moonlight

Det killar fortfarande lite sjukt i halsen och jag känner mig inte tiptop direkt.
Förutom den vanliga tröttheten.
Käkar esberitox och dricker friggs echinacea.
Och sover så mycket jag kan.
Och äter nyttigt.
Och ber en liten bön.

VILL INTE bli sjuk.
Naturligtvis.
Vet ju att det blir så kaosigt på jobbet om jag blir sjuk.
Inte för att jag är så himla oumbärlig utan för att vi är för få på det där stället.
Då hänger det för mycket på en person.

Grannen har kräksjuka.
Hörde högljudda vomeringar genom väggen när jag gick upp.
Men som tur är så är det grannen i andra porten.
Vi ses aldrig.. har bara väggen gemensam.
Trodde den väggen var fullkomligt ljudisolerad tills dessa grannar flyttade in..
Då förstod man att ALLT hörs.
Det var bara det att förra grannen var knäpptyst.
Stackars henne...
Vi är nämligen INTE knäpptysta.

På söndag är det första advent.
Då ska vi till bästa vännen och hennes familj.
Det är en helig tradition som endast uteblivit EN gång (förra året) under barnens livstid... eller i alla fall så långt dom kan komma ihåg..
Nästan viktigare än självaste julafton itself.
Tur vi har den traditionen annars skulle vi väl aldrig ses

På lördag tänkte vi ha en klädrensardag här hemma.
Och lampbytardag.
Konstigt.
När livet är rörigt hos oss.. när alla drivor bara växer och vi inte orkar eller hinner röja och allihopa är överhopade av läxor och jobb och alldeles förbi av trötthet..
Då går alla glödlampor sönder... en efter en...
Och eftersom det blir så mörkt då och eftersom det alltid är kolsvart ute när man är hemma så blir det svårt att stå och balansera på pallar och famla i mörkret för att sätta i nya lampor..
Och så blir det ännu rörigare allting.
Detta ska åtgärdas på lördag.
Och så kläderna.
Vi hittar nämligen sällan dom kläder vi vill ha.
Dom är mystiskt försvunna och allt som hittas är konstiga kläder som ingen använder.
Märkligt.
Vi ska nu försöka rensa bort lite av det senare slaget och spåra upp lite av dom förra.
Blir lättare på morgonen då.
Särskilt när lamporna pajat.

Så ser helgen ut.
Så snälla!
Låt mig inte bli sjuk!

Det är både bra och dåligt med mig.

Bra är att jag idag inte är lika sjukt trött som igår.
Är bara normalt trött.
Fick med mig sötaste hunden hem från jobbet och vi åkte hem redan vid halvfyra.. hann nästan hem före mörkret.. men bara nästan..
Diskade och svängde ihop en köttfärslimpa och kokade en tomatsås av bara farten.
Samt skurade badrummet.
Och torkade kattpiss.

Dåligt är att det börjat killa oroväckande i halsen.
Har petat i mig esboritox.. eller vad det nu heter..
Får se hur det utvecklar sig.

Nu har jag hoppat i säng och ska kolla på mord i sinnet.

*över och ut*

Igår när jag satt på tunnelbanan hem så blev jag helt plötsligt så fruktansvärt trött.
Jag är alltid trött men nu blev jag helt illamående av trötthet.
Det var så att jag nästan inte visste hur jag skulle kunna gå hem.
Jag släpade mig hem och sen sov jag i princip från kl 17... med lite uppehåll när ungarna kom hem...
Sjukt trött.
Vaknade nu vid halvfem och skulle vilja sova mer, men jag passade på att gå upp när jag ändå vaknade av mig själv.
Inte ett dugg konstigt att jag drabbas av akut sömnsjuka.
Undrar bara vad jag ska göra åt det.
Idag måste jag komma ifrån tidigare.
Måste ju plugga med dottern också.
Och kanske sonen.
Och så måste vi städa lite hemma idag... riktigt äckligt är det...

konstigt
ändå är jag på nåt sätt rätt glad för tillfället
weird, weird

Jaha.
Bästa kollegan bestämde sig för att inte ta det andra jobberbjudandet och kommer därför att vara kvar hos mig till årsskiftet. Det känns förstås bra men vår arbetssituation är ändå konstig.
Jag skulle gå tidigt igår men kom inte iväg förrän halvfem.. vilket ju ändå är rätt tidigt för att vara jag.
Dottern kom förbi på lunchen alldeles sjuk av stress.
Hon har ju varit sjuk i några dar och missat skolan och proven och inlämningsuppgifterna hopar sig.
Jag tror jag har hjälpt henne att strukturera upp eländet så hon känner att hon kan klara av att hantera det någorlunda.
Minns så väl hur det var.. vilket outhärdlig stressångest det kunde vara och hur dåligt man mådde.
Drömmer fortfarande mardrömmar om det ibland.
Susade hem raka spåret efter jobbet och lagade middag och åt tillsammans under ganska trevliga former.. jag, dotter och sonen..
Sen pluggade jag naturkunskap med dottern och diskuterade film på engelska inför ett muntligt anförande hon ska göra.
Sen gick jag och la mig och somnade bums.
Sötaste hunden är återförenad med sina mattar (inte ett öga var torrt) och vi saknar honom här hemma.
Kanske ska vi få passa honom en hel vecka snart.
Hoppas.
Idag blir det definitivt tidig hemgång eftersom jag ska hem till en dam kl halvtre.
Hade ju tänkt jobba hemma igår, men eftersom jag inte lyckades komma ifrån tidigare så blev det inget av med det.
Vet därför inte alls hur det blir idag.. hur jag ska hinna med allt..
Idag är dessutom bästa kollegan ledig.
Igår fick vi veta att TVÅ av våra kära kunder har gått bort.
Det blir FYRA sammanlagt på mindre än två veckor.
Jag vet... dom är gamla och risiga redan från början.. det är därför vi hjälper dom..
MEN ÄNDÅ!
Dom är ju ändå såpass friska att dom bor hemma.
Vi blir ledsna varje gång.

Dagens soundtrack: Bridge over troubled water med Idol-Markus.

Ord som tender och magic poppar upp.
Man smälter ju.
Art Garfunkel ligger i lä.
Den lyssnar man på när man vill ha tröst.

När man vill bli uppiggad lyssnar  man på:

I don¨t feel like dancin med scissor sisters.

Mitt mål idag är att gå tidigare från jobbet och ev. ta med mig jobb hem.
Jag vill planera resten av veckan och få lite framförhållning så man vet hur mycket personal som behövs.
Idag ska sötaste hunden hem till sig igen.
Jag tror han längtar och undrar vad fasiken som har hänt med tillvaron.
Positivt är att han genast accepterade dottern och inte var ett dugg rädd för henne...
... lite tråkigt att sonen fortfarande verkar läskig..
hoppas vi får ta hem honom mer så han vänjer sig!
Drömde en massa.
Drömde att jag flyttade till en annan hyresrätt.
En stor, konstig lägenhet, mer som ett hus, som låg vid vattnet.
Allt var rätt häftigt och jag kunde inte fatta att vi hade sån tur.
Massa konstiga rum och egen tvättmaskin (fast man var tvungen att lägga i en femkrona.. fiffigt!) och egen liten täppa utanför där jag skulle odla kryddväxter.
Lite opraktiskt och kanske en aning oroväckande var det ju att köksgolvet lutade kraftigt. Väldigt kraftigt.
Men eftersom det var en hyresrätt så tänkte jag att det kan ju hyresvärden fixa.
Ju längre drömmen fortskred desto fler konstiga rum hittade jag.. och saker som den förra hyresgästen lämnat kvar.
I ett rum var det fullt med gipsfigurer.. människor i naturlig storlek.. rätt kusligt faktiskt.
Det var en väldigt detaljerad dröm, men redan nu har jag glömt det mesta..
Så är det ju med drömmar.
Men åh vad härligt det vore att bo med vatten utanför fönstret och att kunna odla lite kryddväxter utanför dörren.
Önskedröm.

Måste komma hem tidigare idag så jag kan få lite ordning i kaoset härhemma.
Fick ju ingenting gjort i helgen på den fronten.

Dagens soundtrack: Oh my love (John Lennon, Imagine)

Inte för att den har något med idag att göra utan för att jag känner för det.

...Oh my love for the first time I can see,
my eyes are wide open...

Då var vi hemma igen allihopa.
Alla katter, alla människor och sötaste hunden.
Pizza och sallad och kattmat och hundmat har ätits.. jag säger inte vem som åt vad men alla deltog.
Jag jobbade hela dan, från nio till sjutton och jag fick en del gjort men långtifrån allt jag hade önskat och imorgon är det en ny helvetesvecka och då hinner man inte göra någonting utom att lösa akuta kriser.
Tänker stänga in mig på rummet och inte gå ut därifrån på hela dagen utom när jag ska gå och köpa lunch möjligen.
Fast jag har ju en burk makrill i skåpet så jag kanske inte behöver gå ut alls.
Möjligen till faxen någon vända.
Bästa kollegan kom förbi en halvtimme och åt lunch och det var balsamiskt för själen.
Imorgon är dessutom vapendragaren sjuk så jag har ingen att luta mig emot.
Stackars mig.
Och det är inte ens Lantz på radion.
Men jag ska stoiskt knega på, mig ska dom inte lyckas knäcka.
Jag tänker jobba på att dra mina gränser och sova med ett gott samvete.
Jag ska göra mitt bästa och eftersom att jag vet att mitt bästa är väldigt bra så får det räcka.
Om det inte räcker till för att allt ska funka så är det inte mitt fel, då betyder det att vi kanske behöver vara två som fixar och trixar.

Nu ska jag gå och pussa på sonen som haft en tuff helg och som har kemiprov imorgon och sen ska jag se parlamentet med dottern och sen ska jag krypa isäng och kolla på mord i sinnet.
Och sen lär jag väl somna.

Soundtrack I: I'm only sleeping (the beatles, revolver)
Soundtrack II: Good morning good morning (the beatles, sgt peppers lonely hearts club band)

Klockan ringde sex och jag har kravlat upp och det känns som att jag sovit rätt bra fast jag vet att jag varit uppe och irrat en del i natt.
Ska duscha och tvätta håret och sen till jobbet.
Igår var det lite småkaos vid utfodringen av alla djuren.
Ingen åt ur sin skål utan alla åt av varandras mat och när jag försökte stänga in dom med sin respektive mat i olika rum så matvägrade dom unisont som några andra sufragetter så jag gav upp och lät dom göra som dom ville. Det var ju ändå lördag för gudsskull. Lite galet får det väl vara då.
Hoppas sötaste hunden inte blir dålig i magen.
Katterna lär definitivt bli det.

Kanske kommer ungarna hem idag.
Hoppas det så får sötaste hunden träffa dottern också.
Nu blir det hårtvätt.

Kvällens soundtrack: A hard days night (the beatles, a hard days night)

Jag och sötaste hunden ska precis alldeles snart bege oss hemåt igen efter några timmar här på jobbet.
Först var jag alldeles gråtfärdig och uppgiven och papprena bara hopade sig i stora, gigantiska, ostrukturerade drivor på skrivbordet... så jag gav upp och tänkte att jag åker in imorgon tidigt som om det vore en vanlig arbetsdag för nu går det bara inte... men så när jag hade bestämt mig för det så vips blev allt lättare och jag fick någon slags ordning på allt... eller åtminstone en del...
Jag ska i alla fall åka in hit imorgon och jobba ikapp lite.. kände att jag fick lite flow.. får ta ledigt någon annan dag istället.
Sonen satt mitt emot och pluggade organisk kemi och rabblade kolväten som om han förstod vad han talade om.
Det kändes positivt.
Sen åkte han iväg till pappan och lämnade mig här med en stor godispåse den skurken!
Jag har naturligtvis ätit.
Är man addicted så är man.
Sablar.
Bomber och granater.
Men hemma är disken diskad och soporna slängda och i kylskåpet, som är rensat från diverse läskigheter, står en sallad med rostbiff och fullkornspasta och dessutom har jag fått låna tredje säsongen av mord i sinnet.
Så på nåt sätt känns det inte så tokigt i alla fall.
Bästa kollegan kom tyvärr inte så nu ses vi inte förrän på torsdag.
Förbålt tråkigt.

Sötaste hunden tycker att vi ska gå nu.
Så det gör vi.
Nu.

Allt går lite långsammare när man är ledig.
Har varit ute med sötaste hunden och har diskat och utfodrat sonen och mig själv och nu är sonen i duschen men SEN! ska vi pallra oss iväg till jobbet.
Fantastiskt kul.
Bästa kollegan kommer kanske förbi en sväng och det gör ju det hela lite mer lockande.

Har trillat ner riktigt djupt i socker- och kolhydratshelvetet igen och ska nu försöka ta mig upp.
Käkade äggröra med philadelphiaost och sallad till frukost.
Det är så dumt att man alltid trillar dit just när livet är jobbigt och det är såklart just därför man trillar dit eftersom man verkar ha en inbyggd självdestruktivitet så att man istället för att vara snäll emot sig själv i svåra tider och ta hand om sig på bästa sätt så spär man på eländet med att leva så ohälsosamt som möjligt.
Då får man ju ännu mindre energi och blir ännu tröttare.
Dumt, dumt, dumt.

Har alltid tyckt att Andreas Wilson verkar lite fjantig.
Detta enbart grundat på bilder från tidningar.
Men nu när jag äntligen såg ondskan härom veckan så insåg jag att han är ju inte fjantig.
Och nu sitter jag och lyssnar på honom hos Lantz.
For everybodys information.
Men själva ondskan är fjantig.
Åtminstone när man tänker på att det egentligen är Jan Guillou (chansar vilt med stavningen, det är som med Björn Ulveaus... man vet ung. vilka bokstäver som ingår men inte riktigt i vilken ordning... ).
Jag tror inte på ondskan.
Jag tror inte att det var så.
Jag tror att Janne var utsatt för pennalism och att det var ett helvete men jag tror inte att han var den där lilla snygga hjälten som var så bäst på allt.
Jag tror att huvudpersonen i onskan är den som Janne ÖNSKADE att han var.
På samma sätt som att olyckliga barn kan önska att dom egentligen är adopterade och att deras riktiga föräldrar är jättelyckade kungar och drottningar och att dom genom någon slags olyckshändelse råkat adoptera bort sina barn och att dom en vacker dag kommer att dyka upp och så återförenas dom med sina barn och så får barnet komma hem till ett jättelyckligt och fantastiskt liv.
Och det är väl i och för sig inget fjantigt med det.
Det fjantiga är att Janne påstår att allt är självbiografiskt.
Det verkar för bra för att vara sant.
Förlåt Jan Guillou om jag har fel!
Jag är bara inte riktigt övertygad.

Och när jag talar om ondskan här ovan så menar jag boken och filmen, inte ondskan i största allmänhet.
Den vet jag inte vad jag tror om.

Dagens soundtrack: I'm so tired (the beatles, the white album).

Den sötaste hunden ska vara hos oss hela helgen.
Vet inte om jag nämnt honom här förut...
Den sötaste hunden är en byracka som började sitt liv på okänt sätt för att sen bli hemlös byracka i spanien för att sen omhändertas av en organisation som förbarmar sig över slika vovvar och för att sen transporteras till jourfamilj i sverige för planerad vidare förflyttning till slutdestinationen ny familj.
Den sötaste hunden, vars blod härstammar från okänt antal raser därav epitetet byracka, kom så långt som till den snälla jourfamiljen och sen blev han kvar där eftersom den snälla familjen fäste sig så väldigt vid sötaste hunden och dessutom lyckades lösa det praktiska problemet med var han skulle vara på dagarna genom att lämna in  honom på vårt jobb vid behov.
Sötaste hunden var till en början (och är fortfarande) starkt präglad av den otrygga och för oss människor okända starten hans liv fick.
Det sägs att han är ca 2 år, men det är  bara en yvig uppskattning.
Ingen vet ju egentligen vad han varit med om innan han omhändertogs.
Det sägs vidare att han när han omhändertogs av organisationen och placerades på något slags uppsamlingshem med massor av andra hundar så hamnade han allra längst ner i rangordningen. Man kan ju bara tänka sig hur det kan vara för en hund i flock.
Sötaste hunden grävde sig en grop i sanden och där bodde han.
När han slutligen kom till sverige var han livrädd för alla människor.
Nyfiken, intresserad, vänlig, försiktigt viftande med svansen.. men rädd.
Det tar lång tid att vinna hans förtroende och antagligen är det väl därför man trillar dit så totalt när man äntligen gör det.
Nu har han ingått i personalstyrkan flera dagar i veckan hela hösten.
Till en början vågade han inte hälsa på en endaste.
Efter ett tag började han försiktigt ty sig till mig och bästa kollegan... och nu tror jag han känner igen alla som springer ut och in på vårt kontor.
Det är ju rätt många så det har nog varit bra träning för sötaste hunden.
Han har lärt sig att människor går att umgås med.
Åtminstone i sverige.

Nåväl.
Jag har förälskat mig ordentligt i sötaste hunden.
I allt kaos och elände på jobbet har han varit en tröst.
Så jag anmälde mig som frivillig att hundvakta honom vid behov och nu bestämde vi oss för att testa den här helgen.
Det har gått över förväntan bra med katterna.
Däremot är sötaste hunden fortfarande rädd för sonen.
Det är bara jag och sonen hemma och eftersom sonen för tillfället har fallit i yttersta onåd och är hårdare kopplad än sötaste hunden någonsin kommer att bli så tänkte jag att det var himla terapeutiskt att han fick fokusera på något annat... ta hand om någon...
Ute gick det bra.
Sonen höll i kopplet och sötaste hunden verkade riktigt avslappnad... men inomhus blir han rädd.
Verkar som att han inte trivs med att vara instängd med människor han inte känner.
Man undrar ju vad han råkat ut för.
Hursomhelst.
Kom på en anledning till varför jag fallit så handlöst för denna byracka.
Han är ju som en hundversion av sonen.
När dom väl lär känna varandra tror jag att dom har alla möjligheter att bli ett riktigt radarpar.
Det är ju nästan som att man vill skriva ett filmmanus.

Rigoletto ger:
"sötaste hunden och ohängde grabbhalvan på nya äventyr"

Något sånt.

Idag ska vi alla tre bege oss in till jobbet.
Jag har sovit ca 4 timmar längre än vanligt och känner mig helt förstörd.
Sovmorgon har helt fel effekt på mig.
Sonen ska plugga och jag ska jobba och sötaste hunden ska fylla sin funktion som lugnande medicin.

Vad gör man med en delvis, relativt sett, rent skolmässigt (absolut inte all through) totalt hopplös son???
Får ideligen små alarmerande mail från hans lärare om strul, slarv och andra obegripligheter beträffande skolarbetet.
Jag och pappan pratar, agiterar, skäller, lirkar, gör upp överenskommelser och ställer ultimatum dag ut och dag in och ändå händer det små onödiga saker hela tiden.
Vad gör man?
Man vill ju liksom bara vrida ur honom och hänga upp honom på tork eller nåt.
Jag blir en smula galen.
Jag förstår att man har mycket annat att stå i när man är 14 år.
Jag förstår det.
Livet blir sällan så svårt som just i 14-årsåldern om det hakar upp sig nånstans.
Man har liksom inte redskapen till att hantera det då.
Jag har förståelsen men jag kan ju inte acceptera att han missköter ALLTING för det.
Finns det boot-camp i sverige?

Min son är en underbar och empatisk människa.
Jag älskar honom.
Jäkla unge!

Funderar faktiskt på att skaffa en ny blogg eftersom jag är paranoid.
Inte för att jag skriver så mycket hemligheter här... men ändå...
Inbillar mig att det finns folk som jag inte vill ska läsa som läser.
Jag kanske vill skriva av mig ibland.
Jag kanske vill snacka lite skit between me and myself.
Och jag vet inte vad det är med en blogg som gör att det är roligare att skriva än att bara skriva på ett papper i en dagbok..
Det känns på nåt sätt lite spännande att det finns någon som läser... men det ska helst vara någon som inte vet vem jag är...
Jag kanske ska skaffa en spy-blogg!
kanske det kanske

Jag har i alla fall en ny vapendragare här på jobbet.
Jag kallar honom hädanefter för vapendragaren.
Nu när den bästa kollegan försvinner så kommer det att bli han och jag.
Jag har bestämt mig för att han är den enda jag tänker anförtro mig åt.
Jag måste ha NÅGON.
Annars imploderar jag.
Jobbet är krävande och stressigt och ibland är det bara för mycket och då måste jag snacka och beklaga mig... helt enkelt vomera verbalt en smula...
Det händer tyvärr att jag gör det till fel person och då får jag ångest efteråt...
När jag är i upplösningstillstånd så gör jag dumma och obetänksamma saker.
Eftertankens kranka blekhet är jäkligt jobbig.
Vapendragaren och jag ska nu flytta ihop inne på mitt kontor så ingen annan får för sig att flytta in.
Hoppas vi kan hålla sams.
Vi har ju rykt ihop ordentligt en gång och då pratade vi knappt med varandra på ett halvår.

ja,ja.
Ingen är som bästa kollegan... det tycker nog både jag och vapendragaren...
vi får väl sitta här och vara sentimentala tillsammans
buhu!

Hade tänkt åka och handla lite kläder efter jobbet idag, men har skjutit upp det tills imorgon eftersom lönen kommer då.. så behöver jag inte knycka från sparkontot...
och därför fastnade jag här

men nu är det dags att susa hem

ska bara ringa ungarna först
(dottern ringde förresten förut och hon hade varit hos doktorn trots norrmalmstorg och fått en KRAFTIG antibiotikakur)
tjingeling!

Åså vare dags igen.
Överlevde tydligen gårdagen trots allt.
Det gick väl sådär på jobbet.
Blev lite överjobbad och hann inte alt. glömde ta lunch och snackade en hel del med vapendragaren.
Har bestämt mig för att använda mig av honom som garbage-can.
Han skvallrar inte och står på min sida och någon måste jag ju ha att prata av mig med.
Får ändå lite ångest i efterhand för att ha snackat för mycket.
Det är dumt.
Att jag får ångest alltså.
Även jag måste ju som sagt få anförtro mig åt någon nu när G försvinner.
Ska ändå försöka bli mer positiv.
Negativ inställning är förtärande och slår tillbaka mot mig själv.
Genererar fulrynkor förr eller senare.
Både inuti och utanpå.
Och även om jag ibland tycker att min chef är... wått shäll aj säj???... något begränsad... eller nåt... så måste jag bara lära mig att leva med det.
Jag måste lära mig att hålla mig inom mina ramar och göra mitt jobb och ifall chefen orsakar tokigheter så får jag väl bolla tillbaks det till henne... liksom...
Jag gör mitt efter bästa förmåga och med så gott humör som möjligt.
Världen är full av inkompetens och det är bara att lära sig att leva med det.
I guess.

Men dock.
Separationsångest.

Var på föräldrarmöte i sonens klass igår med pappan.
Informellt föräldrarmöte utan lärare.
Ämnen såsom utetider, veckopeng och alkohol avhandlades.
Jag förstod att vår odåga till son hörde till dom mest avancerade och fick ångest.
Hur lång tid ska det ta att bli stor och klok.
När infinner sig vettet och det sunda förnuftet???
Varför måste det komma sist i utvecklingen?
Jag och pappan bestämde i alla fall att vi ska med alla medel hindra sonen från att delta i traditioner såsom lucia, valborg och skolavslutning.
Om inte vi kan vara i närheten.
Vi ska också föräldrarvandra i vår sons omedelbara närhet.
Dyka upp som gubbar i lådan och kolla läget.
Och försöka hitta någon endaste aktivitet som kan ha positivt inflytande.
Det får väl kosta.

Stackars dotter.
Hon ligger hemma hos pappan med hög feber (larmklockorna klämtar hos hela släkten... men hur stor är chansen att hon åker på hjärninflammation IGEN????) och ont i halsen.
Pappan har inte tid att ta henne till doktorn.
grr
Han jobbar nämligen med filmfestivalen och sitter på Norrmalmstorg i en liten container och sköter en livsviktig storbildsskärm.
Om han inte sitter där varje sekund och trycker på en knapp så sugs norrmalmstorg ner i ett svart hål i universum.
Tolkade jag hans tonfall och yviga gester som.
Skiter i hur han löser det dilemmat.
Dottern har vita fläckar i halsen och måste ha penicillin.
I dont care about Norrmalmstorg.

Nu ska jag tvätta håret.

Då var det dags att bita i det sura äpplet och kasta sig in i lejonhålan.
Face the beast.
Så känns det att åka till jobbet idag.
Vet inte om jag överdrivit alltihopa in my mind.
Hoppas det.
Har extrem separationsångest från kollegan.
Även om hon inte försvinner nu så gör hon det ju definitivt vid årsskiftet.
Det är lika bra att få det gjort.

Ungarna är hos pappan.
Han har ju fått för sig att vi ska köra varannan vecka.
Bättre sent än aldrig.
Just den här veckan hade jag dock gärna haft dom hemma... så något hade känts normalt...
Får i alla fall träffa dottern en liten stund idag eftersom det är utvecklingssamtal med hennes lärare kl elva.

Gjorde iron maiden-testet på expressen.se.
Plötsligt är jag tydligen expert.
Dåligt test i så fall.
Men bra är dom... och en tröst för tillfället.

Har kollat in en massa saker på youtube.
Dynastin, glamour, friends, parlamentet m.m.
Dynastin var ett kärt återseende.
Vilka catfights!
Och säga vad man vill men inte många har haft axelvaddar som Krystle Carrington.
För att inte tala om det hårdsprayade, hjälmliknande håret.
Ett ljus i mörkret.

Blev ju beordrad att vara ledig idag eftersom cheferna tycker att jag verkar lite sliten.
Understatement.
Sov i alla fall till tjugo över nio.. men nu känner jag redan panik inför morgondagen.
Hade ändå en mysig kväll igår med son och dotter.
Sonen fick tokskäll av pappan och jag kände att det räckte med det.
Jag är visserligen förbannad och besviken för 6-packs-incidenten och det vet han om, men jag vet också hur förtvivlad han är pga tjejen och jag är faktiskt rädd för att han ska göra något dumt och självdestruktivt.
Om han bara får skäll hemma så kanske han sticker någon annanstans.
Tänker inte riskera det.
Han har så mycket gråt i sig.
Varje gång jag gick in i hans rum igår för att bara ge honom en kram så var kinderna våta av tårar.
Han brukar inte gråta.
Det är bra att det kommer ut men det visar också vidden av det hela...

Lilla sonen... stor och liten på samma gång...

Jobbet förtränger jag tills imorgon.

Läste precis i aftonbladet om mobbing.
Finner inga ord för den handlingsförlamning som verkar prägla skolledningar överallt.
Vet ju bara hur det var i ungarnas skola.
Samma sak där.
Inte mina barn som var värst drabbade tack och lov... men när det gällde en tjej i dotterns klass så fick min dotteri princip göra jobbet.
Den tjejen hade slutat gå till skolan och rektorn, lärarna och co. stod helt handfallna.
Tiden gick och inget hände.
Jo... det som hände var att tjejen missade skolan och riskerade sin framtid... samt mådde allt sämre.
Personalen var medvetna om det men kunde inte tänka ut någon lösning.
Dom andra eleverna märkte inte ens att hon var borta (det här var en s.k. osynlig tjej)  och lärarna tog aldrig upp saken med dom.
Den enda som verkade märka något var just min dotter och när hon märkte att det inte hjälpte att prata med skolpersonalen så tog hon saken i egna händer och gick hem till tjejen.
Det behövdes inte så många besök innan hon lyckades övertala tjejen att komma till skolan... dottern mötte tjejen innan skolan och så sällskapade dom dit... dottern såg till att tjejen aldrig behövde känna sig ensam och utanför..
Det gick bra.
Lärarna var väldigt tacksamma och sa att dottern lyckats med något som dom inte hade trott gick att lösa.
Sen fick dottern ett VYKORT från rektorn med ett tack.
Rektorn vet fortfarande inte vem min dotter är om hon skulle stöta ihop med henne på gatan.
Inte för att det var därför min dotter gjorde vad hon kunde för att hjälpa till... inte för att det var för att få ett tack...
Men det belyser rätt bra hur handfallet och inkompetent skolan agerade trots alla handlingsplaner, kamratstödjare och antimobbingteam.
Visst är jag stolt över min dotter, men samtidigt gör det mig uppgiven och förtvivlad.
Man riskerar liv på det här sättet.
Bokstavligen.

Allt sånt här spär på min depression.
Planeterna måste stå i någon negativ position för tillfället.
Jag känner att jag suger åt mig allt som en svamp.

Ska försöka eskapera med någon bok sen.

Fy i helvete vad deppig jag känner mig.
Det enda som känns ok just nu är att dottern verkar någorlunda stabil och nöjd med livet.
Jag och sonen är det sämre med.
Och pisskatten har eskalerat ovanpå det.
På jobbet är det ju bara skit när det gäller min arbetssituation men dessutom är det så mycket annat som är jobbigt känslomässigt.
Så mycket tårar och ledsna människor.
Vi hittade en av våra damer död i måndags.
Hon var 97 år så det var väl inte så konstigt... men vi vore väl inte mänskliga om vi inte blev lite omskakade och dessutom genuint ledsna.
Denna dam har ju varit med ett bra tag och på nåt sätt har man trott att hon alltid skulle finnas... att hon skulle sitta där vid sitt köksbord och lyssna på talböcker dag ut och dag in.
Söta, rara, älskade W... dig kommer jag att sakna och aldrig att glömma... r.i.p....
Utöver det är det massor av folk som mår dåligt på jobbet av olika anledningar.
Och så sonen.
Allt elände man kan tänka sig förutom sånt som verkligen gör skada.
Han har skolkat och åkt fast på tunnelbanan med ett 6-pack folköl som han påstår att några tjejer skulle ha.
Hans tjej har blivit omhändertagen av socialen, ska skickas bort, har blivit våldtagen på en fest och nu gjort slut med sonen.
Han är förtvivlad.
Mitt hjärta brister.

Vi lever trots allt... så det kunde vart värre.
Men jag är deprimerad på riktigt.

Fantastiskt bra sak:

Var och såg iron maiden igår!
Världens bästa kollega bjöd mig på det.
Bruce Dickinson är så söt.
Vi satt en bit upp så han såg så liten ut där han skuttade omkring som en duracellkanin... man ville bara stoppa honom i fickan och ta med honom hem.
Det var hursomhelst över förväntan bra även fast dom mest körde nya låtar som jag inte är så inlyssnad på... vill se dom igen!
Tack bästa kollegan!

Värdelös sak:

ALLT är piss på jobbet.
Jag har nollkoll och jag har inte förmågan att samla ihop mig själv och få grepp.
Nu ska inte ovan nämnda kollega få vara kvar utan jag ska fixa hennes jobb också.
Det kommer inte att gå.
Jag kommer att bli galen, bryta ihop och så får dom skaffa någon ny.
Jag kommer inte att stå ut.
Det kommer att bli outhärdligt.
Depression.

Bra sak:

Kollar på mord i sinnet.
Det är bra.
En tröst i den dystra tillvaron.

Tyvärr gör situationen på jobbet att jag mest känner mig deppig.
Det påverkar mitt liv så mycket.
Går inte att bortse ifrån.
Fattar inte, fattar inte, fattar inte hur jag ska få ihop allt.
Det går inte ihop.
Vill inte att kollegan ska sluta.
Ska vara ledig på  måndag och sen på tisdag ska jag ha möte med cheferna och då ska vi gå igenom hur det ska styras  upp.
Jag förväntar mig att dom då ska förklara för mig hur det hela ska gå till.
Dom är trots allt chefer.

Nu ska jag snart åka in till jobbet igen.
Vi hann inte bli klara igår med måndagen.

Så är läget.

Men vad är det med internet nu då???
Helsegt och konstigt.
Precis som min helg.
Känner ångest för jobbet.
Det är för mycket för mig.
Jag greppar det inte.
Imorgon kommer ungarna hem
Jag längtar.
Idag har jag diskat, lyssnat på radio och tillagat en stek.
Och nu tittar jag på mord i sinnet.
Inget mer att rapportera.

jag blir lite rörd av att det tydligen finns några som tittar in här fast jag knappt skriver längre...
får lite dåligt samvete också.
men jag har ju knappt någon möjlighet att skriva längre.
nu skriver jag från jobbdatorn eftersom jag sitter kvar på kontoret och alla har gått hem och ingen kan ju anklaga mig för att blogga på arbetstid i alla fall och om jag inte går in på själva bloggen så kan ju ingen spåra den sen..
det har ju alltså hänt att folk har gjort det här på jobbet...
och bloggar är ju offentliga om man inte skyddar dom med lösenord så man får ju skylla sig själv..
men, men
jag har inget emot att främlingar läser det jag skriver.. jag vill bara inte att vissa människor i min omedelbara närhet ska krypa in under skinnet på mig...
thats why

hursomhelst

jag jobbar och sliter och försöker att överleva som vanligt i kaoset som tydligen är mitt liv.
just nu läser jag "kungsholmsmorden" av Lars Bill Lundholm.
utspelar sig ju förstås här på kungsholmen och det är ju lite kul och på nåt sätt.. kittlande.. att läsa om den miljön man har runt knuten vareviga dag ur ett kriminellt perspektiv..
hemma tittar jag på "mord i sinnet" som jag lånat av en kollega och det är verkligen bra!!!
Och däremellan har jag träffat mina långväga kusiner... E och P från Canada!
P har jag träffat tidigare.. tydligen var det tre år sen men det känns som det var nyss.. nu har han hunnit bli ca 24 år och han har en flickvän J och det var så himla kul att träffa dom!!!
Dom var hemma och åt middag hos oss igår och det är så TRÅKIGT att dom bor så långt bort!
någon vecka innan P kom så var E, hans 18-åriga lillasyster, här för första gången någonsin med sin pojkvän G.
Det var alltså första gången vi träffades ever.
Jag har ingen familj att tala om.. ingen kontakt med allihopa på min pappas sida och det finns liksom inga på mammas sida förutom dom här två kusinerna som nödvändigtvis måste bo i Canada av alla ställen.
Känner när jag träffar dom hur mycket jag saknar att ingå i en större familj.. att höra ihop med folk utan att man behöver förtjäna det eller anstränga sig..
tusan också
Jag är glad att mina egna barn har en GIGANTISK familj.
Dom har femtielva kusiner och både biologiska och obiologiska far- och morföräldrar.. alla i dubbel upplaga liksom som älskar dom lika mycket allihopa.
well
nä nu
nu ska jag hem och kolla på mord i sinnet och kanske dra en spindelharpa eller två
och faktiskt
jag ser fram emot det!

I'M PATHETIC!!!

Hundra år sen jag skrev.
Har verkligen inte haft vare sig lust eller möjligheter.
På jobbet hinner jag knappt kolla min jobbmail och jag vill inte gå in på bloggen på någon dator på jobbet... det har visat sig att det snokas omkring lite där och jag vill inte ha en viss person hängandes här...
Är för tillfället ute på Värmdö hos mamma och farbrorn och vi har celebert besök av kanadensiska kusinerna och deras respektive.
Kul, kul.. synd att man inte hinner ses nåt nästan eftersom man jobbar jämt...
Snart ska jag och barnen åka in till stan och gå på bio.
Vi ska se Over the hedge som tydligen ska vara vansinnigt rolig.
Har även svårt att skriva hemifrån eftersom vi bara har sonens dator och den är för det mesta upptagen och dessutom verkar det ha hänt något med den för websidorna ser helkonstiga ut när man surfar och det är väldigt seeeeegt..

but, but... jag lever i alla fall och life goes on...