moonlight

Ser dubbelt av trötthet.
Kom på igår på tunnelbanan hem att det fattas en personal idag.
Jag hade glömt bort att jag lovat en tjej att hon kunde vara ledig.
Alltså ett helt schema obemannat.
Det löste sig till slut, men det förstörde kvällen och min mentala hälsa (tillfälligt, men sviterna består).
Det hindrade dock inte mig och sonen från shoppa loss på ica.
OST.
Blir det mycket när man inte vill äta kolhydrater.
Det är ju inte så billigt.
Hittade i alla fall en bit havarti.
Konstigt att man kan tycka att den doften är aptitretande!
Hade det varit sonens fötter som luktade så, så hade jag troligen vomerat.
Men ost får stinka.
Jag antar att dom som gillar surströmming uppskattar den doften också.
Väl hemma slösade jag bort resten av kvällen på aloha solitaire.
Fullständigt meningslöst.
Men kanske fyller det någon slags meditativ funktion.
Så kom ju också mitt undermedvetna på en lösning på dagens jobbproblem.
Dottern kom hem vid 22-tiden.
Sonen mötte henne vid t-banan.
Hon hade varit på Lava på kulturhuset med kompisar.
Idag har dom studiedag.
Dottern ska till pojkvännen, kommer hem på söndag.
_{I have to let go men visst gör det ont när knoppar brister}
Sonen ska troligen sova hos en kompis.
Det är bra för jag är så trött.
Den här veckan har varit stentuff.
Tung arbetsbörda och tungt huvud.
Jag behöver semester snarast för att undvika implodering.
Så det blir jag och dom tre musketörerna.
Och utsovning imorgon.
HÄÄÄÄÄÄÄLITT!!! som Agneta Sjödin skulle ha uttryckt det.

Fick ett sms imorse kl tjugo över fem om att en person var sjuk.
Skyndade mig järnet och sprang iväg för att ta itu med situationen här på kontoret där alla scheman finns.
Jag var ruskigt snabb.
Kollade på kl när jag sprang till tunnelbanan och då var den 05.59.
I var här när jag kom och hon kokade kaffe till mig.
Allt löste sig och dagen har flutit på rätt bra.
Jag har varit ovanligt effektiv och fått mycket gjort.
Känner mig nöjd.
Sonen ringde vid 11-tiden och meddelade att han låg hemma på soffan med en blöt handduk över ögonen.
Migrän.
Sjukanmälde honom.
Dottern ringde.
Hon hade varit på ungdomsmottagningen och var väldigt nöjd med det.
Jag frågade om det var nåt jag behövde oroa mig för.
Nix, sa hon.
Bra, bra.
T jobbade idag också och det är så kul att hon har dykt upp igen även om det bara är tillfälligt.
Ibland är jobbet faktiskt roligt och främst beror det på alla underbara kollegor.
Mycket positiv feedback just nu för moonlight.
Nu ska jag rusa iväg.
Sonen ska möta mig i Hässelby och så ska vi handla lite.
Tror jag utfodrar honom i korvkiosken.
Känner mig sjukt trött men väldigt glad.

Dagens sötaste är P.
Jag sitter kvar på kontoret efter en hektisk dag och han kom in sent så vi snackade lite.
Han sa att han tycker att jag gör ett så bra jobb och att dom hade suttit och pratat i helgen om att dom tycker att jag är så bra.
Att allt funkar när jag är här.
Han tyckte att det lät jättekul att jag och L leker polis här på jobbet.
En viss Pamela hade anförtrott sig till honom och sagt att hon tyckte att det var så dåligt här, rena dagiset tyckte hon.
Det måste ha varit vår polislek hon tänkte på.
Det är ju vårt sätt att göra den grå vardagen lite roligare.
Och det är ju bara snack.
En jargong.
Vi är superseriösa när det gäller jobbet.
Fy vad trist det är med vuxna, osäkra  människor som inte kan ha kul.
Dagens sötaste P ska få bli cop-kollega till oss.
Vi ska bara fundera ut ett bra namn.
Finns det någon lämplig, lätt förvirrad men snäll polisförebild?
Vi ska fundera tills imorgon.

Jag är hopplös.
När jag kommer hem från jobbet så är jag alltid så trött så jag tänker att jag ska bara sätta mig ner lite och vila en pytteliten stund innan jag sätter igång med allt.
Det gjorde jag idag med.
Fastnade i två timmar med ALOHA SOLITAIRE.
Världens tråkigaste patiens.
Rekordet är 6977 poäng vilket är helt ointressant eftersom spelet inte har någonting med skicklighet att göra utan bara hänger på vad man får för kort.
Ännu värre om jag börjar med MAHJONG.
Jag har köttfärs i kylskåpet som det måste göras nåt åt idag.
Jag har tvätt som måste vikas om jag ska kunna gå och lägga mig (den ligger på min säng).
I have things to do.
Nu ska jag göra dom.

Ok dag på jobbet idag.
Det gick förvånansvärt bra att planera morgondagen.
T och L var snälla mot mig.
Hembesök som gick snabbt och bra.
Hann tyvärr inte prata med nya chefen idag.
Jag tror jag tar det nästa vecka när gamla chefen är ur vägen.
En till kul sak... L tog med sig sin dator så vi satt och kollade på Buffy.
Lustig upplevelse att se Spike och M samtidigt.
Om man är elak mot L så kan man faktiskt se en viss likhet mellan dom.
Ja, ja... ingen idé att förklara... bara invigda som förstår.
Kul var det i alla fall.

En kul sak till.
TV-programmet med sonen sändes idag.
Vi har det ju redan på VHS, men det var kul att se det live liksom.
Hallåan nämnde dom vid namn när hon påade programmet.
Modershjärtat sväller av stolthet.
^{_{Jag äääääälskar dig LOOPS!!!!!!}}

Många bloggare lägger ju in bilder på DAGENS OUTFIT.
Så fånig tänker inte jag bli
_{jag är bara avundsjuk, dom ser så bra ut allihopa}

Jag kan meddela att min outfit vareviga dag är ingen höjdare.
Jag hasar runt i trasiga jeans, eller gamla ärvda svarta manchesterbyxor (som är för långa), eller träningsbyxor.
Till det har jag det som för tillfälligt är renast i min fantastiska kollektion av gamla långärmade t-shirts.
Ovanpå det en gammal kofta.
Allt i upplyftande färger såsom svart och marinblått.
Dels har jag ett jobb där jag aldrig vet vad jag kan hamna i för skit (bokstavligen).
Dels har jag som sagt gått upp i vikt och vägrar acceptera detta (alltså inga nya kläder).
Dels har jag inga pengar.
Men jag har en vacker själ.

Nä.
Jag tänker använda bloggen till att klura ut vad vi ska äta till middag eftersom detta är ett dagligen återkommande och irriterande problem för mig.

Idag blir det hemlagade fiskpinnar och klyftpotatis.
Så synd att inte jag kan äta av det.
För mycket kolhydrater.
Varför ska jag då göra det?
Jo, därför att allt finns hemma och de två barnen (sorry... tonåringarna) behöver mat.
Jag får hitta på nåt annat åt mig.
En burk makrill eller nåt.
Med spenat kanske.

Usch.
Nu är det inget kul på jobbet.
Nya chefen var där igår och hon och gamla chefen låste demonstrativt in sig på kontoret mitt framför näsan på mig som var den enda som fanns där förutom dom.
Tyvärr ringde telefonen hela tiden och eftersom ingen av dom visste något så var jag tvungen att komma och ta typ vartenda samtal.
Jag blev deppig.
Fattade plötsligt vad det innebär att en ny chef kommer.
Nu ska hon bestämma helt plötsligt.
Fast jag är den som håller i alla trådar för tillfället.
DET ÄR BARA ETT JOBB.
Det är faktiskt bara ett jobb.
Men varför måste alla chefer vara så osmarta?
Varför presenterar hon sig inte ordentligt?
Varför ser inte gamla chefen till att introducera henne för personalen?
Fattar dom inte att det är viktigt?
DET ÄR BARA ETT JOBB.

Det blev rätt så blodig biff igår till middag.
Och sen blev det mahjong fortuna, tror jag det heter, på expressen.se.
Irriterande spel på tid.
En viss C har tydligen kommit till nivå 5, hur nu det är möjligt.
Funderar allvarligt på att stanna hemma idag.
Har haft underliggande migrän i två dagar och känner mig sliten.
Sover inte ordentligt och har alldeles för stor arbetsbörda på jobbet.
Faktiskt så tänker jag stanna hemma.
Jag menar...
Antingen så HAR jag himla mycket att göra på jobbet och då är det inte så konstigt att jag inte pallar, eller så överdriver jag och då klarar dom sig väl utan mig... eller hur!!?
Jag måste ta hand om mig själv.
Har så svårt för att sjukanmäla mig.
Vet ju hur sur man blir (mot sin vilja) när andra gör det.
Vi får se.

Ska alldeles snart springa iväg till tunnelbanan.
Jäkla huvud.
Hoppas det blir bättre under dagen.
Annars åker jag hem så fort jag fixat morgonen.
Men vill hellre INTE ha ont såklart.
Ikväll alla barnen hemma.
Alla båda.
Vad ska vi äta till middag???
Måste klura ut det under dagen.
Tänk att det alltid ska vara ett sånt problem.
Jag menar.. situationen återkommer ju så gott som varje dag.
Man tycker man borde ha fått nån slags rutin på det.
Men det är svårt att planera mat.
Antingen är man mätt och ointresserad.
Eller så är man panikhungrig och det står still i huvudet.
Och när man går i affären så verkar ingenting lockande.
Om jag var omåttligt rik så skulle jag omedelbart anställa en kock.
Tänk så skönt!

Idag när jag stod på tunnelbaneperrongen och väntade på tåget till Vällingby som kom det en ung grabb.
Han måste ha varit 15-16 år nånting.
Han spottade hit.
Han spottade dit.
Han spottade ner på spåret.
Och för säkerhetsskull även bakåt.
Jag tror han spottade i genomsnitt var femte sekund.
Varför?
Han är ju inte ensam om detta.
Det är nånting med unga pojkar och yngre män.
Är det puberteten som gör att det blir en större salivproduktion?
Blir det killigt i halsen när målbrottet sätter fart?
Eller har det nåt med revir att göra?
Inpissning liksom.
Fast (tackochlov) inspottning istället.
Det här beteendet brukar avta med åren.
Det verkar heller inte vara något problem inomhus, i bebodda hem.
Jag skulle verkligen vilja ha ett svar.

Dag 2- måndag 23/1

Kort rapport.
Åt ingen frukost. Inte så bra.
Åt en burk makrill i tomatsås under förmiddagen.
Sen kom Pamela och gav mig en liten chokladkaka den kossan.
Den åt jag upp.
Drack kaffe med mjölk.
Till lunch åt jag en bratwurst med räksallad och tomat. Urk.
Till middag en blodig biff med sallad och salladsdressing.
Lite nötter.
Lite whiskycheddar.
Loka med päronsmak.
Ingen motion.



Dag 1- söndag 22/1

Idag är egentligen ingen bra dag för jag har knappt ätit något alls och jag har absolut inte tränat nåt.
Men... jag har bestämt mig för att köra igång nu.
Hittills har jag bara ätit en nutrilett och x antal treo samt lite cashewnötter.
Var i Vällingby och handlade och motstod alla frestelser i form av Marabou mjölkchokladkakor i drivor och annat SOCKER.
Åt nötter istället och drack lite Loka med päronsmak.
Till middag blir det grillad kyckling och grönsaker.
Har även handlat köttfärs och makrill och ost.
Huvudsaken att det finns nåt att stoppa i munnen.

Hemma igen.
Mötte dottern i Vällingby och vi hjälptes åt att handla mat och släpa hem allt.
Nu har jag i alla fall FOUNDATION.
Och puder.
Jag hatar att köpa sånt.
Vet inte vad jag ska ha, allt ser lika brunkrämigt ut och belysningen är hemsk och så är det dyrt.
Man blir bara på dåligt humör.
Köpte en kjol som antingen jag eller dottern kan ha på operan.
Kostade bara 75:- på indiska.
Det blir nog dottern som har den om inte jag minskar nån storlek innan dess.
Det kanske jag gör.
Vi får väl se.
Köpte även lite träningskläder till mig själv.
Nu har jag ont i huvudet.
Men jag är hemma i alla fall.
Tvättstugan är ombokad till tisdag.
Det är verkligen ett problem för oss det där med att passa tiden i tvättstugan.
Vi bokar och bokar om i det oändliga.
När vi väl tvättar har vi såna drivor med tvätt så det blir jättejobbigt och sen orkar vi inte tvätta på jättelänge.
En ond och skitig cirkel.

Man tycker ju att när man är 37 år så borde man slippa såna problem som finnar!
Men det är väl straffet för att jag slapp det som 15-åring.
Just nu har jag en stor, käck och synnerligen iögonfallande FINNE på vänster kind, uppe på kindbenet liksom.
Den står UT.
Hej!
Här kommer jag och min finne.
Man tycker att man kanske borde skita i såna ytliga saker när man är 37 år.
Så jag ska nu, med högburet huvud, bege mig till Åhléns och införskaffa skönhetsprodukter så det kan bli människa av mig igen.
För fy tusan vad hängig och sliten jag ser ut för tillfället.
Att man kan vara så uppfylld av sin egen (tillfälliga) fulhet.
Jag menar...
Många andra runtomkring måste ju gå omkring och känna nåt liknande.
Men dom stör mig inte ett dugg.
Andra ser liksom ovårdade, fula och slitna ut på ett ok sätt.
Det är ok att inte vara på topp jämt.
Jag accepterar det hos andra.
Men när det gäller en själv så upplever man det liksom inifrån i all sin vidd.
Det har alltså inte bara med ytan att göra.
Det kommer inifrån.
Och idag känner jag mig trött.
Har ont i huvudet.
Det skaver i ena ögat.
Håret är elektriskt och stripigt (men nytvättat).
Om det ändå var grått och mörkt ute.
Men nej.
Solen skiner.
Snön gnistrar.
Det är som ett HÅN.
Tack och lov att jag fixade jobbet igår.

Nu har moonlight varit oavbrutet flitig i enochenhalv timme.
Jag är så färdig jag kan bli.
Inte riktigt nöjd, men bättre än så här blir det inte.
Nu är jag trött och hungrig.
Jag åt ju lite ångkokta grönsaker och mozzarella förut.
Funderar nu på att ta en nutrilett.
DET FINNS JU INGET ANNAT!!!!
Och varför det kan man fråga sig?
Jo, eftersom jag inte lyckades komma till affären idag.
Nutrilett stillar i alla fall det värsta suget så det får väl bli en sån.
Inget kul verkar det vara på tv heller.
Man kanske skulle ta och kolla på en film på sf anytime!?
That's an idea!
Dottern hamnade hos pappan där sonen redan är.
Och det är väl bra eftersom pappan ska försvinna från landet i två månader.
Den lymmeln!

Jag driver mig själv till tokighet.
Vad har jag gjort?
Jo... jag har suttit i nästan 3 timmar och läst på alltom.tv om Idol.
Kul va!
Nej just det, inte särskilt.
Jag håller med.
Nu är kl snart halvåtta och jag har inte ens börjat jobba.
Jag måste göra klart det här idag för att inte få magsår.
Kanske jag kan somna tidigt idag i alla fall så inte hela morgondagen försvinner.
För det blir ju inte så bra nu när jag som vanligt skjutit upp allt jag ska göra tills imorgon.
Om jag ändå hade läst boken som jag måste läsa ut snart.
Men nej.
IDOL.
Som jag inte ens följde när det gick.
Såg bara några av dom sista veckofinalerna och så sista finalen.
Tyckte inte ens det var särskilt kul då.
Jag är inte intresserad.
Därför slösar jag bort TRE timmar av mitt liv (och av min lilla helg) på det.
På vad ANDRA tycker om det.
Varför gör jag såhär?
Och varför sitter jag här och skriver nu när jag fortfarande inte har börjat med mina arbetsuppgifter?
Jag kan inte svara på den frågan.
Jag är inte riktigt nöjd med mig själv just nu.

Nä.
Det blev ingen shopping.
Jag och dottern lyckades bli osams om ingenting så jag stannade hemma.
Vi var inte ens osams egentligen.
Båda var bara på otroligt dåligt humör vilket gick ut över varandra.
När jag sen förstod att hon skulle in till Lava och sen till sin pappa och att vi alltså inte skulle ha sällskap all the way så blev jag löjlig och sur.
Jag tyckte att hon kunde ha startat tidigare så att det inte  blev så stressigt.
Jag blev skitsur för att hon är så seg.
För att hon är en kopia av mig.
Så jag stannade hemma.
Och lika bra var väl det för jag tror inte det hade blivit så trevligt.
Jag tänkte att om jag fixar jobbet idag och tar det lugnt och andas djupt så kan jag ha det mysigt och gå och shoppa imorgon och försöka komma iväg lite tidigare.
Bokade tvättstuga tills imorgon.
Kollade in soprummet, men inga fynd idag.
Snackade med L på jobbet.
Kom på att jag inte ätit på hela dan.
Funderade på om jag borde gå och handla nåt ätbart men kom på att jag kan äta ångkokta grönsaker (spenat och haricot verts), ägg och sallad. Kanske lite mozzarella.
Sen fick jag hjärtsnörp.
Trodde datorn hade pajat igen.
Det stod nåt på skärmen om att systemet hade kraschat och att jag skulle kontakta någon återförsäljare men GUD SKE LOV så funkade det när jag startade om den.
Djävla klena dator.
Kom sen på att OM  det hade varit så att den hade pajat så fanns det ju faktiskt TVÅ till datorer här hemma.
Men lite jobbigt hade det allt varit.
Inga mer bad för min dator.

Nu ska jag jobba.

Hi,hi.
Det ringde precis en telefonförsäljare.
Dottern svarade.
Han frågade efter: (förnamn).. Trädkamare...(efternamn).
Dottern kunde utan att ljuga säga att det inte fanns någon sådan här.
Det var när man skulle fylla i sina uppgifter till Eniro som jag tänkte att jag ville ha en titel.
Det skulle inte kosta nåt extra.
Jag grubblade länge.
Boktok?
Beatlesgalning?
Kom slutligen fram till att jag ville ha titeln Trädkramare.
Jag älskar träd.
Jag kramar dom gärna.
Ännu hellre lutar jag mig emot dom och insuper lite stabilitet, jordar mig lite.
Men Trädlutare låter ju konstigt.
Trädkramare låter vänligt och sympatiskt och kanske lite småknäppt.
Lite så som jag vill framstå, som jag är. Åtminstone det där sista.

MEN DOM KLANTADE TILL DET!!!

Nu står det TRÄDKAMARE överallt.
Upprörande, men jag har inte orkat bråka om det.
Det är ju som om det skulle stå PÄST istället för PRÄST.

Så jag har vant mig vid att tituleras Trädkamare när jag får post.
Men idag var första gången som någon har ringt och frågat efter den där Trädkamaren.
Lite lustigt.
_{(men irriterande)}

Har någon fått spader på tv 4?
Har dom personalbrist?

Nu är det Commander in Chief.
IGEN!!!

Dom har fortfarande inte kommit längre än till avsnitt fyra, men den sammanlagda sändningstiden hittills måste täcka en hel säsong.

Jag säger som Eddie i Friends.
"What's that about... huaa?!!

Det skulle vara ok om dom bara kom vidare nån gång.
Om det blev en fortsättning.
Det här är fjärde gången jag ser avsnitt 4.
Eller ser och ser... är närvarande då det sänds.
Jag kan det utantill.
Kan mima till varenda replik.

Well, well.... just wondering.

Pisskatten har nu bestämt sig för att ättika måste överpissas.
I början fungerade det.
Jag gned in golvet med ättika där han brukar pissa och han lät bli.
Wow.
Tänkte jag.
Men... efter två dagar började han pissa där igen och den här gången i mer utspridda pölar.
Som om han verkligen vill täcka hela ättiksgolvet.
Det har väl nåt med revir att göra.
Då sa dottern nåt om att vi borde ställa maten där eftersom katter tydligen inte vill pissa där dom äter.
Det lät ju vettigt.
Så jag anlade hela matplatsen på det värsta piss-stället.
Spred ut det hela, tre matskålar och en vattenskål, så mycket det gick.
Och tänk!
Det har funkat i två dagar.
Nu är det spännande.
Vad ska han ta sig till?

Vi inväntar hans nästa drag.
AND WE PRAY TO THE LORD THAT IT MAY NEVER COME!!!
Och är det så så är det tamejtusan ett mirakel.

Sitter och väntar på dottern som gör sig i ordning.
Vi ska vara lite galna och åka och handla i Vällingby.
Jag behöver smink.
Det gör hon också.
Kanske finns det lysrör i Vällingby.
Det finns nämligen inte i Hässelby.
Jag ska köpa mat också.
Nu är det turbo-dieten på Aftonbladet Plus som gäller.
Verkar som Atkins men med grönsaker.
Det kanske man kan stå ut med.

Har tittat på amerikanskt katastrofprogram.
Typ Larmet Går.
Det är alltid fashinerande.
Det som jag tycker är fashinerande är den inblicken man får i the typical american family.
Eller i alla fall den bilden dom själva gärna vill ha.
Det stora huset.
Den stora bilen.
Mannen.
Kvinnan.
Gud.
Spännande aprikosa inredningsdetaljer och portal-dörröppningar.
It's a miracle.
And we thank the Lord.
Sånt tycker jag är jättespännande.

Jag googlade lite efter FAST TRACK och hittade den här bilden.
Vår fast-track verkar inte existera längre.
Snyft.
Det gör ont när illusioner brister och drömmar krossas.
Minns en annan intressant produkt.
Någon slags slunga som man skulle stå och svinga fram och tillbaks runt huvudet.
Jättebra träning.
And for the whole family.
Och så fick man se en massa människor som stod på en strand och slungade. Som i trance.
Lite spooky.

Tjoho!
Vad skönt att problemet är fixat.
Konstig texten blev när jag kopierade från wordpad.
Men orka ändra.
Så viktig information var det inte.
Min datafarbror vill inte installera word på min dator.
Han är så laglig av sig och då kostar word en massa.
Dessutom är det inte så himla bra säger han.
Han bestämmer.
Jag utmanar nu ödet något extremt.
Ligger i badet och bloggar.
Hur bra kan det  vara egentligen?
Jag har ingen respekt för tingen som sagt.
Sen blir jag sur när dom går sönder.
Ska snart gå upp anyway.
Åka iväg till Vällingby och shoppa loss lite.
Och sen hem och jobba.
Oh, what a life!!!
Men jag klagar egentligen inte.
Jag är bara grinig när jag är trött.
Efter allt jag varit med om så älskar jag den grå vardagen.
Den är inte grå för mig.
Den glimrar och glittrar och är alldeles fantastiskt underbar.

Vad har jag gått igenom?
Undrar nu mina obefintliga läsare.
Ja, säkert inte mer än vad som är normalt, inte vet jag, men det har räckt för att få mig att uppskatta det normala. Det lugna. Det vanliga.

Tre saker kan jag nämna lite kort:
(kanske berättar mer om det nån annan gång om jag orkar)

Först levde jag i ett mycket destruktivt förhållande med en man som missbrukade både det ena och det andra, som blev ganska agressiv av både av- och påtändning beroende på vad det var för drog, som jag försörjde, som slog sönder det mesta jag ägde (men dock inte mig, bara lite). Vi har två barn tillsammans och dom har sett och hört alldeles för mycket av otrevliga saker. Vårt förhållande varade ca 10 år från start till definitivt slut. I åtta (8) av dom åren försökte jag ta mig ur förhållandet. Alla inblandade mår bra idag och till min glädje har mitt ex, mina barns pappa, vuxit till sig och lagt av med det mesta. Det kan sluta lyckligt.

Sen blev min dotter dödligt sjuk. Hon fick hjärninflammation när hon var 12 år och låg i koma i flera veckor innan läkarna kom på vad dom skulle göra. Hon låg i respirator eftersom andningen la av, hon var helt okontaktbar, borta helt enkelt samtidigt som hjärtfrekvens och blodtryck lekte den där katapulten på Grönan ni vet. Upp och ner gick det och var det inte för lågt så var det för högt. Läkarna sa till oss att OM hon överhuvudtaget skulle överleva så kunde hon ha fått värsta hjärnskadorna. Hon kanske inte skulle kunna gå, inte tala, inte tänka. Hon kanske skulle vara personlighetsförändrad, aggressiv, vulgär... Vi sket i det. Vi ville bara att hon skulle vakna i vilket skick som helst så vi kunde få krama henne och hålla om henne och snusa på henne.
När hon väl vaknade så visade det sig att hon var samma underbara unge som alltid. Komplikationer följde (förlamning, blodpropp, lunginflammation, inkontinens) men allt ordnade upp sig till slut. Och allt man inte dör av kan man stå ut med. Lärde vi oss då. Alltsomallt tog det ett halvår.
Har man suttit vid sitt barns sida på en intensivvårdsavdelning så uppskattar man vardagen.

Lagom efter det råkade jag ut för en galen psykopatchef. Jag kanske hade kunnat hantera den situationen bättre om jag inte hade det andra med mig, rätt så obearbetat, i bagaget, men nu kunde jag inte hantera det alls. Orkar inte alls gå in på detaljer, men först blev jag sjukskriven av en förstående och vettig läkare i nästan ett halvår. För att HON var knäpp. Det hjälpte inte. Så det slutade med att jag sa upp mig utan att ha ett nytt jobb. För att överleva helt enkelt. PANG så slog alla möjliga konstiga kroppsliga symptom till. Värst var YRSELN. Nu fanns ingen klok läkare. Jag blev sjukskriven två veckor och tillsagd att promenera. Jag var ett vrak. Min ekonomi havererade fullständigt. Jag fick ingen a-kassa och inget socialbidrag eftersom jag sagt upp mig själv. Fick låna ihop pengar som jag fortfarande inte kunnat betala tillbaks. Vår ekonomi är fortfarande, 2 år senare, usel. Efter ca tre månader lyckades jag få ett nytt jobb på min nuvarande arbetsplats. Det var ett stort lönekliv nedåt, men åtminstone ett jobb. Och ett jobb där dom var intresserade av att ta till vara på det jag kan. Där har jag kunnat jobba fast jag inte varit i toppform. Jag har fortfarande inte riktigt kommit igen. Det går långsamt, långsamt... men det går åt rätt håll.


Så... alltså... dessa tre händelser har gjort att jag har omdefinierat begreppet lycka.
Jag kan verkligen njuta av att gå och handla middagsmat på konsum.
Av att läsa läxor med mina barn.
Små vardagliga saker.
Inte självklara.

Oj vad jag har sovit.
Men ibland är det som om man bara blir tröttare ju mer man sover.
I blame the period.
Det blev inte sushi igår.
Det var för kallt för det.
Efter att huttrande ha slirat runt bland lunchhaken (jag hackade tänder och bet mig i tungan tre ggr) så gick vi till Hongkong.
Det visade sig  vara lite flottare än ett vanligt lunchställe.
En varmrätt kostade uppåt 200kr.
Vi hade lite ont om tid så Kompisen sa att det var ok (hon skulle ju bjuda).
Ja... sen berättade hon det som jag trodde.
Hon är en heterosexuell man i en kvinnas kropp.
Har alltid varit kille, ända sen begynnelsen.
Och det stämmer ju väldigt bra när jag tänker tillbaks.
Jag har inte förstått att det var det som var grejen, men ofta funderat över vad som är annorlunda med henne. Med åren har man liksom vant sig vid att hon är lite annorlunda och speciell. Mer unik än andra.
Så nu föll pusselbiten på plats.
Jag var mer cool än vad jag trodde jag skulle vara.
Jag tog väl ut alla nervösa reaktioner i förväg.
Jag tycker att det är helt amazing att hon (kommer dröja innan jag kan säga HAN) kommit så här långt på vägen mot att bli den hon är.
Jag tycker det är sorgligt att tänka på vad jobbigt livet måste ha varit i 36 år.
Grejen är ju den att min kompis tänder på tjejer, men inte på flator.
Hon blir kär i tjejer som vilken heterosnubbe som helst.
Därför att dom är heterotjejer som gillar män.
Som hon är egentligen, förutom vissa små detaljer.
Hur hittar man en tjej som köper det paketet???
Det har inte hon gjort så hon har varit rätt ensam.
Men nu.
Nu blir det ändring på det och jag är djupt impad av hennes mod.
Även om hon inte har nåt val om hon inte ska förneka och utplåna sig själv.
Modig måste man vara i hennes situation.
Tack och lov ska hon behålla sitt namn som funkar om man är man också.
Vill för övrigt påpeka att jag frågade henne om det var ok att jag berättade detta för andra och hon sa att hon VILLE att det skulle berättas. Ju mer alla berättar desto enklare blir det för henne.

Sprang på älskade sonen på vägen hem igår.
Han skulle egentligen till pappan, men bestämde sig för att åka dit idag istället, så vi sällskapade hem.
Köpte strawberrycheescake-glass som vi delade på.
Dottern är däremot hos pappan, kommer hem idag.

Skulle gärna stanna  hemma idag.
Perioden är av den värre sorten.
Jag känner mig anemisk.
Men det är ju fredag och det är så jobbigt att ringa och sjukanmäla sig och få karens och dessutom har jag bokat in ett hembesök... det är enklare att släpa sig dit helt enkelt.
Så jag gör väl det.

Snackade med kompisen E igår.
Vi hörs alltför sällan.
Hon är mer än en kompis.
She's FAMILY.
Det kändes bra att prata med henne, ska se till att göra det mer.
Hon känner mig bäst av alla.

Drömde jäkligt skumt.
Blandad mix av kollegor och kunder, varav en kollega klämde mig på magen och sa att den var tjock (sant!).
Jag känner mig fortfarande stött!

Nä nu....
Ska göra mig i ordning.
Får se om jag hinner blogga lite på jobbet.

Chefen är här idag och inte för att hon flåsar mig så mycket i nacken, thank god, men arbetsmoralen är bättre idag än igår.
Just nu sitter hon i telefon så jag passar på och smygbloggar lite.
Kl 12 ska jag träffa kompisen.
Om hon inte säger att hon ska byta kön kommer jag att bryta ihop.
Jag är totalt inställd på det nu.
Det ska bli gott med sushi.
Hon bjuder.

Kan liksom inte fatta att jag måste gå upp.
Kommer inte ens ihåg när kvällen tog slut igår.
Har ingen känsla av att jag sovit.
Har en jobbig känsla som jag inte riktigt vet vad den beror på.
Som om nåt är fel.
Nåt jag har förträngt.
Ska försöka slita mig ifrån jobbet tidigt idag.
Passa på när det går.
Alltså när jag inte är ensam på kontoret.
Måste fixa klart helgen.
Bra.
Då kan jag fokusera på det så får bossen fixa morgondagen.
Ny kund idag igen.
Som inte får plats på någons schema. Kul.
Tänkte ju gå på bio imorgon.
Men nu känner jag att jag orkar fan inte gå på nån jävla bio.
Särskilt när det inte är något som verkar bra.
Tror jag är lite nervös för lunchen med kompisen.
Ska bli skönt att få det överstökat.
Så dumt att vara nervös för det.
Det har ju egentligen inte ens med mig att göra.
Jag står lyckligt utanför.
Jävla periodjävel.
Jag hatar att vara kvinna.
(fast... no worries... funderar inte på könsbyte...)
Jag har fått mina två barn... jag har fått ut det jag ville av mina kvinnliga jävla organ.
Fast när man väl hamnar i klimateriet så lär man väl deppa ihop också.
The end of an era... liksom.
Lobotomi kanske vore bättre.
Bli lite avtrubbad.
Inte känna efter så mycket.

Ahhh... äntligen hemma!
Hemma med barnen.
Mitt hem är ett helt annat hem när barnen är hemma jämfört med när jag är själv.
När jag är ensam är det ofta mörkt och tyst och stilla.
Ibland avbryts det av att katterna leker propeller, men t.o.m. dom blir lite avslagna med bara mitt sällskap.
Dörren till köket är alltid stängd och dit in kilar jag bara när jag håller på att svimma av blodsockerfall.
Allt står still.
När barnen är hemma blir allt levande igen.
Lampor tänds.
Musik spelas.
Msn plingar.
Disk diskas och mat lagas.
Imorgon ska dom till pappan igen eftersom han försvinner iväg till os sen.
Nej, han är inte skidhoppare eller dylikt.
Han jobbar med supermegastora videoskärmar och får vara med på alla stora jippon.
Och det är bara bra att ungarna inte är hemma imorgon eftersom jag är så pank och kylskåpet så tomt.
På fredag kommer barnbidraget och då ska dottern och jag gå på bio om vi bara kan komma på vad vi ska se.
Till middag idag blev det utsökt coop Xtra falukorv (vill inte tänka på vad dom stoppar i den) och spagetti.
Ljuvligt gott för jag var utsvulten.
Till lunch blev det en nutrilett.
C på jobbet tyckte så synd om mig så hon delade med sig av sina plättar.
Det var snällt men jag blev ju inte mätt direkt.
Nu tänker jag krypa isäng och kolla på Lets dance backstage.
Inte för att jag är så himla intresserad av det men jag fryser.
Kompisen ringde till slut och vi ska ses imorgon istället.
Neverending story.

Jag måste tydligen  ha en chef som flåsar över axeln och kontrollerar att jag jobbar för jag har inte gjort någonting idag fast  det finns hur mycket som helst som måste göras.
Känner en viss irritation från en viss kollega.
Jag ska skärpa mig. NU.

_{(jag längtar efter mina barn)}

Är på jobbet.
Värsta dagen.
Flera som är sjuka och det som redan var tajt.
Tack och lov så var det bossen som var här imorse så när jag kom hade hon fixat allt.
Men det verkar lite stressigt att springa ifrån och käka lunch.
Tyvärr har jag inte telefonnumret till min kompis och hon finns inte med på hitta.se.
Hon skulle ringa mig under förmiddagen och påminna mig så vi får väl boka om då.
Känns lite trist att inte kunna ringa nu så fort som möjligt.
Imorgon kan jag definitivt träffa henne för då är bossen här hela dan och jag kan springa ifrån.
På fredag också.
Om hon nu ska berätta något viktigt så känns det inget bra om jag sitter som på nålar och kanske dessutom måste ta en massa mobilsamtal under tiden.
Jag fick gå till en tant påväg till kontoret.
Lilla Prinsessan.
En pytteliten tant, bedårande söt, en riktig liten sockerpingla.
Men bortskämd.
Troligtvis har hon väl varit liten och söt hela livet och blivit påpassad och omhändertagen.
Hon fyller snart 96 år och är kristallklar i huvudet. Den som ändå vore det.
Hon bakar fortfarande sju sorters kakor.
Det enda vi hjälper henne med är att bädda på morgonen och ta bort överkastet på kvällen.
Och så handlar vi och rullar papiljotter.
Nåväl.
En del har lång hållbarhet.

Å uuuuupp igen!
Trött,tröttelitrötttrött.
Vill ha semester i minst en vecka.
Idag måste jag inte vara halvåtta på jobbet i alla fall.
Men när jag anländer så går bossen.
Kunde liksom inte komma till ro igårkväll.
Spelade kungen.
Bio-fadern har lyckats gå ut med den x antal hundra ggr isträck.
Mitt rekord är typ 22.
Grrr.
Måste slå rekordet.
På tv var det nån jäkla NORSK serie.
Det kan man ju bara inte somna till.
Det kan ju vara farligt.
Satte på Angel istället.
Har två brända säsonger som tydligen ska ta vid där Buffy slutar, men har inte kollat på dom än.
Angel är liksom inte min favvokaraktär.
Men det verkade ok.
Somnade rätt kvickt sen i alla fall.
Med datorn på magen och glasögonen käckt på näsan.
Så å ena sidan har jag inte sovit många timmar, men å andra sidan stod ingen tv och malde, å tredje sidan however låg jag i samma ställning hela tiden med ett berg av kuddar bakom nacken.
Känner mig rätt ok nu, men kommer troligen att däcka efter lunch.
Lunch som jag som sagt ska käka med vännen som ev. troligen, måhända ska byta kön.
Jag vet att det låter som om jag är världens mest inskränkta, fördomsfulla, hemska.
Men, som jag tror att jag påpekat tidigare, det handlar mest om nån slags identitetskris hos mig själv.
Egocentriska mig.
I tonåren bytte min bästis förnamn.
Jag genomgick en liten kris då också.
Gillar tydligen inte förändringar.
Och könsbyte är ju ändå en rätt radikal förändring.
Missförstå inte.
Om det nu är så som jag tror, att min vän ska byta kön, så stöttar jag henne fullkomligen och tycker att det är helt otroligt rätt och modigt och fantastiskt.
Att ta det steget.
Wow.
Det är inte så förvånande.
Det säger väl något att jag misstänker vad hon ska säga fast hon ännu inte avslöjat något.
Jag menar...
Något har liksom inte stämt med henne.
Hon har alltid varit speciell.
Inte som andra.
Men jag har accepterat henne så.
Inte tänkt ett steg längre.
Snälla Gudinna och Gud låt mig vara en bra vän idag!
Inte flippa ur och bli nervöst hysterisk.
När jag blir nervös så skrattar jag.
När mina barn trillar och gör illa sig så skrattar jag hysteriskt.
Mot min vilja.
Jättejobbigt.
Usch.
Jag är onormal.

Det blev lite räksallad och sen mådde jag illa.
Tog några tuggor på en ost som är kvar sen nyår.
Den luktade suspekt, men det har jag för mig att den gjorde redan från början.
Det är ju ofta ett bra tecken när det gäller ost.
Jag säger bara... HAVARTI.
Den heter väl så?
Luktar fruktansvärt.
Fruktansvärt.
Svårt beroendeframkallande för en ostjunkie.
Nu är kl jättemycket och jag har legat här i sängen och slösurfat hela kvällen.
Utvecklat en lätt huvudvärk.
Med lätt menar jag att det alltså inte är åt migränhållet.
Annars är begreppet lätt missledande.
Huvudvärk är aldrig lätt.
Det är alltid en plåga.
Men det finns som sagt grader i helvetet.
Det är sex inspectors på tv.
Rätt motbjudande men om man kisar med ögonen och silar lite så kan man få en del tips som ju kanske kan vara användningsbara.
En teknik när man tillfredsställer en man med händerna är t.ex. att köra "görauppeld"-knepet.
Låtsas att man rullar en pinne liksom, som om man gnider en pinne i ett hål eller vad det nu är man har...
Jag svär på att jag har sett det i Robinson.
Att dom har försökt göra upp eld alltså.
Så ska man göra.
Annars verkar ju dom flesta ha kört fast lite i "skaka nappflaska"-tekniken.
Det kan bli enformigt.
Så alltid lär man sig något.
Nu ska jag ta en huvudvärkstablett eller två och sen hoppas jag att det här programmet är slut så jag kan somna till någon bra serie.
Imorgon ska jag träffa min vän som jag har fått för mig ska berätta för mig att hon ska byta kön.
Varför är JAG nervös?

Jobbigt.
Jag är hungrig.
Jag blir så himla lat när jag är ensam hemma.
Inte tusan orkar jag laga mat.
Undrar om det är vanligt.
Att alla ensamstående människor struntar i det där med mat.
Det känns rätt överambitiöst att stå och anstränga sig åt bara sig själv.
Jag diskar inte heller.
Faktiskt så förfaller det mesta när jag är ensam hemma.
Jag vill helst ha sällskap när jag gör tråkiga saker.
Eller så drivs jag av andras missnöje.
Eller av att jag får dåligt samvete av att vara en dålig morsa.
Det kan få mig att göra en hel del.
Åtminstone ett tag.
Jag har svårt att få ihop det där med hushållssysslor och jobb.
När jag kommer hem efter jobbet är jag trött.
Om jag ändå totar ihop nåt ätbart så är jag ännu tröttare efter att det har intagits.
Så disken blir inte alltid av.
Detta i kombination med ett minikök gör att det blir ännu jobbigare dan efter att laga mat.
Ond cirkel.
Dottern lagar mat rätt ofta.
Det blir inte så stor variation då.
Det blir spagetti med tomatsås eller potatisklyftor med cremefraiche och champinjonsås.
Och så sallad. Alltid sallad.
Någon gång gör hon kycklinggryta.
Ibland slår vi oss samman.
Jag steker kött och hon fixar potatisen.
Usch vilken slö mamma jag är.
Nu är jag alltså hungrig och det finns inte mycket att välja på.
Det finns skogaholmslimpa med smör och ost.
Det finns pyttelite keso (gott med italiensk salladskrydda).
Det finns aningens mer räksallad.
Det finns nutrilett.
Och så gamla, dammiga hembakta pepparkakor.
Jag tror jag går och skrapar ur kesoburken.
Festligt.

Sitter på jobbet.
Helvetesperioden har kommit.
Period är mitt och dotterns ord för menstruation.
Det är ju vad dom kallar det över där och det funkar utmärkt i alla sammanhang.
Troligen därför jag somnade som en klubbad säl igår framför tv:n.
Meeeeegatrött.
Nu ska jag ringa skolsyster om sonen.

Mot naturen att gå upp såhär.
Tv:n stod på ganska högt hela natten så jag har inte sovit så jättebra.
Vaknade till av ett oerhört KUSLIGT ljud... nåja... min hjärna tolkade det som kusligt då... kommer inte ihåg i vad för läskig dröm det ingick...
Hursomhelst.
Det visade sig vara någon djävel som vispade med en fucking, djävla ELVISP.
I HUNDRA ÅR.
Men stängde jag av?
Eller sänkte ljudet?
Nej, så vaken var jag inte.
Sen drömde jag något väldigt obehagligt.
Jag skulle hjälpa någon som stod mig nära, tack och lov ingen som jag vet på riktigt, att ta livet av sig eftersom han var obotligt sjuk.
Det hela var rätt så skruvat.. jag skulle hjälpa honom att hänga sig...
Det gick inte.
Jag försökte berätta på ett sjukhus för en läkare så att han skulle tvångsomhänderta min kompis, men det funkade inte.
Sen var det dags att gå upp.
Kommer inte ihåg fler detaljer men känner en stark olustkänsla.
Ska verkligen försöka komma hemifrån tidigare så jag hinner gå.
Känner att min kropp behöver det.
Och mitt psyke.

Jag vill inte vara så himla negativ men just nu känns allt rätt saggigt.
Imorgon är det jobb... blä.... upp tidigt.... blä.... jag tror jag lider av grav pms...BLÄÄÄÄÄ... jag vill dra ner blixtlåset och kliva ur min kropp.. den sticks.... jag har inte läst idag som jag skulle... typiskt mig... trött på att vara typisk... har inte gjort nåt vettigt alls idag eller på hela helgen för den delen... mitt liv rinner bort utan att jag gör nåt... hemmet rasar... katterna pissar på golvet... håret är elektriskt och livlöst... hälarna torra...

Jag vet att mycket beror på pms.
Det gör inte saken bättre.

Tiden bara rinner iväg när jag sitter och läser vad andra skriver i sina bloggar.
Det finns så många som skriver så bra och framförallt roligt.
Just det! tänker man.
Precis!
Och så har man liksom inget att tillägga själv.
Men... jag har lovat mig själv att inte ge upp den här gången, jag ska skriva vare sig jag har nåt att säga eller inte.
Men mer akut nu är att jag måste läsa.
Och det var ju det jag skulle ägna den här dagen åt.
Vilket lyxproblem!
Det är ju inte direkt tentapluggande jag ägnar mig åt... ren nöjesläsning.

Nu ska jag läsa!

Det är lite tråkigt.
Jag har tappat förmågan att göra mig fin.
Jag vet inte hur man klär sig.
Jag kan inte sminka mig.
Mitt hår är en katastrof.
Mina glasögon är sju år gamla och även om dom var himla käcka 1999 så är dom inte lika raffiga nu.

Jag har bestämt mig för att försöka ändra på detta i år.
Det känns som att det är lite för tidigt att ge upp vid 37 års ålder.
Det första jag ska göra är att fixa nya glasögon.
Det är inte så lätt.
Jag är gravt närsynt.
Hur provar man bågar då?
Jag och dottern tog tag i saken förra veckan och gick in i första bästa Synsam-butik.
Dom hade bara tjusiga märken som armani, gucci, dior osv.
Vi provade ändå.
Jag fick omedelbart huvudvärk... det blir så när jag anstränger ögonen utan glasögon.
Problemet med att prova bågar är dels att jag inte själv kan se hur jag ser ut och dels att det ser ut som om jag har världens största ögon. Bågarna har ju vanligt fönsterglas och i vanliga fall blir mina ögon mindre av mina slipade glas.
Dottern höll på att skratta ihjäl sig.
Hon kissade nästan på sig, jag svär.
Till slut hittade vi ett enda par bågar som dög.
Dom kostade 2800 kr.
Skit samma tänkte jag och la undan dom och bokade en tid för undersökning.
Berättade det för chefen och hon tyckte jag var galen.
Hon påstår att det finns nåt ställe vid Hötorget där man får alltihopa för 1900kr, både bågar och glas och undersökning.
Det kan ju vara värt att åtminstone gå dit.
Så imorgon måndag ska jag avboka på Synsam.

Har också bestämt mig för att börja sola solarium igen.
Jag är så erbarmeligt blek till min natur.
Detta i kombination med att jag inte har några färger i mig själv gör att alla undrar om jag är sjuk.
Man kan ju sola lite försiktigt. Behöver ju inte gå tillbaks till 80-talsvanor.

Sen är det dags för håret.
Börja gå till frissan regelbundet.
Ingen avancerad frisyr, till axlarna men lite uppklippt så det blir volym.

Och så träning.
Gick ju upp ca 10 kg häromåret, troligen pga en medicin jag åt då.
Har INTE lyckats återgå till gamla formen.
10 kg gör rätt mycket.
Dom flesta av mina gamla kläder kan jag inte ha och eftersom jag inte velat acceptera den nya formen och dessutom inte haft råd så har jag inte skaffat nya kläder.
Vill fortfarande inte acceptera min kropp som den är nu.
Jag känner mig som om jag har en sån där fatsuite.
Detta är inte jag egentligen.
Problemet är att jag är så lat.
Träning kommer inte naturligt för mig.
Men... det är ju inte bara vikten det gäller utan även hälsan i största allmänhet...
Promenader på morgonen kombinerat med styrketräning hemma framför tv:n i någon form.
Nu när jag har fått tillbaks min dator är det inget som hindrar mig från att köra den där pilatesdvd:n som hängde med någon tidning för ett halvår sen.

Jag ska bli fin igen.
Inte för att utsidan är det allra viktigaste, men för att det påverkar självkänslan så mycket.
Jag gillar inte min utsida just nu.
Tycker inte att den representerar mig på nåt bra sätt.

I mars ska jag gå på operan och se Carmen.
Min biologiske fader har skaffat biljetter i loge.
Då måste man vara väldigt fin.
Det blir nästan som Cher i Mångalen.
Vilket sammanträffande!
Moonlight goes Moonstruck!
(tänk om man kunde hitta någon kolerisk, enhandad bagare också)

Tror jag ska göra en ny kategori för det.
Nu jäklar!
It's now or never.

Somnade igår någon gång under fjärde avsnittet. Vaknade till vid halvfyra i någon slags dubbelvikt ställning med händerna på tangentbordet (alltid redo!). Vacklade ut i köket... slafsade i mig två skedar (ca) räksallad och 3 mikrouppvärmka pannkakor med socker. Vacklade tillbaks och slet bort både katter och överkast och dator och kröp ner. Somnade om. Vaknade vid 10-tiden och känner mig faktiskt rätt så utvilad trots mystiska sovställningar (till att börja med) och nattätning. Har läst och läst aftonbladet.se och expressen.se och diverse bloggar. Idag ska det diskas, bokas tvättstuga (vad vore en helg utan det) och lagas middag. Det är dom enda plikterna. Annars ska det läsas så ögona brinner. Jag måste läsa ut Patient 67 så jag kan börja på nästa bok som måste lämnas tillbaks inom en vecka. Dottern är hos pojkvännen men väntas återvända under dagen. Sonen sover sött med kompis (dom har väl precis somnat... varför är det roligare att spela cs på natten?). Dom ska på bio sen. Bra. Han behöver göra nåt kul. Igår fick jag ett litet utbrott på honom för han var så infernaliskt sur och negativ och då började han gråta och skrek att han hatade mig. Det behövs så lite från min sida för att han ska bryta ihop och han är helt oförmögen att se sin egen del i det hela. Jag förstår ju varför han är som han är... jag minns ju hur det var... så jag försöker att inte vara alltför känslig och spä på hans skuldkänslor, men ibland brister det för mig också. Han är en mammas pojke som förtvivlat försöker att frigöra sig från mig genom att ta avstånd från mig. Han mår själv dåligt av det och får skuldkänslor och han kan inte gråta eller tala ut med någon om det eftersom denne någon brukar vara jag. Klart han har en pappa... men dom har aldrig stått varann nära på det viset... pappa är en action-pappa... han hittar på roliga grejer... men han är inte så bra på deep talk. Det är jobbigt att vara en mammas pojke och vara 13 år och grabb. Jag tror inte att dom har några direkta deep talk med varandra än... polare emellan... Så det blir mycket känslor som liksom stängs in. Och ibland brister det. Jag är faktiskt glad att det gör det.

Tredje avsnittet av presidentserien...
Hittills tycker jag att det är lite fjompigt.
Men lite intressant också.
Att se hur inkörda vi alla är på det här med könsroller.
Att det liksom blir lite småtokigt bara för att rollerna är ombytta.
Att HON är president och att HAN är first lady.

Nu är pannkakorna färdiggräddade.
Hälften är redan uppätna av mig och sonen.
Köket är relativt iordningställt, disken får vänta tills imorgon.
Jag har tagit mitt pick och pack (dator, bok, tidning) och satt mig bekvämt tillrätta i min säng (som tjänar som soffa när den är bäddad) framför tv:n i vardagsrummet (som jag alltså sover i... compact living...).
Kl 20.00 tror jag kör dom första avsnittet av den där amerikanska president-serien.
Och sen har dom fått fnatt för sen kör dom tre avsnitt till.
Konstig lördagssatsning på tv 4.
Jag känner mig kluven.
Jag brukar ju vanligtvis älska amerikanska president-filmer/tv-serier. (halvpinsam last)
Fast, och det måste poängteras, jag har definitivt inget till övers för dom riktiga amerikanska presidenterna och särskilt inte den nuvarande.
Men, för att återgå till där jag var, då har det ju alltid varit frågan om manliga presidenter.
Nu är det en kvinnlig och dessutom med Geena Davis.
Jag älskade henne i "Den tillfällige turisten" och tyckte hon var helt ok i Thelma & Louise.
Men jag vet inte om jag är helt nöjd med henne som president.
Ska jag offra en mysig läskväll för detta?
Dilemma.

                                                                              


Nu osar det!
Pannkakor steks för fulla muggar och fläkten är trasig.
Jag skriver med flottiga fingrar på datorn som är inklämd på diskbänken bredvid spisen.
Jag har ingen respekt för tingen!!!

Nu sitter jag här med min alldeles egna dator och det är alldeles..... underbart!!!
Ska låta batteriet laddas upp ordentligt och sen får datorn följa med mig in i köket när jag steker pannkakor till alla grabbar som förväntas drälla in här inom en snar framtid.



Just nu håller jag på med en bok som heter "Patient 67" av Dennis Lehane (som bl.a. skrivit Mystic River,ni vet den där otroligt bra filmen med otroligt underbara Sean Penn och dessutom ständige favoriten Kevin "Mannen som aldrig åldras"Bacon).
Boken är hur som helst väldigt spännande även om jag inte kunnat låta bli att kika både på webben och bak i boken, eftersom jag anar åt vilket håll det är på väg. Dumt.
När jag har läst ut den, vilket jag planerar att göra nu i helgen, så ska jag börja med en trilogi som heter (åtminstone heter den första boken så)
"the Magicians' guild".
L på jobbet har lånat ut den och hon gör inget annat än läser så fort hon får en minut över.

Änglar och Demoner blev ju faktiskt väldigt spännande till slut.
Jag måste motvilligt erkänna det.
Jag tycker fortfarande inte att han är någon ordkonstnär och jag tycker att mycket är lite föööör otroligt och alldeles för James Bondigt... jag menar det är så mycket i hans böcker som är alldeles nog för att det ska bli fashinerande, det skulle vara spännande ändå.... utan tidspress och fåniga skurkar och sånt.

Snart blir det pannkakor som sagt.

Idag, äntligen, är det meningen att min älskade bärbara ska återvända till hemmet.
Förhoppningsvis nu någon gång efter lunch.
Datagubben ska ringa innan han dyker upp, men jag hoppas jag hinner städa lite.
Igår firade vi av chefen på jobbet som ska sluta.
Vin, ost, frukt och kex.
Det var gott.
Sen hämtade jag dottern på Lava och vi åkte hem.
Eftersom jag hade druckit hela TRE ganska små glas vitt vin så kändes det som om jag hade varit på en riktig krogrunda.
Jag och alkohol är ingen bra kombination och ju mer sällan man dricker desto mindre tål man för varje gång.
Jag behöver i princip bara dricka ett glas vin så känns det som om jag har varit ute och röjt när jag vaknar dan efter.
Tur att det finns treo.
På tunnelbanan hem så fick vi sällskap av ett vandrande vrak.
Jag blir alltid lite rädd när såna där utflippade typer söker sig till mig (vilket dom har en tendens att göra) men dottern var cool så jag skärpte mig och var snäll jag också.
Vet inte var min rädsla kommer ifrån, har aldrig råkat ut för någon som varit dum.
Förutom en gång för hundra år sen när jag blev rånad på cigarettlimpor när jag jobbade i pressbyrån av en rätt aggressiv och påtänd typ.
Det är väl det som spökar i reptilhjärnan.
Vraket som vi sällskapade med igår var hur som helst snäll.
Han älskade oss.
Han sa det ca sju ggr.
Varje gång ville jag så gärna säga tack detsamma, men trots att jag solidariserar och sympatiserar och allt annat möjligt så kunde jag bara inte förmå mig till att älska honom tillbaka.
Han var en sån spillra.
Jag kom fram till att jag aldrig skulle kunna krama honom, men att jag gärna skulle tvätta hans hår.
Dottern, som är en god människa, skulle ha kunnat krama honom sa hon.
Väl hemma var kl bara typ halvåtta, men för mig kändes det som sagt som om jag varit ute en helkväll på krogen, så jag kröp i säng och sen tittade vi på Let's Dance.
Jag ville att Peppe skulle åka ut för han anstränger sig inte tillräckligt, han tror att han ska få vara kvar bara för att han är lite lustigt stel och tafatt och det var väl precis vad som hände.
Jag hejar på bolibompakillen och jag tycker om nästan alla andra också förutom den där träaktiga Paulo Roberto som jag förövrigt tyckte var rätt träaktig även tidigare, mentalt alltså men nu visar det sig att det även gäller kroppen.
Sen sov jag gott.

Nu precis ringde en gammal kompis sen gymnasietiden som jag brukar gå på bio med.
Vi ska ses på onsdag, hon ska bjuda mig på lunch och berätta en grej om sig själv.
Jag är rätt säker på att hon ska berätta att hon ska byta kön.
Varför jag tror det (som ju inte är det första man kanske tror om någon säger att dom ska berätta något) har sina orsaker.
Hon kom med lite antydningar sist vi pratade, men då fick jag lite panik (obegripligt) och låtsades inte fatta någonting. Nu har jag funderat lite mer på det och vant mig vid tanken.
Anledningen till min reaktion har inget att göra med att jag på nåt sätt har nåt emot att folk gör vad dom vill, eller alternativa livsstilar (tvärtom!) utan jag tror att det mer var på det personliga planet.
Någon slags chock och identitetskris relaterat till henne.
Nu har min hjärna hunnit ikapp och jag tycker bara att det är skönt att hon äntligen ska berätta.
Och jag tycker att, om det nu är så som jag tror, det är helt fantastiskt och underbart att hon har kommit fram till det beslutet och ska ta steget.
Det är ingen lätt grej.
Jag återkommer om detta.

Nu måste jag röja upp här hemma och röja upp mig själv.
Nästa gång jag skriver något är det förhoppningsvis från min lilla laptop!!!

Nu har jag varit hemma i 4 dagar och imorgon är det jobb igen.
Jag behöver vara ledig mycket längre än så här för att bli utvilad, men det känns ändå som om jag fått ut mycket av dom här dagarna.
Inte händelsemässigt, men energimässigt.
Jag har sovit väldigt bra.
Det är inte varje natt minsann.
Jag trivs med mitt jobb.
Jag trivs på min arbetsplats.
Åtminstone jämförelsevis.
Har man haft chefen from hell på arbetsplatsen in hell så är man nöjd med det som är normalt.
Nu blir det lite spännande när nya chefen kommer.
Jag vet ännu inte exakt vad som förväntas av mig.

Jag har i alla fall bestämt mig.
Antingen högre lön, heltid med flexibla tider och en annan befattning eller så byter jag arbetsuppgifter och går ut på schema som någon annan har gjort.
Dom får bestämma sig för vad dom vill ha ut av mig.

Nu när jag börjar jobba igen kommer jag inte att skriva här så mycket.
Åtminstone inte förrän min laptop är tillbaks.
Jag sitter ju vid sonens dator nu och det funkar inte så bra när han är hemma.


Jag älskar Vänner!

Monica: "What´s pleh?"
Joey: "That´s help spelled backwards so that the hellacopters can see it!"

Det blir lövbiff och potatisklyftor till middag.
Då blir nog även den dystre sonen nöjd.
Var på konsum och då sålde dom lövbiff för 79kr/kg.
Coop Xtra.
Gud vet vad dom lövbiffarna innehåller.
Men det bryr jag mig inte om för tillfället.
Dom såg fina ut och vi är fattiga men hungriga.

Pjuhhh!
Hittade den bortkomna grejen noggrant undanstuvad i min garderob.
Problemet är att jag minns mig själv som tonåring.
Jag kanske är en hemsk människa men jag minns att jag rotade en hel del bland min mammas grejer.
Jag reflekterade inte ens över ifall det var fel eller inte.
Man är ju lite egocentrisk i den åldern och jag ansåg väl att hela hemmet var mitt hem.
Och att min mamma hade nåt slags privatliv som faktiskt inte angick mig slog mig nog aldrig.
Och om jag hade hittat något som hade, ve och fasa, med hennes köttsliga lustar att göra, så hade jag nog svimmat och ringt BRIS.
Helt klart hade jag tyckt att hon var pervers på nåt sätt och känt mig djupt olycklig.
Mina barn är säkert mycket ädlare och godare än vad jag någonsin kommer att bli, men man vet aldrig.

Vad blir det då till middag ikväll?

Ekonomin tillåter inga direkta inköp.
Troligtvis får det bli pasta och tomatsås.
Inga problem för mig och dottern som skulle kunna äta det nästan jämt, möjligtvis varvat med någon stek emellanåt, men sonen... han blir ju inte glad.
Ska nog sätta mig ner med honom och höra vad han egentligen vill ha.
Han är lite komplicerad.
Inne i en negativ livsfas.
Ingenting är särskilt bra.
Det skrattas inte så ofta.
Och jag är inte till någon hjälp, eftersom ingenting jag gör kan bli riktigt rätt i hans ögon för tillfället.
Det är svårt att vara mammas pojke.
Förr eller senare måste man slita sig loss.
Det är som det ska.

Trots den brydsamma förlusten jag beskriver i inlägget här nedan, måste ju livet som sagt gå vidare.
Jag har nu duschat, läst lite, lyckats pillra ur lysröret i badrumsbelysningen så jag kan ta med det till affären och försöka köpa en ny (lysröret har blinkat och smällt oroväckande i några dar... nån gång måste det ju hända och nu har det suttit där i över fem år...), sorterat tvätt och som sagt irrat runt lite och letat på måfå (problemet är att det finns ju inga gömställen här hemma hos oss).
Planen är nu att traska iväg till affären och köpa bröd och ev. lysrör.
Sen tänkte jag läsa och dricka te.
Och kl 16 är det tvättstuga, förhoppningsvis med hjälp av en eller annan familjemedlem.
Vansinnigt spännande som alltid.

Te är viktigt för mig.
Jag är beroende.
Hemma dricker jag bara te (ja, förutom vatten förstås... vid sällsynta tillfällen vin eller läsk, någon gång ibland om det är värmebölja funlight... men allt sånt kan jag klara mig utan...), aldrig kaffe.
Kaffe dricker jag bara på jobbet.
Det är morgonkaffet där som överhuvudtaget får mig att gå upp i ottan och släpa mig dit.

Men... te är mitt livselixir!
Jag är mycket konservativ.
Inga frukttéer för mig inte.
Inga konstigheter.
Det ska vara earl grey allra helst.
Jag har påverkats lite av hälsovågen och har på senaste tiden köpt Earl Green.
Alltså "grönt te med smak av citrus och äkta bergamottolja".
Från Kobbs.
Det är helt ok. Smakar inte hö som jag annars tycker att grönt te har en tendens att göra.
Earl Green från Kobbs innehåller citronskal, citrongräs coh äkta bergamottolja.
Det låter som en härlig after shave.
Citron är för övrigt den enda frukten som är ok i kombination med te enligt mig.
Men helst inte inbakat i själva téet som essens, utan som ett litet tillbehör iform av en halv citronskiva som man stoppar i det färdigbrygda téet.

Jag dricker mitt te utan tillsatser.
Alltså ingen mjölk och inget socker.
Ibland kan jag ha i lite honung (en annan last) om jag känner att blodsockret är lågt eller har ont i halsen.

Jag är nog ingen tesnobb.
Jag brygger en kanna te i taget och sen värmer jag upp det direkt i koppen i mikron.
Kanske ska jag fördjupa mig i tekonsten och förfina mitt tedrickande någon gång.

Jag har provat alla former av örttér, men tycker inte det är gott.
Känns som om man lika gärna kan dricka varmt vatten.
Vilket Deepak Chopra i och för sig rekommenderar.

Jag dricker te för att jag är gravt beroende, för att det är gott (faktiskt även till mat), för att jag ibland är frusen och för att det är mysigt.

Beträffande olika märken så är jag nog inte så petig.
Men jag tycker nog att twinings är bättre än lipton.
Det värsta som finns är dom där röd/gula lipton te-påsarna.
Liptons earl grey är ok i brist på annat.
Helst ska man brygga téet i kanna.
Påse duger i nöd.

Téet drickes helst i fin engelsk tekopp, en sån där väldigt, väldigt tunn.
I brist på såna dricker jag i stoooora koppar (nästan baljor).
Muggar är för små.
Plastmuggar är vidriga.
Ibland häller jag te i en halvliters petflaska och tar med ut, t.ex. till stranden.

Te-party är något av det smarrigaste och trevligaste man kan ha.
När jag har det, vilket inträffar i genomsnitt vart tredje år, så bjuder jag på minst tre olika sorters snittar varav en sort ska vara ägg och krasse, scones (förstås!) med grädde och sylt, shortbread och ev. en toscakaka.
Förutom själva téet då.

Jag har verkligen inget av allmänintresse att skriva om i min lilla blogg.
Och eftersom jag inte tänker informera min bekantskapskrets om detta lilla ställe i cyberspace så lär jag ju aldrig få några läsare.
Så varför skriver jag egentligen och till vem?

Till mig själv längre fram i tiden kanske.
Om jag lyckas bevara detta så kan det kanske vara av intresse någon gång.

Igår gick jag och la mig redan vid 20-tiden med Änglar och demoner.
Jag hann inte läsa särskilt länge innan jag somnade.
Vaknade nån gång i natt, men eftersom mitt undermedvetna visste att köket var låst så somnade jag om.
Vaknade vid 7-tiden i morse av tre racerkatter som använde mig som avstampningsramp... eller nåt....
Det går inte att fortsätta sova under såna omständigheter... om inte annat vaknar man av sina egna vrål...
Ungarna avvek till första skoldagen vid halvåtta.
Jag har legat och läst lite.
Boken börjar bli spännande om än utan finess.
Det är verkligen James Bond-stuket som gäller.
Tidsjakt... bomb... nedräkning...
Men, men... jag begär inte så mycket..
Är glad att ha en bok på gång.

Nu har det ätits söndagsmiddag hemma hos moonlight.
Stek... rostbiff som blev precis lagom rosa... med sås, kokt potatis och sallad.
Mums!
Hela familjen är hemma och inga utomstående närvarande som omväxling.
Sonen lite lätt trulig som vanligt, men jag tror inte det är någon fara med honom.
Möjligtvis lite sockerabstinens.

Dottern fullkomligen sprudlande.
Hon åt halva steken minst.
Inga ätstörningar åtminstone.
Så jag antar att man kan säga att frid råder!
Härligt... jag ska spara lite till kommande tider.

Oj,oj,oj vad jag längtar efter lilla lappisen...
När den väl är tillbaks kanske man kan få nåt gjort och blogga SAMTIDIGT.
Nu måste jag gå in och sätta mig i sonens rum på en hård stol.
Det tar tid från mitt liv!

Kom rätt sent i säng igår eftersom jag och dottern fick för oss att vi måste visa lite Buffy för pojkvännen.
Vi älskar ju Buffy väääligt mycket, ett gemensamt intresse kan man säga.
Vi är särskilt svaga för Spike förstås.
Men vi har accepterat att vi aldrig kan få honom eftersom han ska gifta sig  med L på jobbet så småningom.
Vi såg avsnittet Hush med dom läskiga Gentlemännen.
Rekommenderas!
Pojkvännen har knappt alls sett Buffy och då gäller det ju att visa honom lite av det bästa så han vill se mer.



Så jag kom sent i säng.
Dottern låste köket så jag inte skulle kunna gå upp i sömnen och äta.
Och sen sov jag faktiskt nästan i ett streck åtminstone sju timmar.
Så bra har jag inte sovit på länge.

Har nu duschat och sorterat tvätt.
Ska snart gå och kolla om det finns några tvättider, hoppas det inte är några läskiga män i tvättstugan.
Sen ska jag göra söndagsmiddag.
Stek minsann.
Måste nog gå och köpa lite potatis.

Har kommit in en bit i Änglar och demoner, men är ännu så länge inte särskilt impad.
Visst... det är lite spännande.
Jag menar tidspress... bomb... osv.
James Bond på nåt sätt.
Men det är ju spännande med Illuminati och gamla hemliga ordnar och nätverk.
Man vill veta mer om sånt.

Men själva boken... inte så bra än så länge även om varje kapitel slutar med en cliffhanger så man hela tiden måste läsa ett till.

När jag läste Da Vinci-koden så tänkte jag faktiskt att den borde bli bättre som film.
Vi får väl se senare i år när den har premiär.
Jag tycker inte att författaren... har alldeles glömt hans namn... Dan Harris??... jag tycker inte att han kan konsten att berätta en historia.
Jag gillar inte hans språk.
Änglar och demoner läser jag i svensk översättning, men Da Vinci-koden läste jag på engelska och jag gillade inte språket då heller.

But that's me.

Nu är det beatlespojkar på tv.
Jag spelar in, orkar inte kolla nu.
Dotter och pojkvän kom hem för ett tag sen.
Dom skramlar i köket.
Ev. diskar dom.
Jag är bara sååå trött.
Det är bra för då kanske jag kan somna normal tid och så behöver jag inte sova halva dagen imorgon.

Jag vill ha tillbaks min laptop nu!!!
Den är på reparering.
Stackarn... den bara dog.
Inte det minsta liv kunde man få i den hur mycket man än tryckte och tryckte på alla knappar.
Datafarbrorn kom och hämtade den någon vecka före jul.
Så fort min lilla älskling är tillbaks så ska jag börja träna pilates.
Jag fick nån dvd-skiva med någon tidning.
Laptopen kan man ju ha med sig på golvet.
Vi har ingen dvd nu heller.
Eller... jo det har vi... men utan scart-sladd är den inte mycket att ha...
Allt går sönder och slits ut hemma hos oss.
Materiella saker består helt enkelt inte här.
Vet inte hur många dammsugare vi avverkat.


Nu har vi en NILFISK.
Har förstått att det är fint.
Fint och dyrt.
Den ser ut som A2-D2 i starwars.
En tunna liksom.
I metall.
Får se hur länge den överlever härhemma.

Nu tror jag att jag ska gå och lägga mig med Änglar och demoner.
Och en kopp te. (fast det är så jobbigt för då måste man gå upp och kissa just när alla katter har lagt sig till rätta med lagom avstånd mellan sig jämnt fördelade över min kropp...)

Jo, så blir det.

Kl 21.15 på Svt2.
Lokelani kommer att sitta som klistrad.
Trots det kommer jag kanske att somna.
Det är något med att sitta stilla och glo på en tv-ruta som stimulerar sömncentrum.
Men det gör inget!
För Lokelani ska ladda videon med ett sprillans nytt vhs-band!

Jaaa... det blir ju inte alltid som man har bestämt.
Man gör inte alltid som man har sagt åt sig att göra.
Det blev för det första inget bad imorse eftersom jag sov till lunch.
Tog en dusch istället.
En låååång dusch.
Har väl inte direkt röjt härhemma... men åtminstone plockat iordning lite.
Skulle boka tvättstuga, men när jag kom dit så var det en man där och... jag vet inte vad det är med mig... har jag varit med om något traumatiskt som jag har förträngt eller vad?
Jag pallade inte med att stå ensam med honom (han höll på med sin tvätt i all oskyldighet... säkert helt ofarlig) och fumla med min bokningspluppelupp så jag skramlade lite med nyckeln mot bokningstavlan och låtsades (!!!) boka... sen sprang jag ut därifrån med hjärtat i halsgropen.
Gick in i soprummet för att se om det fanns nåt intressant.
Hittade en tjock mapp som det stod "Richard Gere in Breathless" på.
Så 80-tal!
Den innehöll typ 40 fotografier (A5) på Richard och den där bruttan Valerie nånting, och så någon slags uppsats om själva filmen, med castinglista och allt.
Människan som hade slängt härligheten hade i alla fall inte bara slängt ner den i en container utan lagt den bredvid som om denne någon gärna ville att någon annan skulle förbarma sig.
Vet inte vad jag ska ta mig till med det hela, men det känns hårt att göra sig av med det.
Richard Gere var viktig för mig en gång i tiden.
Jag älskade En officer och en gentleman.
Jag inbillade mig att min första riktiga förälskelse David Yearsley såg ut som honom (önsketänkande).
Jag var väldigt inspirerad av Valerie vadhonnuhette.
Skaffade mig t.o.m. röda pumps bara för att hon hade det.
Minns Okej-numret som handlade om Breathless... alla bilderna...
Minns dock inte filmen särskilt väl... knappt alls...
Nåväl.
Har inte diskat.
Fixar det imorgon.
Dottern med pojkvän kommer hit ikväll efter någon bio.
Då måste jag skärpa mig imorgon så då skjuter jag upp det tills då.
Har suttit och förlorat mig i en massa bloggar.
Vilka intressanta människor det finns och vad ointressant man själv känner sig.
Men det ska det bli ändring på.
I år, tamejtusan, ska Lokelani snitsa till sig.
Efter typ sju år av förfall är det dags för uppryckning.
Jag kan inte längre skylla på Stora Stygga D.
Det var ju faktiskt SJU år sen.
Jag blev knäpp av det.
Störd uppenbarligen.
Men nu är det nog.
Jag vill vara fin, gilla mig själv både in- och utvändigt.
And I'm GONNA! (Janice-röst.... hon i Vänner ni vet..)

Om det ändå inte var så kallt.
Jag blir handlingsförlamad när jag fryser.
Vilket gör att jag fryser ännu mer.

Well, well, well.... (varje gång jag säger detta så ska det vara med Fudge-röst, alltså Minister Fudge i Harry Potter som han låter i Audio-books uppläsningsversion, tror inte att det är Stephen Frye, utan en annan helt underbar brittisk snubbe)...
som sagt
Well, well, well.... (håll för näsan och låt väldigt nasal så blir det nästan rätt)...
Jag har i alla fall börjat läsa en bok.
Änglar och demoner av han som skrev Da Vinci-koden.
Får väl se om den är bättre.
Än Da Vinci-koden alltså.
Tyckte inte att den var så himla bra.
Visst den handlade om spännande saker... man blev nyfiken och ville veta mer.... men själva berättelsen... hans sätt att skriva... upplägget.... nja... jag är inte imponerad.
Man kan säga att det var en typisk Bagdad Café-effekt.
Bagdad Café var en film på 80-talet som alla tyckte var så fantastisk.
Jag blev djupt besviken när jag såg den.
Visst... den var väl inte dålig... men...
Samma sak med Mannen som kunde tala med hästar... boken alltså...
Som det snackades om den!
Man var ju bara tvungen att läsa den till slut.
Besvikelse.
Förväntade mig så mycket  mer av något som så många tyckte var så extra märkvärdigt bra.
Andra exempel:
Sprängaren av Liza Marklund
Allt annat av Liza Marklund
det mesta av Marianne Fredriksson

Kommer inte på nåt mer nu.
Men... för att återgå till vad jag skrev om från början.... Da Vinci-koden var alltså något av en besvikelse för mig.
Får se vad jag tycker om Änglar och demoner.

Japp!
Nu har jag sett första avsnittet av Let´s Dance på fyran.
Det var lite småkul.
Vet inte om jag kommer att följa det.
Höll på att skratta ihjäl mig när Peppe Eng dansade.
Han fick rätt bra poäng, jämförelsevis, men det såg väldigt roligt ut.
Proffstjejen dansade som en galning och han såg ut som en stel pinne, och ibland en liten Travoltapose.
Det var faktiskt rätt kul.

Well, well... man är väl lite lättroad en dag som denna.

Nu hoppas jag bara att jag kan somna rätt snart så jag inte sover bort halva dan imorgon.
Det har varit jätteskönt med en slappardag, men risken är ju att man är uppe halva natten eftersom man inte gjort något.

Va kul!!!
Upptäckte precis att det är någon slags beatlesspecial imorgon på tv2.
Det är inte varje dag minsann!
Kl 21.15 börjar det och jag kommer att sitta som naglad.
Bäst att banda också eftersom jag garanterat kommer att somna.



Puss på er!

Först ska jag sova ut.
Sen ska jag äta frukost i köket, där det drar från skafferiet, så jag blir riktigt frusen.
När jag är lämpligt nedfrusen ska jag ta mig ett härligt, ångande bad med badbomb (hittade en härhemma som jag först trodde kom från Lush, men tyvärr verkar den vara inhandlad på Åhléns... men det får duga).


Sen, när jag är härligt ren och väldoftande, ska jag ta itu med att röja härhemma.
Boka tvättstuga.
Om jag har tid finns det tid redan imorgon.
Får skärpa mig och tvätta även fast jag är ensam hemma.
Förbannar den dagen jag läste den där eländiga boken där ett läskigt spökbarn dök upp i torkrummet.

Alltså... målet imorgon är att, i nämnda ordning, jag och hemmet ska bli rent och fräscht.

Utöver detta skulle det inte skada om jag kom igång och läste någon bok.
Det är ju inte som om jag har brist på olästa böcker.
Sist jag räknade var det väl runt 300 st.
En last jag har... att köpa böcker...
Beställde en idag från bokus.com.
Får egentligen inte göra det för mig själv, har faktiskt sagt ifrån på skarpen, men det verkar jag inte bry mig om...
Hursomhelst... jag beställde en bok om scrapbooking... tror jag att det heter.
Det visar sig nämligen att det finns ett namn för det som jag har pysslat med till och från i hela mitt liv.
Det är ett begrepp.
Något som utövas av en hel massa människor.
I USA är det jättestort.
Finns hur många böcker och tidningar som helst.
Det finns olika tekniker och hjälpmedel.
Spännande!

Detta var en avstickare.

Det vore alltså bra för min sinnesfrid och för min livskvalitét om jag kunde sätta igång och läsa en bok.
Jag mår alltid som bäst när jag har en bok på gång, och kommer jag bara igång med en så brukar jag läsa 5-6 till av bara farten.
Sen kommer jag alltid av mig och så går det en tid då jag alltid lider lite.
Livet blir tristare helt enkelt.
Livet blir mysigare tillsammans med böcker.
Det blir roligare att åka tunnelbana, att vänta på bussen, att gå och lägga sig, att äta frukost...
Nu har jag varit hänvisad till sudoku på vägen till jobbet, och det är väl inte helt fel, men man kommer liksom aldrig någon vart... samma taktik hela tiden... tråkigt i längden...

Avstickare igen.

Vi kan väl säga såhär...
Målet är att jag och mitt hem och våra kläder ska bli rena imorgon.
Sen får jag göra vad jag vill, och skulle jag nu lyckas komma igång med en bok så vore det inte helt fel.

Nu orkar jag inte bekymra mig mer för ben stiller-hamstern.
Det verkar omöjligt att få den lila hamstern som heter ben stiller att vara den som man kan leka med.
Jag låter båda inläggen ligga kvar så kan man kanske skela lite med ögonen och få ihop dom till en!

Såhär kan det bli en seg dag hemma framför datorn.
Men... jag känner att jag behöver det.
Har gett mig själv den här dagen i present.
Äta, sova, sega framför dator och tv.

Har laddat ner lite musik.
Ska ju se Carmen i februari och vill gärna vara lite inlyssnad.
Måste nog gå till ett bibliotek dock... och låna hela skivan... vill inte bara ha dom populäraste ariorna utan hela operan från början till slut.
När jag väl sitter där på operan (i loge dessutom) så vill jag kunna varje ton, varje nyans.

Just nu lyssnar jag lite på Anthony and the Johnsons.
Har blivit tipsad om dom, men vet inte riktigt om jag gillar det.
Jo, jag kan nog tycka om dom, men känner mig inte riktigt på sånt humör idag.

Spännande på jobbet idag.
Pamela fick utbrott på L.
Jag satt bredvid men höll tyst.
Fick koncentrera mig på att inte följa mina instinkter och springa därifrån.
Jag har så svårt för bråk.
Tror det sitter i sen D.
Well... L skötte det bra.
Stackars Pamela körde en massa fula knep men det gick inte hem.
Jag tycker synd om henne... för hon är en sån störd människa... det är sorgligt...
... men jag tycker inte om henne.. och jag tycker att hon har skapat situationen själv.
Hon är en riktig strålis.
Jag känner såhär efteråt att jag borde ha sagt något.
Lagt mig i lite... men tonen var så arg och det kändes inte som om jag skulle bli hörd...
Om det händer igen så ska jag försöka ta det lugnt och säga vad jag tycker.

Jag skrev ett lååååångt inlägg om ditt och datt.
När jag skulle publicera så fanns plötsligt inte texten där.

Suck.

Ska i alla fall kolla på Lynley snart.
Det är ju inte i närheten av Elizabeth Georges böcker, men det är i alla fall engelskt.

Är väldigt trött.
I huvudet liksom... svårt att koncentrera mig och skärpa mig...
Det beror på att jag inte varit ordentligt ledig sedan i juni och på att hela hösten varit väldigt tung rent arbetsmässigt.
Ska vara ledig i fyra dagar nu fre-mån, det ska bli skönt.
Ska använda tiden till att sova ut och fundera ut hur jag ska hantera min tillvaro.

Vill ha ut mer av livet än vad jag fått den senaste tiden.
Vill må bättre och träffa mina vänner oftare (alltså mer än högst 2ggr/år).

Återkommer med planerna i helgen, eller omedelbart efter.
Vännerna jag vill träffa oftare är J och J och E och ev. F.
Det räcker med dom, annars blir det inget av.

B på jobbet är sjukskriven för migrän.
Hon är dessutom allvarligt deprimerad.
Jag pratade med henne igår och fick hennes mailadress så vi kan hålla kontakt.
Önska jag visste hur jag skulle hjälpa henne.

Nu ska vi se om jag lyckas publicera det här!

Planen är att jag så fort som möjligt ska sätta igång och träna och äta vettigt.
Jag kommer att vara ledig fredag, lördag, söndag och måndag och då hoppas jag få sova ut ordentligt och sen finslipa planen så jag kan börja på tisdag allra senast.
Problemet just nu är att det blir mörkt så fort.
När jag kommer hem från jobbet blir jag sömnig så fort jag ätit.
Detta är visserligen ett litet hinder, men tills dess att det är ljusare tider får jag helt enkelt se till att motionera tillräckligt under dagen.
T.ex. gå en halvtimme på morgonen, en halvtimme mitt på dagen och kanske en halvtimme efter jobbet.
Dessutom ska jag sluta med att gå upp så erbarmeligt tidigt och istället duscha och tvätta håret på kvällen och sen sova så länge det går.

När det gäller maten så kan jag inte riktigt äta som jag vill för tillfället p.g.a. ekonomin.
Jag är pank och får helt enkelt äta det som finns hemma, kolhydrater eller inte.
Men jag ska försöka undvika onyttigheter som godis och överhuvudtaget sånt med socker i.
Fundera på vad jag ska göra åt nattätandet.

Jag känner mig synnerligen motiverad.
Det är dags att må bra nu!