnat fixa till det bättre än vad dom har gjort.
Pengarna som dom skulle ha satsat på hus har dom nu istället lagt på lägenheten och nya möbler och ny tv och stereo och en massa andra häftiga high-tech-prylar.
Bl.a. har dom delat av vardagsrummet med en frostad glasvägg så att dom vuxna ska få ett litet sovrum.
Det är SÅ läckert!
Man blir alltid grön av avund när man hälsar på dom.
Det är tur att det tar en liten stund att förflytta sig hem med tunnelbanan till Hässelby så man hinner avvänja sig och acklimatisera sig till den normala, sunkiga förortsmiljön.
Annars skulle man bryta ihop när man kliver över tröskeln till sin egen rätt så slitna och provisoriskt inredda lägenhet.
Hur som helst.
Vi drack faktiskt en grogg, bestående av rom och fanta exotic, till C:s ära.
Vi trodde inte att han skulle ha tackat nej till en sån.
Sen berättade förstås E allt om vad som hade hänt och vad som skulle hända nu och hur det kändes och hur hennes stackars pappa hanterade hela situationen (det var ju hans bror, dessutom den enda brodern han var kontant med).
Men vi snackade om andra saker också och hade det väldigt trevligt.
Vi bestämde att vi ska ses oftare.
Till att börja med ska vi ses nästa torsdag och gå och käka på grek-turken.
Underbart!
På onsdag ska jag äta lunch med C, hon/han som ska byta kön och sen ska jag maila F så vi kan bestämma vad vi ska se för film nästa gång.
Jag känner mig så attans social!!!

Det är ju inte så att jag aldrig träffar folk.
Tvärtom.
Jag är ju så social så jag storknar i mitt jobb.
Och det har gjort att jag knappt orkar med nåt mer.
Men nu känner jag att jag saknar mina riktiga vänner... dom jag har ett förflutet med.
Jag vill ha ett liv utanför jobbet helt enkelt.

Hoppas nu bara att magen inte knasar sig inatt.
Börjar nästan vänja mig vid att spy och det är ju inte så positivt.

Nu ska jag ta huvudvärkstablett för jag drack förutom groggen både rödvin och päronlikör och det känns redan i skallen.
Synden straffar sig omedelbart!

Datafarbrorn, a.k.a. min biologiske fader som sket i mig från det jag var ca 16 år tills jag tog kontakt med honom igen för ett år sen och nu kompenserar genom att utrusta mig och barnen med allt i datorväg och bjuda oss på opera, var alltså nyss här och hämtade sonens dator.
Han påminde mig om att han tidigare lovat mig att han ska betala vår nya, dyrare uppkoppling, eftersom jag förut inte ansåg mig ha råd med det..
Jag bytte till en snabbare och dyrare uppkoppling men sen har han inte nämnt något om det, och jag är inte den som påminner om sånt (någonstans inuti mig så förväntar jag mig inget annat än brutna och ouppfyllda löften... mycket snack lite verkstad liksom...).
Nu tog han alltså upp detta och sa att han ju var skyldig mig pengar för det.
Då sa jag att det behövs inte eftersom jag fått löneförhöjning och nu tycker att jag har råd själv.
Varpå han glädjestrålande gav mig en stor kram....
Något som inte hänt på sådär en 25 år.
Då blev jag det lilla barnet igen... jag visade inget, men inuti var jag 10 år och överlycklig över att få pappas uppmärksamhet och ... tja... man kan väl kalla det ömhetsbetygelse trots allt...

Jag har gråtit så mycket över min frånvarande pappa.
Jag har varit så förbannad på honom.
Känt mig så övergiven.
Och värdelös.
Jag har liksom bearbetat det på egen hand och faktiskt ansett mig ha kommit igenom och över det.
Vad som fick mig att kontakta honom för ett år sen var en akut ekonomisk knipa.
Jag förväntade mig ingen respons, men tyckte inte jag hade något att förlora.
Han är inte längre min pappa.
Det förlorade vi på vägen... när all tid gick som inte går att få igen...
Men han är min biologiske fader och han är, om inte morfar, så åtminstone någon slags farbror till mina barn.
Han är en av dom som gjorde mig och säga vad man vill om miljö och/eller arv... arvet har sin betydelse!
Jag är väldigt olik min mamma både till utseende och till personliga egenskaper.
Jag är väldigt, väldigt lik min biologiske far och kanske i synnerhet mina fastrar (som jag också förlorat kontakten med).
På nåt sätt vill man veta var man kommer ifrån.
Man vill känna att man har en tillhörighet i ett större sammanhang.
Min biologiske far och jag har inte pratat om något av det som varit.
Jag vill definitivt inte det så jag tänker inte ta upp det.
Jag känner det... att det finns ingen förklaring som kan få mig att må bättre...
Jag har egna barn och jag vet vad dom betyder för mig.
Ingenting skulle kunna få mig att droppa dom och sluta bry mig.
Därför finns det ingen förklaring jag vill höra.
Jag tar till vara på det jag får nu.
Någon form av relation... även om den skenbart är huvudsakligen inriktad på datorer.
När han är här och sitter och pysslar med någon dator så blir det ofta ganska mycket tid till prat.
Och vi har haft oerhört givande och intressanta samtal.
Min biologiske far är en mycket, mycket intelligent, intellektuell och spännande människa.
Han vet så mycket om så mycket och besitter samtidigt en ödmjukhet som är få förunnad.
Jag tar det jag får, och jag uppskattar det och värdesätter det högt.
Men fysiskt sett håller vi oss på distanserat avstånd.
Sånt kan man inte bara ta upp hur som helst.
Skulle kännas helkonstigt.
Och jag tänker aldrig, aldrig ta något initiativ till det.
I förhållande till honom är det jag som är barnet.
Oväntade kramar och klappar på huvudet (fick en i julas) får mig att bli mycket, mycket liten och liksom lite gråtfärdig... fast på ett skönt sätt...

Vad lär vi oss av detta?

Jo.
Som förälder har man ett läskigt stort ansvar för hur ens barn mår och kommer att må och fungera som vuxna människor.
Det behövs inte så mycket för att det ska bli bra.
Och det är inte så svårt att fucka upp någon på ett sätt som kan bli oerhört svårt att reparera.
Skrämmande.

Sitter på balkongen och njuter av solen.
Magen var knepig inatt igen.
Undrar om det kan bero på överdosering av sötningsmedel???
Jag använder bara det i ricottan men det blev rätt mycket av just det både i lördags och igår.
Nu håller jag på och ångkokar broccoli och gröna bönor, det verkar skonsamt, bra med fibrer också.
På torsdag kan jag börja äta gröt och då kanske magen blir glad!

Om en timme kommer datagubben och hämtar sonens dator som kraschat.
Han ville ta med sig min också... men eftersom den funkar rätt ok nu så får det vänta.
Jag är alldeles för beroende... det räcker med att hålla diet.

Idag ska vi hem till vännen E och hennes familj och äta middag.
Och prata om C... han som gick bort i fredags, hennes gudfar och farbror.
Kanske kommer vi att grogga lite till hans minne... något han inte brukade tacka nej till i alla fall!
Han var nog lite för levnadsglad för sitt eget bästa... det slet väl på kroppen.

Nu har jag Belle & Sebastian i lurarna och jag tror aldrig jag har varit med om någon annan platta som är så humörhöjande...
Är man en smula låg och deppig så förbyts det så gott som omedelbart till sprittande livsglädje!!!
Rekommenderas varmt.


Jag pratar alltså om deras senaste skiva... The Life Pursuit.
Och om man aldrig har lyssnat på B&S så har man en riktig guldgruva att upptäcka.
Så gott som varenda skiva dom gjort är en riktig pärla.
Men dom har utvecklats och blivit svängigare på senare tid, dom var mer lågmälda förut.

Äntligen hemma igen.
Susade som sagt ut på Värmdö, till mor och styvfar, igår med sonen och återförenades där med den återvändande dottern.
Vi käkade god påskmiddag och jag lyckades hålla mig till av dieten godkända livsmedel utan att vara alltför mycket av en partypooper.
Kompletterade med lite mozarella och ricotta och dietcoke.
Retar mig att jag inte kunde hitta någon påskmust-light... grrrr.... var väldigt sugen på det.
Drack dock lite vin... inte helt godkänt men what the f...
Det är inte som om jag kommer att fortsätta dricka vin nu...
Hade jag däremot tillåtit mig att smaka på godiset eller käkat bröd hade jag inte kunnat hejda mig utan hade bara fortsatt och fortsatt och antagligen vid det här laget tyckt att jag förstört allting och givit upp.
I know me.
Blev lite slirig av två glas vin... jag behöver inte så mycket, räcker nästan med att jag luktar på det...
Men det var gott och trevligt!
Allt var ovanligt oneurotiskt vilket kanske beror på att det bara var jag, barnen, mamman och styvpappan.
Syrran med följe var inte där.
Vi delade ut påskägg och när jag hade skänkt bort allt godis som låg i mitt så låg där kvar ett par strumpor.
Dom obligatoriska påskstrumporna från mamma.
Hon har t.o.m. gått med i en strumpklubb nu, så det kanske dyker upp fler även vid andra occasions.
Vid 21-tiden var det någon deckare på tv som jag inte följer och då valde jag att dra mig tillbaka.
Jag har ett eget rum där som tillhör den gamla delen av huset... alltså den ursprungliga delen som från början var en mycket liten sommarstuga, som dom sen har byggt till rätt rejält.
Mitt rum är underbart svalt och dragigt vilket passar mig utmärkt eftersom jag omedelbart får huvudvärk om det är det minsta för instängt och varmt.
Där sov jag med hund och katt.
Very, very cosy.
Imorse gick jag upp kl SJU.
Sen gick jag och styvfadern en långpromenad i morgonsolen och det var hur underbart som helst.
Den här dieten gör att jag får SJUKT mycket energi.
Efter det väckte jag mina slöa ungar och så fick vi skjuts in till stan, i mitt fall ända till jobbet på Pipersgatan.
Barnen åkte på galej hos pappan.
Sen jobbade jag för glatta livet (i trevligt sällskap och med beatles på högsta volym, fick undan en STOOOOR bunt med papper) till kl 18 och då kom dottern och hämtade mig.
Vi käkade middag på McDonalds.
Jag åt en kycklingsallad utan dressing (fick skrapa kycklingbitarna för dom var täckta med något suspekt som säkert innehöll socker).
Jag kanske verkar fanatisk med den här dieten, men jag vill verkligen göra den ordentligt...
Annars är det liksom ingen idé.
Och jag märker ju att jag mår bra som sagt.
Och på torsdag är det dags för FAS 2.
Då får jag börja tillsätta lite kolhydrater försiktigt.
Tänker börja med blåbär och kanske lite gröt.
Anyhoo.
Vi åkte hem och nu (efter att ha torkat upp kattpiss efter katteländet) så ligger jag här nerbäddad i min alldeles egna säng.
Jag låter väldigt klämkäck märker jag, men det liksom spritter i fingrarna av den här energin.
Antingen är det verkligen så att det är dieten som påverkar mig eller så är jag helt enkelt manodepressiv.
Vi får väl se.

Åtminstone för stunden är jag färdig.
Nu är det bara sonen som ska bli klar så drar vi åstad.
Muntrar upp mig själv med lite BEATLES.
Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band.
Det var länge sen jag lyssnade på den.
Man kan undra varför eftersom den är så himla bra.
Man blir helt enkelt gladare.
Terapi.
Det är vad det är.
Skråla med en stund...

"Could it beeeeeeeee anybody?...."

Åhhhh.... det har helt enkelt varit för lite beatles på senaste tiden känner jag nu....
Dom finns ju där hela tiden... varför glömmer jag det?
Å är man trött på den ena epoken så kan man ju alltid lyssna på en annan... dom hann ju med en hel massa... epoker menar jag.
^{(Epok.
Konstigt ord... ser ju helt felstavat ut.)}
"...I got to admit it's getting better, a little better all the time (it can't get no worse)...."

Det är ju så.
Det måste man tro trots allt.

Har slarvat något kolossalt med maten både igår och idag.
Igår vågade jag knappt äta något eftersom jag inte ville må dåligt igen.
Idag har jag liksom glömt bort att äta.
Åt en burk makrill på jobbet.
Och lite yoghurt imorse.
Ska peta i mig nåt nu innan jag går och lägger mig och jag lovar att bättra mig imorgon.
Jag har inget intresse av att svälta mig och eftersom jag har både lågt blodtryck och lågt järnvärde så är det risk för att jag blir alldeles snurrig.
Jag genomför ju inte den här dieten för att gå ner i vikt egentligen, utan mer för att må bra och komma i balans.
Sen att det resulterar i en viss viktnedgång eftersom jag har lagt på mig lite extra fett p.g.a. ohälsosamt leverne, är ju bara som det ska.
Men svält är jag inte intresserad av som sagt.
Jag vill må bra.
Det är det som är meningen.

Fick ett sms idag... just när jag satt på jobbet och hade det himla trevligt med mina underbara och helt galna kollegor...

Så här stod det:

"Sms:ar för jag kan inte prata-C dog hastigt i förmiddags. Vi är alla på landet och i chock. Hörs senare. E"

Och solen går i moln och ingenting är längre som förut.

E är min allra bästa vän i livet och C är hennes farbror.
Han står mig inte nära alls... men han tillhör E:s närmsta familj och eftersom vi varit vänner mer än halva livet så har jag träffat C en hel del på olika tillställningar hemma hos E.
Jag hyrde också en lägenhet av C för några år sen och hade en hel del med honom att göra då.
Egentligen är det ingen förlust för mig personligen.
Men jag känner E så väl, jag står henne så nära så det känns som om det är jag som förlorat någon.

Och man slås av hur fort allt kan förändras.
Att ingenting är säkert.
Att när som helst kan livet slå till.
Man tror man kan planera.
Nu ska vi fira påsk!
Som vanligt.
Livet rullar på.
The same procedure as every year...
Men så slutar ett hjärta att slå.
Hastigt.
Och påskmaten står i kylskåpet och man har inte ens hunnit börja att leta efter påskäggen.
Vad gör man då?
Ska man ändå fira?
Eller ska man skita i allt?
Man kommer av sig mitt i det vanliga livet och det blir en tallrik mindre att duka fram.
Och ett påskägg blir över.

Det händer hela tiden överallt omkring oss.
Ändå är vi människor experter på att skjuta det ifrån oss.
Att allt bara är tillfälligt.
Att vi bara har varandra ett tag.
Och när det händer så tappar vi andan och sansen.
Och det gör så ont att se klart och ta in vidden av att ingenting är evigt och hur hårt vi än klamrar oss fast vid varandra så kommer vi en dag att tvingas släppa taget.
Och då är vi ensamma.
Det gör ont.

^{Käre gode gud och gudinna... ta hand om C... och ta hand om hans barn som är kvar här på jorden och alla andra som stod honom nära...}

Vad är det som händer med mig egentligen?
Tycker att det räcker nu.
Först var det tanden som förpestade i ca en vecka.
Sen kom det dumma viruset och då rök två veckor.
Sen hade jag en fruktansvärd nackspärr i två dagar... tack och lov verkar det ha gått över!
Och nu är det magen.
Jag får naturligtvis skylla mig själv både för att dieten påverkar och för att jag överdoserade laxermedel häromdagen...
... men, nu inatt var det kört igen!!!
Vaknade nån gång vid halvfyra-tiden och mådde illa.
Kramper i magen och kallsvettningar.
Förlåt nu om jag går in på detaljer....
... men det kom från alla håll!
Var tvungen att sitta på toaletten med en hink och spy i den.
Vet nu inte om det beror på:
a. fruktfibertabletten jag tog igår (smakade fikon)
b. kycklingen jag åt igår (verkade ok)
eller
c. maginfluensa

Två ggr fick jag panikspringa in i på toaletten.
Sen lyckades jag somna och nu hoppas jag innerligen faran är över.
Jag MÅSTE ta mig till jobbet och åtminstone fördela dagens arbete.
Det finns ingen annan där idag som är insatt i allt och dessutom kommer det fyra personer från ett bemanningsföretag som måste ha extra noggranna instruktioner.
Jag förberedde ingenting igår... satt ändå kvar till 20.00, utan jag tänkte att det fixar jag idag...
Jag tänker inte äta något nu, utan jag satsar på att ta mig till jobbet och få igång alla...
Sen får vi se hur jag mår.
Om nu ingen är sjuk idag så finns det andra som kan bemanna stationen och då kan jag åka hem tidigare om jag inte mår bra.
Skräcken är ju att få ett sånt där anfall på tunnelbanan.

Blir galen på mig själv och min kropp!

Annars då?
Gårdagen gick bra.
Men fick som sagt sitta kvar i 4 timmar innan jag var klar med det mest akuta.
Då har jag ändå inte ens börjat gräva mig ner i den halvakuta högen med biståndsbeslut och viktiga papper som låg och väntade på mig redan i måndags när jag kom tillbaks efter viruset.
Snackade med verksamhetschefen på vår enhet på söder.
Hon har varit med längre i leken än min nya chef.
La fram mina synpunkter och min idé om gemensam vikariepool... och hon tyckte det lät vettigt och lovade att ta upp det till diskussion med dom andra cheferna.
Jag står inte ut om mitt arbete VARENDA dag ska handla om att tråckla ihop nödlösningar p.g.a. att det alltid är någon eller några som är sjuka.
Jag hinner inte med något annat och lösningarna blir INTE bra.
Kunderna är inte nöjda.
Personalen tröttnar och slutar.
Och allting blir bara så negativt och stressigt.

Nåväl.
Idag är jag glad och tacksam om jag slipper magkramper med påföljande kräkattacker.
Vad som helst är bättre än det.

Hmmm.... vore bra om jag hann köpa lite påskäggsinnehåll idag.
Själva påskäggen struntar jag i.
Dom är så fula och sen ligger dom bara och skräpar.

PLIIIIIIIZZZZZ!!!!
Låt min mage uppföra sig idag!

Mikropaus på jobbet.
Frid råder på stationen.
Inte för att det inte är kaos som vanligt... men precis just NU i denna stund är det alldeles tyst och stilla och jag passar på att andas lite.
Satt en timme på en bänk i Kristineberg och väntade på en liten gubbe som skulle komma hem från sjukhuset idag.
Han kom inte när han skulle, det var därför jag satt där en hel timme.
Solen sken nästan... det var helt ok att sitta där...
Till slut kom farbrorn och jag och min kollega hjälptes åt att baxa in både honom och alla hans tusen hjälpmedel.
Allt gick bra och det kommer nog inte att bli något problem att komma överens med honom.
Åt smarrig lunch.... lax och sallad idag också.
Kollegorna dregglade avundsjukt.
Jag och T stängde in oss på kontoret... det var så mycket personal inne idag så det blev lite väl stojigt.
Så är läget i detta nu.
Nu ska jag göra lite nytta här.
Mår bra av dieten!
Det är en riktigt SKÖN känsla i hela kroppen... känner också att jag har mer energi rent mentalt.

jaaa...
När man skriver en liten blogg om sitt lilla liv så blir det en himla massa upprepningar...
Nu är jag hemma igen efter ännu en dag på jobbet.
Återigen ska jag sitta här och jobba lite med morgondagens scheman, lite finjusteringar bara.
Dottern och pappan kom förbi och drog ut mig på lunchen.
Jag hade precis fixat en tallrik med lax- och mozarellasallad så den tog jag med mig.
Tänkte bara gå ut och sätta mig utanför i solen, tänkte inte gå så långt.
Men det fanns ingen sol utanför oss, idel skugga var det.
Så vi gick Bergsgatan ner, jag med en tallrik sallad och gaffel i högsta hugg, och inte förrän bakom Rådhuset hittade vi lite sol.
Där satte vi oss på en liten trapp och hade det skönt i solen.
Det blåste rätt friskt... man fick nästan lite känsla av att vara till sjöss...
Men det var skönt!
Kände mig genomblåst och revitaliserad när jag kom in på stationen igen.
Ska göra det till en vana... kanske inte att släpa ut tallrikar med mat... men att ta mig ut en stund på lunchen och få lite sol... när den nu behagar visa sig...
På mitt jobb är det fullt ös hela tiden.
Högarna med arbete växer hela tiden och egentligen finns det ingen tidpunkt som är bättre än någon annan att bryta för lunch... det är helt enkelt bara att resa sig och gå när hungern gör sig påmind.
Om man inte gör det så sitter man lätt hela dan och så vips! har klockan blivit fyra.
Det är inte särskilt hälsosamt.
Nej!
Från och med nu ska månljus ut och få lite solljus minst en gång om dagen!

Nu tror jag mina kycklingfiléer har blivit genomstekta så nu ska jag lägga dom i en burk så kan jag ha dom till sallad sen.
Åså ska jag fixa alla scheman.
Å kanske vika tvätt.

En dag avklarad på jobbet... känns som en vecka.
Vilken tur att det bara är fyra dagar den här veckan.
Kaos, irritation, rörigt är bara förnamnet...
Men... lite positivt också... ny skrivbordsstol, lite mer ergonomisk än den förra... träffa T igen, det kan aldrig bli tråkigt...  .... ja, det var väl det...
Dieten går bra, vikten går neråt så det syns på vågen... men...
..en jobbig sak...
Jag blir STENHÅRD i magen.
Igår kväll stod jag inte ut längre utan letade fram dom där laxerdropparna... råkade väl droppa på lite för mycket...
Rekommendation: VAR SPARSAM MED LAXERDROPPAR!!!
Vaknade vid halvfyratiden med värsta magknipet.
Satt och flämtade på toaletten i omgångar och .... ja, man kan säga att dropparna fungerade, men till vilket pris???!!!!
Kändes som jag skulle spy också... fick sitta med hink i knät...
Nu tror jag att det lugnat ner sig.
En jäkla tur... jag har alla scheman och planeringspapper hemma... det skulle inte funka om jag var tvungen att stanna hemma (IGEN!!!)... men man kan ju inte åka t-bana med värsta magknipet.
Jag är på jakt efter fibertabletter som ska motverka förstoppningen.
Tror jag har sett dom på Åhléns... på apoteket och i livsmedelsaffärer finns dom i alla fall inte.
Dessutom har helvetesperioden kört igång.
Alltid är det något.
Gabriella åkte ju ut ur BB-huset i söndags.
Vilket var väntat... hon har inte varit så positiv!
Igår gick jag förbi hotell Amaranten... tänkte lite på att där brukar idol-deltagarna bo... undrar var bb-folket blir inhysta... tänk om Gabriella kommer ut genom dörren... hi, hi...
Precis när jag tänkt det så gick jag förbi själva entrén...
...OCH VEM SATT DÄR OCH HÄNGDE PÅ SIN ORANGA RESVÄSKA MED EN CIG DINGLANDE I MUNGIPAN???
Jo, just det, Gabriella!
Jag höll på att få en fnissattack rätt i ansiktet på henne, fick hålla andan tills jag kunde svänga runt hörnet upp på pipersgatan.
Well, well, well...
Nu blir det morgontoalett!

Har inte gjort nåt särskilt idag.
Åkte en vända till Vällingby och kollade runt lite i butikerna.
Köpte några böcker på Åhléns.
En bok om örter, hur man odlar och använder dom.
En bok om "vägar till välbefinnande", lite flum om kristaller, homeopati, eteriska oljor m.m.
Å så en bok om feng shui.
Känner mig lite new age idag.
Vidare har jag börjat virka!
Köpte tidigare en bok på bokrean om hur man virkar kläder i "nyskapande design".
Jag saknar ju nåt att pyssla med och jag fick för mig att det var lättare att virka än att sticka (fast tyvärr blir det fulare)... bara en sticka att hålla reda på och inte en massa maskor att tappa.
Så jag har suttit och lärt mig grunderna... svårt när det är ur en bok men det går rätt bra.
Dietar vidare.
Gjorde köttsoppa igår och den är supergod.
Massor med spenat och vitkål i... inga kryddor förutom salt och peppar, bara rena smaker... den skulle koka i nästan två timmar och den är som sagt otroligt smarrig.
Så jag har käkat soppa också.
Och så har jag ätit ricotta med kakao och sötningsmedel.
Ett south beach-knep när man är sugen på nåt gott.
Min dumma dator håller på att braka ihop.
Den påstår att hårddisken är full och att det behövs mer diskutrymme.
Det konstiga är att jag har ingenting på hårddisken... inget som jag vet om i alla fall.
Nu har jag avinstallerat alla program jag vågar ta bort, inklusive realplayer och adobe acrobate... men lik förbannat gnäller den och nu är varningsmeddelandet RÖTT, inte gult som det var tidigare.
Naturligtvis har jag gjort diskrensning... tusen ggr... men problemet kvarstår.
Jag har mejlat datafarbrorn och hoppas han har tid att förbarma sig över mig snarast.
Jag är sjukt beroende av min dator!
Sen ringde Brigitte från jobbet.
Han (alltså... Brigitte är ett kodnamn på en snubbe på jobbet...) oroade sig över mig och ville veta om jag kommer på måndag och berättade att ingenting funkar på jobbet och allt lät riktigt krisigt.
Men han är ju ingen muntergök direkt... jag är optimist!
Nu har jag haft tandproblem och jag har varit sjuk... nu är det dags att kavla upp ärmarna för nu ska det bli ordning och reda på stationen!
Msn:ade med Goldielock tidigare idag.
Hon längtar INTE hem, men hon kommer tack och lov den 4:e maj och är helt inställd på att bli min högra, eller åtminstone vänstra arm.
En lite halvtråkig dag idag som sagt.
Men rätt behaglig trots allt... jag klagar inte.
Sonen är ute och hittar på dumheter med tvillingkompisen... dom väntas hem hit senast kl 23.00.
Dottern är hemma men henne ser man inte röken av för hon sitter limmad framför sin dator.
Kanske ska vi sammanstråla framför tv:n och se Hej baberiba kl 21.
Katterna mår bra även om en fortfarande fattas.
Det ironiska är ju att dom två kvarvarande, i synnerhet herr Pissenisse, har blivit hur harmoniska som helst sen lillfnatten försvann. Mr Inkontinens är som ett mjukt pälsplåster på mig så fort jag placerar mig själv nånstans och fast jag irriterat (bortskämt) puttar bort honom efter ett tag så lägger han sig tätt, tätt vid sidan av mig och formar sig efter min kropp. Och SPINNER.
Tre katter är nog en för mycket egentligen.
I alla fall om man bor på en sån begränsad yta.
Fast... jag vill att vår lilla svarta panter ska komma tillbaks!
Jag saknar honom så det värker i både själ och hjärta =(
<<<3

Idag blev det ris och kassler med vit sås.
Samt sallad.
Helt ok.

Nu blev det sallad med rökt lax och mozarella.
Och på det lite te med honung.
Mår lite småskruttigt och det är inte virusets fel.
Han Solo och grabbarna har vunnit slaget, det är bara några krigsfångar kvar.
Diplomatiska förhandlingar pågår.
Nä... idag är det någon slags migrän light som spökar.
Tror det beror på att jag sov för länge.
Imorgon blir det tidig uppstigning.

Nu är det midsommar i BB-huset.
Allt för att Boo från Thailand ska få uppleva lite nordiska traditioner.
Igår var det norsk dag.
Så nu sitter dom och sjunger nubbevisor och i bakgrunden spelas det Thomas Ledin, Nick Borgen och hockeylåtar.... usch!
Om det är typiskt svenskt så tycker jag inte om det typiskt svenska.

Jäkligt god soppa när man känner sig lite illamående och i behov av näring. Tyvärr innehåller den socker, så det är ingen dietmat, men perfekt när man är lite allmänt darrig.

Hittade inget kul kasslerrecept.
Dottern lagade kyckling och pasta istället.
Var en vända till torget och hämtade läkarintyg och hostmedicin.
Hämtade ut böckerna från bokus och handlade.
Sen blev jag ynklig och sjuklig igen...
Men det var skönt att komma ut en sväng... andas lite luft...
Har nu suttit och läst i south beach-boken och känner mig optimistisk.
Boken är jättefin (oväntat billig också!) och recepten är lagom enkla och väldigt smarriga.
Ska bli riktigt frisk först innan jag kör igång.
Två veckor i fas 1 är det och den här gången ska jag lyckas!
Två veckor är ju ändå ingen evighet... det krävs bara att man planerar och förebygger svackorna som alltid kommer.

Snackade med Prusiluskan och stackars människa... det är verkligen KAOS på stationen!
Fick höra att J har slutat bara sådär... från den ena dan till den andra...
Tråkigt!
Förresten!
Lite småkomisk grej...
... snubblade över PAMELA på ica!!!
Henne trodde man ju inte att man någonsin skulle se igen och så dyker hon upp här på MIN hemmaplan!
Men det var faktiskt lite kul att prata med henne.
Hon är ju som hon är.
Inte ond.
Inte elak.
Men... oförmögen!
En total oförmåga att någonsin i något sammanhang göra rätt.
ALLT blir så fel... från ytligt snack i fikarummet till bemötande av kunder... FEL!
Nu när hon inte längre är en kollega kan jag faktiskt bara ömma en smula för henne.
Vad kan man annat göra för en person som vill så väl, men som aldrig lyckas?
Nu jobbar hon tydligen för ett konkurrensföretag här i krokarna.
Småkomisk grej nr 2:
Vår gamla verksamhetschef är nu hennes chef på nya jobbet!
Hi, hi.
Hon blir inte av med oss (inte ens det blir rätt liksom...).

Farbror doktorn ringde och jag blev sjukskriven veckan ut och så skrev han ut nåt hostdämpande.
Jag ska hämta medicin och sjukintyg senare idag när jag ska möta sonen vid t-banan.
Skönt att jag slapp boka in ett nytt besök.
Stackars min chef!
Kl 10 upptäckte jag två sms på min mobil.
En tjej som sjukanmälde sig IDAG (som alltså skulle börja kl 8) och en annan som inte kunde jobba ikväll!
Det måste vara totalt kaos där på stationen.
Försökte ringa, men det gick inte att komma fram, så jag ringde Brigitte på larmet och väste lite.
Då kan han i alla fall intyga att jag lät sjuk.
Inte för att jag tror att Prusiluskan misstror mig, men... ändå.... det känns alltid som om jag försöker smita undan eller nåt när jag sjukanmäler mig...
Men letsfejsit.
Det är lika bra att jag blir ordentligt frisk.
Sen tänker jag nämligen inte bli sjuk på bra länge.
Operation bygga upp och förstärka immunförsvaret kommer att inledas a.s.a.p.

Hur känner jag mig då idag?
Jag förstår att många oroligt frågar sig det.
Jag känner mig rätt ok.
Har hostat en hel del inatt.
Rösten är fortfarande inte sig lik.
Men det är bättre än i förrgår.
Jag känner mig inte lika sjuk rent allmänt... sjukdomskänslan börjar avta.

NU!
Nu ska jag leta efter lite festliga kasslerrecept.
Kassler... så 80-tal på nåt sätt.

Känner mig en smula tjatig som bara skriver om mitt hälsotillstånd hela tiden som om jag led av någon allvarligare åkomma... men det är väl bara att inse... när det gäller såna här saker så är jag tydligen som en MAN.. dvs. klen.
Nu måste jag ha kommit ganska långt på bättringsvägen för nyss klippte jag en 3-dagarsdisk och rensade ur kylskåpet och lagade middag på en och samma gång.
Att både energin och simultankapaciteten verkar vara på väg tillbaka tolkar jag som goda tecken.

_{Nu känner jag mig dock svag och ynklig igen.
Det är därför jag talar med liten röst.
Nyss var jag Scarlett!
Nu är jag Melanie... Var är luktsaltet???}

Dottern är hemkommen och ligger däckad inne på sitt rum.
Hon har varit på en kompis lantställe... utan föräldrar...
Hmmm....
Ska nog gå in och göra sniff-testet.
Inte för jag tror att det var någon alkohol inblandad... men man får ju inte vara dum liksom...

Sonen är på väg hem.
Där blir det definitivt sniff-test.
Alltså en stoooor kram och i samband med det in djup inandning.
Klassiker bland föräldrar.

Det allra  värsta med min svåra sjukdomstid måste ändå ha varit spottkoppen.
Att tvingas ha en skål vid min sida enkom för att spotta i!!!
Att lyckas spotta i den utan att spy!
Att sen veta att där står en skål med slemmiga spottloskor som simmar runt...
Men vad gör man om man inte vill bo inne på toaletten???
Jag kämpade emot in i det sista men tvingades till slut ge efter.
Det går... sådär kan man säga... om man kniper ihop ögonen håååårt.....
Men djävligt vidrigt är det!!!


_{(Usch.... jag kommer ihåg från min barndom... hur min bästis mamma (förtryckt husmor) sprang och tömde spottkoppar åt min bästis och hennes mansgrisiga pappa när dom var sjuka.... HU!!! Man får tamejtusan ta hand om sin egen spottkopp!!!)}

Nä... det blev ingen promenad idag.
Upptäckte försent att mitt förbannade lokala postombud stänger kl 14.00 på söndagar.
Kanske att jag pallrar mig ut senare för att möta en hemvändande unge eller två... om dom hör av sig när dom är på väg.
Jag är ju påklädd och ren nu i alla fall.

Idag börjar min återanpassning till samhället och ett normalt liv.
Jag har nu suttit instängd här och ägnat mig åt mitt viruskrig sen i tisdags och knappt pratat med någon annan människa.
Jag börjar känna mig strålig och det är dags att kliva ur glaskupan.
Hostade som en tbc-smittad före kriget inatt... intalar mig själv att det är läkning på gång... att det är som när man slutar röka.. att man först hostar mer, innan man blir bättre...
Återanpassningen består i att jag nu ska tvätta håret  och sen klä på mig, göra mig representabel så gott det går med sårskorpa under näsan och slutligen knata iväg till mitt lokala postombud och hämta ett bokpaket som jag bakom min egen rygg tydligen lyckats beställa... tror det är den där south beach-boken, och den skickade jag efter (PLUS ett gäng andra böcker av bara farten) någon dag innan virusattacken, så möjligen var jag inte vid mina sinnens fulla bruk.
Troligen inte.
En lagom liten promenad ut bland folk... andas lite luft och liksom bara bryta trenden!
Man blir ju knepig och folkskygg av att dra ner persiennerna och bara ligga och kura.

Messiah, igår på tv4, var mycket riktigt en filmatisering av boken.
Visserligen del två, men bra ändå... jag kom inte ihåg så mycket detaljer så det blev spännande.
Del två av åtta såg jag... men det måste bli nya fall att lösa, eftersom just det här fallet blev uppklarat nu.
Härligt med brittiska deckare anyhoo.

Idag kommer mina barn hem.
Nu ska det bli hårda bud med sonen.
Det sista jag hann göra innan viruset fällde mig var att gå på hans utvecklingssamtal i måndags efter jobbet.
Det  var en dyster men icke överraskande upplevelse.
Han riskerar att inte bli godkänd i SEX ämnen... eller om det var sju.
Pappan var inte glad och gormade en hel del och det fick han väl göra... jag orkade inte (Han Solo och grabbarna hade ännu inte blivit inkallade och jag var helt utlämnad åt överraskningsanfallet utifrån, flyglarmet tjöt i öronen och det var bara att ta betäckning i skyddsrummmen... inte fasiken orkade jag göra annat än nicka och hålla med och kasta ett och annat bistert ögonkast på sonen...).
Men nu börjar jag tillfriskna och nu blir det allvar.
Skolan ska skötas.
Annars ingen graffitiskola.
Eller dator.
På sätt och vis känns det skönt att jag fortfarande har en liten snorunge att ta i örat.
Jag satt och deppade igår över att småbarnstiden för alltid är förbi och att jag knappt kommer ihåg den... men... inte riktigt!
Det är inte över förrän det är över.
Här ska det bootcampas.

Nu!
Hårtvätt!
Bara det kan göra att man tillfrisknar X%.

Varför är det alltid så att om man råkar sätta på tv 4 en lördag eller fredag så kan man slå sig i backen på att det dels är någon ny variant av frågesport (som ofta har någon skum relation med bingolotto eller annat lotteri) och dels är det antingen Rickard Sjöberg eller Martin Timell som står där och gafflar... eller någon annan i deras gamla stall där återanvändning gjorts till en alldeles egen specialitet.
Faktiskt!
Faktiskt har det fått mig att sluta se på tv nästan alldeles.
Det är inget nytt längre.
Samma skit om och om igen.
Till slut låter man bli att sätta på tv:n och efter ett tag glömmer man bort den... det finns ju andra tidsfördriv.
Nu satte jag på fyran för jag tänkte att jag skulle se andra delen av den här serien Messiah.
Undrar nämligen om den bygger på boken med samma namn som jag läste för nåt år sen.
Den var väldigt bra... brittisk deckare om seriemördare har jag för mig...
Först måste jag bara lyssna på Martin Timell i en halvtimme.
Har ägnat dagen åt CSI.
Nu är första säsongen sedd och jag tycker väl att det är bra.
Ingen sensation, men helt ok... gillar skådisarna.
Det är nog bra att bli sjuk och tvingad att göra ingenting ibland.
Ju längre jag ligger här desto mer missnöjd blir jag med hela min tillvaro och ju mer vill jag ta tag i allting.
När jag inte grubblar över min existens och tillvaro så kollar jag förstås in Big Brother.
Just nu har ju Anton från vårt BB-hus åkt ut i världen ända till Thailand, samtidigt som Boo har kommit hit ifrån deras BB-hus.
Stackars Boo verkar vara en väldigt normal kille och så fort han klev in i vårt bb-hus så insåg man på vilken låg nivå allting utspelar sig därinne.
Primitiv drift-nivå.
Intellektuell verksamhet förekommer så gott som inte alls.
Inget fel på primitiva drifter, men det blir så himla ensidigt när det bara handlar om det.
Stackars Boo!

Idag är det lördag och frågan är om jag hinner bli ok tills på måndag.
Hostar fortfarande som en galning med påföljande kräkningar i värsta fall.
Jag tror jag känner mig piggare för övrigt, men eftersom man blir trött av att hosta (man får ju inte sova ifred) så är det svårt att säga...
Jag vill bli frisk nu!
Jag känner att det är så mycket jag försummar i mitt liv.
Människor jag aldrig träffar... man vet aldrig när det är försent.
Man måste väl bli sjuk ett tag för att komma till såna insikter.
Annars stressar man ju bara på och hinner aldrig tänka.

Jag träffar aldrig min syrra och systerson.
Vi har inget gemensamt som personer.
Hon är 12 år yngre än jag och var bara 6 år när jag flyttade hemifrån (och då hade jag redan mentalt flyttat ihop med min bästis som jag satt fastklistrad med från ca 15 års ålder).
Våra uppväxter var helt olika.
Jag var ett skilsmässobarn på 70-talet.
Enda barnet tills jag var 12.
Skickades fram och tillbaks mellan mamma och pappa.
Fick klara mig mycket själv men hade det bra i stort sett.
Hon växte upp med mamma och mammas sambo som var en riktig weirdo.
Inte blev det bättre när hans son dog.
Sonen var lika gammal som min syrra och vips blev han överkörd på Fridhemsplan och fanns inte mer.
Trauma även för syrran såklart.
Mammas sambo blev knäppare och knäppare... mig gick han definitivt inte ihop med så jag var ju inte hemma särskilt mycket.
Han utvecklade något slags hat mot min syrra och även mamma.
Det var väl hans sorg och bitterhet som aldrig blev bearbetad på rätt sätt.
Tragiskt är bara förnamnet... värre än värsta Norén-dramat.
Mamma lyckades inte lämna puckot förrän syrran var nästan 18 år.
Då hade hon tillbringat större delen av sitt liv i ett hem präglat av hat, kyla, bitterhet och stränga regler, samt fått lära sig att hon var ful, fel och onormal.
Syrran har gått igenom mobbing, abort, ätstörningar, psykbryt... störtat in i äktenskap med en snubbe från Marocko som inte kunde och fortf. inte kan prata svenska eller engelska (och nej... min syrra kan inte prata arabiska), skaffat barn med honom... kraschat äktenskapet (inte så konstigt när man inte kan kommunicera) och kastat sig in i förhållande med en kriminell snubbe som dessutom är sjukligt svartsjuk.
Jag försökte, av systerlig pliktkänsla, hjälpa syrran med mobbingen, aborten och ätstörningarna (bl.a. fick hon bo hos mig och mina barn och jag vaktade henne dygnet runt och gick milslånga promenader med henne för att motverka ångestattackerna)... men när hon med flit såg till att bli med barn (21 år gammal) samtidigt som ätstörningarna var som värst så orkade jag inte mer...
Kanske ska tillägga att jag under tiden haft ganska fullt upp med mitt eget långtifrån perfekta liv.
Bl.a. har jag själv levt i ett destruktivt förhållande, nästan förlorat min dotter och haft en psykopatchef... och hela tiden i praktiken varit ensamstående mamma till två barn med en usel ekonomi...
Samt att jag och syrran inte verkar ha en gen som är likadan.
Ingen kan fatta att vi är släkt.
Vi är inte lika på någon nivå och vi har inte ens barndomsminnena gemensamt.
Vi har vår mamma gemensamt.
Det är det enda.
Och vår mamma är mer lik syrran.
Det är jag som är outsidern.
Båda besitter dom någon slags offermentalitet vilket jag har väldigt svårt för.
Man försöker och försöker och försöker att hjälpa dom, man försöker resonera sig fram till lösningar på alla möjliga sätt... man försöker peppa och bygga upp... men viljan finns inte!
Om felet inte ligger hos en själv på minsta sätt så kan man ju inte göra något!
Då är det ju bara jäkligt synd om en.
Mot min vilja känner jag något som liknar förakt.
Jag föraktar deras förhållningssätt till världen och livet och deras brist på självinsikt och ffa VILJA att jobba med sig själva, att se sin del i det som händer...
Deras snäva perspektiv.

MEN...
Dom är min familj.
Dom är min tillhörighet här i världen.
Inte för att dom vill det... utan bara för att det är så.
Visst betyder väl det något?