moonlight

Jag har ont i vaderna.
Var på jobbet kl 7 i morse och sen var det full rulle hela dan.
Vi flyttade till en ny lokal och inte en pryl var packad när jag kom.
Vi trodde att flyttgubbarna skulle fixa det men tji fick vi.
Dom slängde in en bunt flyttkartonger och sen var det bara för oss att ösa ner saker.
Två ggr fick lilla jag åka i den STORA flyttbilen.
Det var ju hur kul som helst.
Sen var det såklart en massa strul hit och dit med allt möjligt, men när jag äntligen gick hem vid halvsex-tiden så var i alla fall det mesta på plats i nya lokalen.
Ja... alltså inte på sin rätta plats... det ser ut som helvete... men den gamla lokalen är tömd och grejerna finns i den nya.

Sen åkte jag hem och gick tappert in på konsum och köpte mjölk, tejp och kattmat och sen vidare hem där jag omedelbart blev tvungen att plocka upp lite otrevligheter från vardagsrumsgolvet eftersom jag med berått mod hade stängt in inkontinens-katten där imorse. Fick ju skylla mig själv och det var det faktiskt värt med tanke på hallgolvet.
SEN kom sonen hem och vi letade upp lite lämpliga valfrågor till hans samhällskunskapläxa och sen stekte jag pannkakor och då kom dottern och hon diskade.
Sonen vispade grädde och sen åt vi middag och diskuterade harry potter och huruvida Dumbledore är död eller ej m.m.
Trevligt hade vi.

Annars är båda barnen lite olyckliga eftersom pappan bråkade med dom imorse.
Det är för jäkligt att vissa vuxna inte kan vara mer vuxna i vissa lägen.
Och jag kan inte göra så mycket för att hjälpa dom utom att lyssna och muntra upp så gott det går.
Jag vill ju inte underminera pappan alldeles, men jag kan ju inte heller tycka att hans beteende är ok.
Jag kan inte heller ringa och prata med pappan.
Han lyssnar inte på mig när han är på det humöret och det slutar bara med att jag också börjar skrika.
Jag har bråkat färdigt med honom.
Jag vill inte vara med om det längre.

Har inte hunnit tänka så mycket på k-mannen idag, men däremot ringde G från Thailand och det var kul att prata med henne. Fast det var lite besvärligt eftersom ljudet var fördröjt... blev som en walkie talkie.
Men ändå.

Nu har jag en varm katt på  mina onda vader... inte helt fel..
Så nu är det dags att sova.

Idag går flyttlasset på jobbet och allt känns aningen oförberett.
Vi ligger ruskigt dåligt till med budgeten så senaste budet är att vi inte kommer att få några nya möbler.
Vet inte hur dom har tänkt sig det hela men jag får väl sitta på golvet då.
Istället för att bli förbannad så tänker jag att ja,ja... det är dom som bestämmer.
Jag begär inte så mycket men jag jobbar bättre om jag har ett skrivbord.
Stackars min chef däremot.. hon är inte glad.
Jag bara hänger med och så får vi se var det slutar!

Låååång natt inatt.
Drömde (verkligen drömde utan kontroll) om att mannen kom tillbaks till jobbet.... men det var inte han.
Jag bad honom bevisa att det var han genom att berätta saker om mig och sen kom vi fram till att det visst var han... och så höll vi varandra i handen (sött som tusan) och då kom min mamma och hon blev generad.
Sen drömde jag att det sprang omkring en stor råtta i lägenheten här hemma.
Fast det var ändå inte här hemma.
Och den stängde vi in i garderoben och jag ville servera den till kattena men först var vi tvungna att fråga grannen, för det var tydligen deras råtta, och då visade det sig att det var grannen i det huset jag bodde i när jag var liten...

Blev lite ställd när jag kom hem igår.
Inte en katt så långt ögat kunde se eller örat kunde höra.
Jag tänkte att.... nämen! har dom svimmat båda två eller handlar det om en kollektiv rymningsattack???...
Det visade sig att mr inkontinens satt utstängd på balkongen och fröken D var instängd i dotterns rum.
Båda såg lätt förvirrade ut.
Men posten var torr!

Längtar fortfarande efter the man.
Särskilt efter den där fåniga drömmen.
Han som påstod sig vara honom i min dröm var inte alls i min smak.
Mitt undermedvetna har liksom hittat på någon helt tagen ur luften... såg ut som någon av Paris Hiltons pojkvänner... Stavros eller nåt...
Vem är det som sitter och bestämmer i det undermedvetna egentligen???
Den borde bytas ut!
Inkompetent är bara förnamnet.

Jag har i alla fall inte svarat på senaste mailet.
Det var ju så himla omskakande för mig att få två mail på raken inom loppet av ett dygn så jag ligger lågt ett tag.
Snacka om att göra en höna av en fjäder och liksom hitta på ett drama där inget egentligen finns.
Men jag måste tänka på mina nerver och min sinnesro.
Är man känslig så är man.
Och jag vill fortsätta att tycka om den mannen.
Vill inte utveckla någon form av aversion som i så fall bara beror på min livliga fantasi och på mitt tydligen totalsabbade känsloliv.
Jag skulle mycket möjligt kunna utveckla en aversion.
Likväl som jag kan få mig själv att tro att jag är himlastormande förälskad.
Jag är totalt irrationell och har inte en enda fot på jorden.
Jag svävar i kosmos och är inte att lita på.
Men jag känner mig.
Så jag ligger lågt.

HA!
Who am I kidding!!!

forts. följer.

Halva dagen var jag härligt effektiv och fick en hel del gjort.
Och andra halvan var jag t vungen att sitta på en tråkig kick-off för ett projekt.
Det är andra gången som vi går igenom projektet.
Första gången var det tydligen bara förberedande liksom.
Nu var det definitivt så då gick vi igenom allting en gång till.
Och egentligen gick vi inte igenom vad projektet ska handla om... det hade ju varit intressant... utan vi gick bara igenom HUR projektet är upplagt.
Så egentligen har ju inte projektet satt igång.

DET, my friends, är hur våra skattepengar används!!!

Jag gillar skatter.
Skatter av alla sorter.
Skatter som vi betalar till kommunen och staten gillar jag eftersom det blir mer rättvist så.
Alla hjälps åt efter förmåga och alla får lika mycket del av det.
Tycker jag i alla fall.
Men jag gillar inte ineffektivitet.
Jag uppskattar noggrannhet.
Men jag gillar inte när formen blir viktigare än innehållet.

Annars går jag omkring och drömmer och längtar...
Längtar efter någon... eller något...

Idag är jag glad om jag bara överlever dagen.
Jag är sjuuukt trött.
Tog två små piller igår men tyckte inte dom hade någon effekt.
Kan ju bero på att dom är gamla.
Men nu, idag, känner jag mig som sagt vansinnigt trött och borta.
Var uppe inatt och inmundigade jordnötssmör (sötat) och mashmallow fluff vid diskbänken.
Korkat och köpa såna farliga grejer.
Men jag kunde inte låta bli när jag och dottern var och handlade.
Jag har i flera år gått och sneglat på den där fluff-burken och undrat hur det kan smaka och se ut.
Och på burken stod ett litet recept till en "nutterfluffer"... alltså en macka med mashmallow-fluff och jordnötssmör... låter ju riktigt otäckt, men jag blev så nyfiken... är lite svag för såna där amerikanska vidrigheter.. åtminstone i teorin...
Jag menar... minimashmallows i sallad och sånt... har aldrig provat men det låter ju verkligen ruskigt och därmed rätt intressant...
Nåväl.. jag inhandlade alltså både fluff och peanutbutter och sen har jag ätit ur båda burkarna i natt.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att göra en nutterfluffer... det räcker med att ta en sked ur varje burk för att bli illamående och tanken på en hel macka med dessa pålägg är ju faktiskt kräkframkallande.
Inte konstigt att amerikanarna har problem med vikten.
Så nu mår jag illa.
Och litar inte på min kropp sen igår.
tänk om jag bara trillar ihop
Plötslig vuxendöd.
eller vuxenkoma

Så jag har bett en bön till både gudar och gudinnor om att jag ska hålla mig på benen idag, gärna med lite hjälp från dom.
Hoppas dom inte är sura för att det är så sällan jag hör av mig.
Typ bara när det är kris.
Annars längtar jag efter k-mannen.
Tycker det är dags för honom att komma hem nu.
Har både mailat och telepatiserat och även utövat drömmagi.
Det vore väl fasiken om han inte märkte nåt.

Ta det lugnt idag!
May the force be with us!!!

Usch.
Idag fick jag något konstigt anfall här på jobbet.
Det brummade plötsligt i ena örat och sen kändes det helskumt i hela kroppen och jag tänkte att nu får jag en stroke typ.
Jag vacklade till soffan och låg där ett bra tag och drack en massa saft.
Vet liksom inte hur dåligt jag mådde... om jag mest bara var RÄDD eller om det verkligen var något.
Skräcken är ju att man plötsligt ska drabbas av något oförutsett.
Att man bara ska dimpa ner nånstans.
Själva skräcken för det kan vara nog så påtaglig.
Det är väl det som kallas panikångest.

Jag petade i mig en burk makrill och drack lite till och nu mår jag faktiskt bra.
Men jag har inte ätit något mer och det kanske inte är så bra.
Men jag har liksom ingen aptit.

Annars har väl allt gått bra idag.
Nu på slutet blev det en glad överraskning eftersom E kom in för att hämta T.
E jobbade här förut men slutade för ett år sen.
Jag saknar henne som tusan!!!
Vi har snackat om att ses men det blir aldrig av... som vanligt.
Det var i alla fall kul att se henne.

Båda barnen är hos pappan så jag är ensam hemma.
Tänker ta två såna där lugnande när jag kommer hem så jag sover gott och inte nojjar i min ensamhet.
Känns som om det är risk för det.

Så är läget just nu.
take care and sleep well

Varför måste solen skina så väldans just idag???
Jag ser precis exakt hur skitiga våra fönster är och hur dammråttorna ligger och väntar på minsta vindpust som ska få dom att börja hoppa omkring.

Jag har skrikit besinningslöst på pappan som jag tycker är DUM,DUM,DUM och sen blir jag så arg på mig själv att han fortfarande kan påverka mig så att jag... lilla jag... faktiskt skriker besinningslöst..
Tänka sig.
Han är upprörd eftersom barnen aldrig har tid att träffa honom.
Jag förstår hans känslor... det gör jag verkligen.. men det är som det är och hur kul är det att tvångsumgås med en sur tonåring???
Och jag skulle kunna komma med det där fula gamla kortet:
"det borde du ha tänkt på tidigare!!"

jag gjorde det lite försiktigt idag.. och det är första gången jag har gjort det, men jag tycker han är blind som inte själv förstår varför det är som det är..

"VADDÅ??? MENAR DU ATT JAG VARIT EN FRÅNVARANDE PAPPA ELLER????"

jo.. kanske lite..
ehh...
du liksom var aldrig hemma
och du liksom låg oftast och sov när du var hemma..
och så skulle du alltid iväg nånstans för det var alltid nån som fyllde år, skulle resa bort på obestämd tid, kom hem från en lång resa...  som exempel.. det fanns alltid en jättebra anledning till att du var tvungen att dra iväg ut och träffa polarna just den här gången..
..och så var du rätt bråkig..
när du var full
eller bakis
avtänd
påtänd
eller bara mittemellan
Vad vet jag???

Det är toppen att mina barns pappa plötsligt verkar ha vaknat upp.
Att han faktiskt mår lite dåligt över att han inte har någon kontroll.
Synd bara att han inte är klok nog att fatta varför.. och att han fortfarande utgår mest ifrån sig själv och sin sårade självkänsla..
Visst ska vi sätta gränser för våra barn och visst är det fortfarande vi som bestämmer..
Men det funkar inte så bra om man inte liksom byggt upp något ända sen dom var små.
Det funkar dåligt att komma och börja bestämma NU.
När dottern är 16 år.
Hon kan faktiskt bestämma sig för att flytta hemifrån om hon vill det.
Hon har vissa rättigheter.

Jag ska ta ett snack med ungarna ikväll.
Vädja lite till dom att tänka på pappan.
Han bryr sig som bara den men det blir så fel varje gång han öppnar munnen.
Han bara skriker och domderar.
Klart dom ledsnar.

Det är som om han aldrig varit ung själv.
Och det lustiga är ju att ingen har nog varit ung som han.
Han var ju en riktig värsting och det är först nu han blivit för gammal för att orka hålla på likadant.
Ändå fattar han ingenting.

Det är då jag blir frustrerad och skriker.

Nu ska jag göra mig i ordning och åka och träffa dottern i Vällingby och så ska vi handla käk och så ska vi hem och laga mat och UMGÅS.
Sen kommer sonen.

Suck för allt.

C fixade till en superb middag igår.
Köttet var lite segt, men det var inte hans fel utan mitt som hade snålat och köpt billigt kött, men den hemlagade bearnaisen var delikat.
Sen satt vi och babblade i köket i hundra år och jag måste säga att av alla som dottern har tagit hem så var det här den mest pratbara.
C är alltså 17 år men han skulle lika gärna kunna vara 27 eller 37.
Han påminner mig väldigt mycket om mig själv... lite social fobi, nyfikenhet, vetgirighet, trötthet på människor, öppenhet för mystik grundat på egna erfarenheter...
Det var ett sånt där möte när man hela tiden vill säga PRECIS eftersom man hela tiden hittar sånt som man tycker lika om.
Man vet aldrig var man kan träffa såna människor... dom känns inte igen på utseendet.. det finns inga ledtrådar... utan plötsligt sitter dom bara där vid ens eget köksbord och skulle kunna vara ens barn men visar sig vara en LIKE.. hittar inget bättre ord..
Livet är häftigt i all sin oförutsägbarhet.
Nu är han ju dotterns kompis (ev. mer, vet ej) så jag får tygla min entusiasm som jag så lätt uppfylls av när jag stöter på någon som jag känner igen mig själv i...
Men det ger hopp.
Vi är flera.
Jag är inte ensam.

För det som jag känner oftast är ju att jag inte passar in... jag lider ofta av att jag är annorlunda på något diffust plan.. jag tror det är mig det är fel på eftersom jag inte kan vara som andra och eftersom jag är så kräsen och ibland rentav föraktfull gentemot andra människor...
Ja.. jag visar förhoppningsvis inte detta förakt utåt,men jag känner det... jag blir uttråkad och så blir jag arg på mig själv.
Få människor ger mig den här kicken.
Inte ens mina vänner lyckas riktigt fullt ut.
Mitt ex, geologen var en sån här.
Min biologiske fader, datagubben, är en annan.
Och så denne C... han verkar i alla fall vara en sån.. även om han trots allt är ung och kanske än så länge saknar en hel del ödmjukhet... han är fortfarande lite för fokuserad på fördömande och förakt av en oförstående omvärld... men ödmjukheten brukar utvecklas med åren,har med mognad att göra.
(usch, vet ej varför men avskyr ordet MOGNAD)

Från och med nu ska jag börja samla på såna här människor.
Kanske är också G en sån.
Åtminstone åt det hållet.

Och med sån menar inte jag att dom eller jag på nåt sätt står över andra människor.
Jag menar att vi på nåt sätt är inställda på en liknande frekvens..
Och att den frekvensen verkar vara svår att få in.. den är inte så mainstream..
Det kanske är en personlighetstyp.. kanske rentav en personlighetsstörning, någon form av asperger-superlight... inte vet jag...
Det kan ibland kännas som ett handikapp.
Att inte orka eller förmå umgås med andra människor på ett okomplicerat sätt, men samtidigt önska att man kunde vara med i gemenskapen.
Det kan vara lite ensamt.

Hoppas i alla fall att C är en sån som fortsätter att komma hem till oss.

... och väntar på middan som alltså C ska fixa åt mig och dottern!
Så utomordentligt trevligt och lyxigt.

Äntligen hemma och äntligen utsträckt i bakåtstupa- pårygg- läge.
Och reta aptiten med en liten sherry som jag råkade ha i en burk i skafferiet.
Jag brukar aldrig ha alkohol på lager hemma och jag tänker verkligen inte börja med det nu när sonen befinner sig i en sån opålitlig och experimentell fas... men så slog det mig att jag knyckte med mig en skvätt av sherryn som sagt när jag var hemma hos mamma och skulle laga nån south-beachanrättning som krävde alkohol... men det blev inget av det för det var fel sorts sherry.

Nu ska jag avnjuta detta tillsammans med en p3-dokumentär.

Försökte läsa min bok på tunnelbanan men det blev inget med det eftersom det kom en lätt spritpåverkad man som absolut ville prata med mig hela vägen hem... så jag gav upp och snackade loss med gubben... riktigt intressant var det förutom att han blev lite rasistisk mot slutet och då drar jag öronen åt mig... gillar inte sånt...
Men annars var det intressant.
Vi snackade kriminalpolitik och rättsprejudikat... på den nivån var det.
Intressant för en gammal kriminologistudent.

Nu blir det dokumentär om Catrine da Costa.

Jaha.
Nu sitter jag på kontoret och ska snart gå.
Dottern är här för att hämta mig för vi ska gå och handla käk eftersom hennes senaste ska komma hem till oss och laga middag.
Först hade jag en massa saker att göra klart innan jag kunde gå och när jag väl var klar så satt dottern som limmad framför datorn med tangenterna smattrande och då tänkte jag att då kan jag ju blogga bara lite snabbt..  och bara för det så vill hon gå nu men så sa hon att jag kunde skriva lite mer eftersom hon ska gå på toaletten och det kan ta en halvtimme så nu har jag all tid i världen på mig och vi lär väl aldrig komma härifrån...

Kul men jobbig dag idag.
Jobbig pga den förbannade helvetesperioden som gör att man får panik så fort man inte har en användarduglig toalett i närheten.
Med användarduglig menar jag en toalett som är i någorlunda rent skick... vilket inte alltid är fallet hemma hos inkontinenta och halvblinda herrar.
Då hjälper det inte hur mycket man putsar och gnor och alkogelar det känns inte rent i alla fall och man vill inte sätta sig där om man inte är av nöden tvungen.
Så det var ju en mindre lämplig dag att gå ute på schema kan man säga.
Men jag har träffat idel myspysiga små damer och två herrar så jag har haft trevligt i alla fall.
Känner dock nu att högarna har vuxit här på kontoret och jag har MASSOR att ta itu med på måndag.
Men det är då det och nu ska vi åka och handla dragon och vitlök och lite till.
Och sen ska jag hem och ligga och lyssna på p3-dokumentärerna och bara ligga still hela helgen.
Först ska jag lyssna på dokumentären om neurosedyn-skandalen... började lyssna på den igår och då var det en äldre kvinna som var med och pratade eftersom hon fött ett barn som var handikappat och det var EN AV VÅRA TANTER!!!!!
Jag hade ingen aning om detta och nu känner jag att jag måste åka hem till henne och prata lite.
Det kändes så skumt att höra henne prata i radion.
Och en annan av våra tanter är med i en tv-reklam.
Också skumt.

Well, well.
Nu åker vi till klippet och handlar ovan nämnda samt också lite kött och kroketter.

Känner mig deppig.
Och det beror inte på vädret... det är ok för mig att det regnar.
Känner mig deppig för sonen.
Det är jobbigt att begränsa hans liv.
Jag önskar att han inte ljög och gjorde dumma saker så jag inte behövde vidta åtgärder.
Jag är deppig för jag har några konstiga prickar på benet som jag måste gå och kolla upp och nu har jag blivit gravt hypokondrisk...
Undrar hur lång tid jag har kvar?
På den nivån är det.
Jag är deppig för att J på jobbet beter sig så fjompigt.
J gillar inte T.
Jag gillar T.
T har jobbat mycket hos oss förut men det var hon som bråkade med personalen så hon får inte sitta och ha med personalen att göra... tyvärr...
Hon jobbar mest på ett annat ställe men ibland gör hon ett litet inhopp hos oss och då brukar jag se till att hon får lite utmaningar att bita i eftersom hon är duktig på att styra upp saker.
Idag ska hon komma in några timmar och J kommer ju att reagera på något sätt.
Hon kommer inte att visa det för mig... hon kommer att springa till chefen.
För det är sån hon är.
28 år gammal.
Vågar inte fejsa någon själv... springer till chefen och beklagar sig.
Och hon ska bli psykolog.
Sorgligt.

Vidare är jag deppig för ekonomin.
Tycker pengarna rinner iväg på ingenting... typ toalettpapper etc.
Vågar inte kolla saldot.
Är deppig för att L kommer att vara deppig när hon kommer hem och för att hon in the end kommer att sluta hos oss och hur blir det då??? Ska J ta hennes plats eller vad?
Är deppig för jordens framtid.
Den ser mörk ut enligt H som går någon slags sida-utbildning om hållbar utveckling.
Vad kan man göra?
Åtminstone sopsortera.

Så gör det.
SOPSORTERA!!!
Det gör nytta.

Är deppig för nåt mer som jag inte kommer ihåg just nu... det trillade bort just när jag skulle skriva det.
Är deppig för att jag verkar utveckla en smärre demens.
Är vansinnigt deppig för inkontinens-katten som pissa bort vår lägenhet.
Är deppig för att jag fick hopp igår om att någon kanske hittat vår lilla älskade katt som försvann den 23 februari... orkar inte dra storyn men det var falskt alarm.. igen!
Har slutat hoppas för länge, längesen, men så kommer det nån och säger att dom hört att någon hittat en svart katt och så tänker man att... kanske, kanske... och sen blir besvikelsen så bottenlös och den gamla ledsenheten kommer upp till ytan och blandas med ny och man känner bara SORG.
Lilla, lilla katten.. glömmer aldrig dig!

Så det är lite deppigt idag.

Imorse gick det inte att komma in och nu har inte någon uppdaterat sedan kl tre inatt.
Spännande att se om det går att posta!!!
Inte för att jag har något att skriva om direkt.
Kände mig motarbetad av tingen på jobbet.
Skåp som inte går att öppna och fax som inte går att faxa och personal som inte fattar.
Men samtidigt personal som fyller år och bjuder på bullar och vissa vettiga som gör ett bra jobb.
Men bullarna var ju inte så bra.
Blev kolhydratsspeedad och sen kom baksmällan efter en kvart och jag blev helt slut och väldigt grinig.
Kanske lär man sig efter några tusen återfall.
Kanske inte.

Har precis läst ut den här boken.
Den var lättläst och eftersom jag är en blödig typ så grät jag en skvätt förstås fast den var synnerligen förutsägbar och ospännande och rätt så orealistisk också.
Allt löste sig så fint, så fint.
Den var rätt kul också... man fnissade lite emellanåt.







Edit: nu gick det minsann att publicera... kanske var det bara min dator som inte uppdaterade... eller nåt...

Vad ledsen jag blir.
Först råskäller jag på sonen för att han ljugit för mig under en längre tid om en sak och för att jag nu inte kan lita på honom när det gäller någonting.
Sen får jag alldeles ont i magen för han blir så ledsen så han gråter och jag är världens mesigaste och blödigaste mamma...
Sen skriver jag ett långt blogginlägg om det och postar det och pingar det och sen visar det sig att det inte blev publicerat.
Nu har jag gått in och kramat sonen så vi kan gå och lägga oss utan värsta ångesten men tyvärr är det han gjort inget som går att komma över i första taget och det kommer att få stenhårda konsekvenser för honom och det kommer att förmörka vår tillvaro ett bra tag.

Så jag är deppig.

Varför kan inte allting bara vara bra nån gång???

Vilket jäkla väder det var idag!
Lite läskigt nästan.
Satt här på pipersgatan och allt blev bara alldeles mörkt.
Och sen kom åskan och regnet.
Snacka om naturens krafter.
Var tvungen att rycka ut till en kund.
Sprang till bilen och sen från bilen och till hans port med en engångsrock i plast över mig och blev plaskvåt om fötter och ben ändå.
Stackars alla mina kollegor som var tvungna att gå längre sträckor.
Undrar hur många som är sjuka imorgon.

Nu känns det bättre i huvudet i alla fall och luften är så klar och ren att andas.
Ska åka hem alldeles strax.
Nu faktiskt.

sovmorgon och så vaknar man halvsju och undrar förvirrat vad som inte riktigt stämmer.
Mobilen ringde inte kl fem... tydligen lyckades jag avstyra det när jag höll på och mixtrade med alarminställningarna för att den skulle ringa i helgen.
Men det undermedvetna blir tydligen förvånat när det inte är som vanligt och så vaknar man i alla fall... om än enochenhalv timme för sent.
Fast i detta fall kan man tycka att det var för tidigt... hade gärna sovit lite till.
För när jag väl vaknar så sätter huvudet igång och då måste jag kravla mig upp och ta två treo annars utvecklar det hela sig illa.
Jag är i alla fall nere i endast dessa två morgontreo per dag.
Det har varit värre... men nu verkar jag klara mig resten av dagen.. å andra sidan är den huvudvärken som börjar krypa fram när jag vaknar av det värre slaget och om jag inte omedelbart gör något för att avstyra den så går det riktigt illa.

Låg och drog mig i en timme och läste lite roliga bloggar och gnuggade mig i ögonen.
Ögonen vill aldrig riktigt vakna fast resten av mig är vaken.
Det tar ett tag innan jag ser klart och inte dubbelt (jag skelar en smula och när jag är trött blir det mer... väldigt charmigt verkligen).

Idag är första riktiga skoldagen kan man säga.
Dottern börjar på allvar och sonen likaså.
Eller... det kanske mest är upprop och lite snack för sonen, men eftersom han inte börjar i någon ny skola och eftersom han börjar i något så ospännande som åttan, så kommer dom nog i gång med den vanllga lunken rätt snart.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är det ultimata.
Att gå upp vansinnigt tidigt och vara vansinnigt tidigt på jobbet så man får en lugn start och hinner pyssla lite för sig själv utan att bli störd.
Fast priset för det är att man är alldeles slut efter jobbet och bara vill gå och lägga sig kl 20.
Eller att ta sovmorgon, vakna av sig själv och åka in till jobbet när man är klar utan att ha en tid att passa.
Men då blir man ofta kvar längre på jobbet och då är man alldeles slut när man kommer hem och orkar ingenting då heller.
Ja, jag vet då inte.

Annars kan jag meddela att jag är ruggigt trött på mig själv.
Både i min ensamhet och i sällskap med andra.
Jag orkar knappt öppna munnen eftersom jag inte orkar höra mig själv prata.
Om man ändå kunde bli någon annan för en dag eller två.
Jag är trött på mig själv när jag skriver också.
Det blir ju bara samma.
En del människor påstår att jag är rolig.
Tyvärr är det i så fall omedvetet och inget jag kan åstadkomma med flit.
Jag kan inte heller själv uppskatta min rolighet.
Undrar om Jonas Gardell har kul i sitt eget sällskap.
Man tycker ju att han borde det.
Men han kanske också bara spyr på sig själv.
Själv blir jag bara irriterad när jag hör små snusförnuftiga och tokroliga kommentarer komma ur min egen mun.
Antingen tycker jag att jag bara är så trååååkig och inte kan komma på nåt vettigt att säga.
Eller så tycker jag att jag är påfrestande som måste skoja lite underfundigt om allt.
Det blir så tjatigt i längden.
För seriös eller för oseriös liksom på samma gång.
Jag har i alla fall börjat skita alltmer i vad andra tycker om mig.
Det är mer vad jag själv tycker om mig som stör mig.
Varför måste jag ens tycka något... varför kan jag inte bara vara????
Det är också en jobbig sida hos mig.
Som om jag alltid hade en liten kritisk multipel personlighet som satt på axeln och kritiskt granskade och suckade och stönade.
Bäst jag slutar skriva nu... blir ju bara ännu tröttare på MIG!

Jäklar vad tidigt jag kom iväg imorse.
Var på jobbet redan tio över sju.
Skönt.
Jag gjorde lite kaffe och pysslade lite i min ensamhet innan invasionen kom.
Alla kom idag också även om några försov sig lite.
Jag fick MASSOR gjort.
Sånt som har hängt över mig.
Jag har skickat över så många bollar nu till massor av biståndshandläggare.
Nu är det upp till dom att bestämma vad som gäller.
Det gäller en massa damer och en och annan gubbe som vi hjälper och som har blivit sämre och därför behöver dom mer hjälp och därmed mer tid och då måste man motivera varför och lägga fram ett förslag på hur hjälpen ska se ut och så måste man helst också kunna fixa det på ett bra sätt med helst samma personal för kontinuiteten osv.
Såna grejer har jag fixat idag.
Det hopar sig lätt.
Jag har drygt 160 kunder (pensionärer) att hålla koll på.
Alla har ju inte lika mycket hjälp men ändå.

Och sen fastnade jag på jobbet med A eftersom hon pratar så mycket vilket gör att jag pratar mycket och så står vi där och kan inte sluta.
Trevligt förstås, men jobbigt också när man bara vill iväg.
Dottern kom och hämtade mig och vi gick och åt på mcdonalds idag igen eftersom det nu blev så försenat.
Nu är vi hemma och dottern ska diska och sonen kommer alldeles strax.
Satt mittemot två yngre män på tunnelbanan.
Tror dom var i 18-årsåldern för dom diskuterade införskaffning av snus och den ena sa att det kunde han köpa i hässelby på mischos eftersom dom visste att han var 18.
Grejen var att det satt två snubbar i 18-årsåldern mittemot mig och snackade svenska och jag fattade knappt ett ord.
Dom pratade alltså s.k. rinkebysvenska.
Man hör den inte så ofta i hässelby... man kan höra nånting åt det hållet.. såna som försöker prata så men som inte lyckas riktigt så man förstår allt ändå... mend om här två pratade det fullt ut.
Jag kom att tänka på en av mina favoritfilmer all time "titta vi flyger" där två svarta män snackar så avancerad slang att ingen fattar nåt utom en gammal tant som översätter.
Det var i alla fall spännande att försöka förstå nåt där jag satt och tjuvlyssnade.
Och jag kände att det finns en hel värld alldeles nära mig som jag är utestängd ifrån eftersom jag inte fattar nåt.
Tyckte det kändes både sorgligt och spännande på nåt sätt.
Det kan ju vara positivt om alla är snälla mot varandra.
Tyvärr blir det ju ofta en massa motsättningar just p.g.a. kommunikationssvårigheterna och oviljan att förstå varandra...

snackade med Che på jobbet om det och lite annat och hon är kul!
Vad man än pratar om så kommer hon alltid fram till att allt som är fel beror på klasskillnaderna.
Och så lite genusproblematik också.
Om hon hade levt i en del andra länder så hade hon varit med i gerillan.
Men jag gillar henne och det är kul att diskutera med henne.

Vi är en ganska rolig samling på jobbet.
Det blir ofta så i hemtjänsten... en salig blandning.
Orkar inte berätta om det just nu men ska återkomma till det vid tillfälle.
För nu blev jag trött.
Imorgon har jag sovmorgon.
Jipiiii!!!!

Oj.
Jag tror jag somnade redan vid 20-tiden igår.
Ensam hemma, inga barn att vänta in.
Så jag vaknade nu halv fem alldeles av mig själv.
Lika bra att gå upp eftersom klockan ringer kl fem... om jag somnar om blir jag bara världens tröttaste.
Jag har sovit sådär konstigt djupt och drömt dom mest surrealistiska drömmar.
bl.a. drömde jag att jag skulle släpa ombord en jävligt stor julgran (jag trodde det var en tall), som jag först fick fälla själv men då fick jag hjälp av någon galning som klättrade upp i granen och liksom bände ner den och sen nästan slog ihjäl sig när den föll... släpa ombord granen på en finlandsfärja vilket visade sig svårt eftersom granen var väldigt lång och man var tvungen att gå ut och in genom små gångar.
Drömde också att jag skulle dansa någon konstig dans... alla andra greppade stegen direkt men jag fattade ingenting.
Och så var jag hemma i mitt barndomshem, som inte finns kvar och inte funnits på läääänge, och rotade i mammas skrivbord.

Galet.
Galet som sagt att man går omkring med så mycket konstig info i hjärnan som sen blir drömmar... och att det liksom blir en handling av det hela även om den är bisarr.
Drömde såklart också att jag höll på och tappade tänderna... och att jag stod och kollade på dom i spegeln i min morfars badrum som jag inte varit i på 25 år.

Mina stressdrömmar handlar antingen om tandlossning eller telefonproblem.
Ibland om håravfall.
Tänderna antingen bara trillar ut eller är fullt vickbara, eller så krossas dom när jag tuggar.
Håret trillar av när jag borstar det och så blir jag alldeles flintskallig mitt uppepå.
Telefondrömmarna handlar om att jag måste ringa något viktigt samtal men att det är stört omöjligt att trycka på knapparna för dom är för små, eller dom kopplar inte och det blir fel hela tiden.
Lite jobbigt för just så är det på mitt jobb just nu.
Våra telefoner är värdelösa.
Dom kopplar fel eller inte alls och ofta har man bråttom och det är superviktigt och så går det inte.
A dream come true helt enkelt.

Igår kom min kompis hit till stockholm från hamburg.
Hon jobbar inom skivbranschenoch just nu med ett band som heter Outlandish som jag har hört talas om men inte lyssnat på... jag vet... jag hänger inte med för fem öre.
Hursomhelst... jag fick ett meddelande igår om att hon var här med dom och dom skulle spela i kungsan och kunde vi (jag å barnen åtminstone dottern eftersom det är hennes gudmor) komma dit och hälsa??? Hon var tvungen att jobba så hon hade inte tid att göra något men det vore kul att säga hej.
Jag orkade inte och det kommer hon väl aldrig att förlåta mig för.
Men dottern var där och hon fick även hälsa på bandet som sa "how do you do" och då sa dottern att hon var trött och då blev hela outlandish väldigt förvånade eftersom hon är så ung.
Ja, ja.
Min kompis fick i alla fall tillbaks pengar som jag lånade av henne förra sommaren när vi var och hälsade på i hamburg.
Så nu är den skulden betald och det känns bra.
Jag skickade också med ett brev där jag bad henne höra av sig liiite tidigare nästa gång hon har vägarna förbi.
Jag är alldeles för gammal för att vara sådär spontan, särskilt om jag jobbar.

Alltid ska man ha dåligt samvete för något.
Den här kompisen är en av mina äldsta vänner.
Vi var bästisar i grundskolan och hon är som sagt gudmor till min dotter.
Hon känns väl mer som familj än som bara en vän och tyvärr har vi tappat kontakten sen hon flyttade utomlands.
Det beror dels på geografi förstås, men också på att jag har väldigt svårt för henne.
Hon är så himla gammalmodig och pruseluskig och är en sån där som har bestämda åsikter om allt och alla som hon aldrig kan ändra.
Hon säger ofta saker som... "du X är ju si och så... du är ju extremt blyg (jag var det när jag var liten vilket alla andra i hela världen fattar att jag vuxit ifrån utom den här vännen)... eller ... du X tycker ju inte om blått (bara för att jag någon gång för hundra år sen kanske sa att jag tyckte mer om rött)..."
osv.
Man blir stämplad av henne och sen går det inte att ändra på.
Jag blir alldeles obstinat i hennes närvaro.
Sen har hon såna där tokgeneraliserande åsikter som ger mig krypningar.
T.ex.
Vi kvinnor vill ju prata lite mer om relationer.
Männen förstår ju inte det.
Pojkar vill ju ha lite mer hårda tag.
Flickor är mjukare.
m.m.

Jag har verkligen problem med detta.
Det retar gallfeber på mig.
Och då blir jag obstinat och då får hon den fördomen bekräftad om mig.
X är så envis... ska alltid ha rätt!
Suck.
För det stämmer inte.
Är det något jag har lärt mig med livet så är det just det att det finns tusenmiljoner perspektiv, tusenmiljoner rätt och fel och ibland kan man ha rätt och fel på samma gång.
Jag har blivit ödmjuk inför min egen oförmåga och accepterat den.

Blä.
Nu fick jag spy lite på henne.
Ändå har jag alltid dåligt samvete för att jag är en dålig kompis.
Men hon är så långt borta och jag lever så mycket här och nu.
All min energi går åt till det.
Antagligen min förlust.

Nu ska jag tvätta håret och sen åka till jobbet.

Har käkat godis.
Mår fruktansvärt illa.
Det var inte ens gott.
Varför???

Ok dag på jobbet.
Alla kom, ingen var sjuk, inte alltför många missöden.
Trevlig personal.

Lilla dottern kom in och vi gick och käkade på mcdonalds efter jobbet.
Sen susade hon vidare ut i nattlivet... ungdomsdisco på kulturhuset.
Och jag gick och köpte godis och åt fast inget var gott.
Vet liksom inte vad jag ska äta när jag är sugen på nåt gott.
Inget lockar.
Då blir det att man av gammal vana plockar på sig en massa äckligt smågodis.

Måste göra något åt min trötthet.
Tror det skulle bli bättre om jag kunde börja senare vissa dagar.
Det borde ju vara möjligt eftersom vi är flera.
Ska diskutera saken med G när hon kommer tillbaks.
Kanske kan prata med J redan nu.
Det tar knäcken på mig att gå upp kl fem varje morgon.
Vill ju bara gå och lägga mig när jag kommer hem och hur kul är det???

Sonen och hans två polare J och K ska få göra ett jobb på maria ungdom... ev. om dom lyckas leverera lite skisser idag som blir godkända... dom ska alltså få göra en piece på en vägg på mottagningen.
Thumbsup till maria ungdom som försöker vara lite med i tiden och liksom på ungdomskulturens sida!
Hursomhelst så är pojkarna sent  ute som vanligt och därför skulle J och K sova hos oss igår och så skulle dom sitta inatt och skissa... görs tydligen bäst under dom mörka timmarna och jag är inte den som bråkar och ifrågasätter när det kommer till konstnärlig inspiration.
J:s överspände pappa ringde igår och checkade av med mig att jag var med på noterna och visste vad som var på gång.. så där var allt lugnt.. vi har pratat förut fast vi aldrig träffats..J har sovit många ggr hos oss men jag har mest kontakt med mamman.
K:s föräldrar har jag dock aldrig pratat med förut.
K bor här i hässelby och bekantskapen med sonen är tämligen ny.
Han är ett år äldre och brinner för graffiti och röker.
Kanske inte den bästa förebilden men hey, jag är inte den som dömer... sonen fyller snart 14 och jag och pappan (hans pappa) resonerar med honom så att han själv tar ansvar för vad han gör... vi vill inte förbjuda honom från att träffa olika kompisar bara för att dom inte är guds bästa så länge sonen håller sig på rätt sida och inte hittar på dumheter... nu klantade han sig ju förra helgen på ett sätt som har lett till att det är utegångsförbud som gäller på obestämd tid... se tidigare inlägg... sonen ljög om vad han skulle göra vilket ledde till att ingen visste var han befann sig i lördags morse och sista spåret var ett telefonsamtal vid 2-tiden på natten... jag och pappan lider fortfarande av sviterna i form av akut stressmage....
Anyhoo.
Vi är sams nu och sonen vet att han gjorde fel och accepterar konsekvenserna.
Bra då att kompisarna sover här!
Och att dom har något kreativt och för en gångs skull tillåtet och accepterat att pyssla med.
Det tyckte inte K:s föräldrar.
Pappan ringde upp mig på mobilen och var synnerligen barsk och stram.
Hans son skulle HEM.
Han hade nämligen en familj och ett hem till skillnad från min son som hade ringt dom halvtre häromnatten (kom fram till att det var den berömda natten mellan fredag och lördag förra veckan när sonen klantade sig) och frågat om han fick sova där eftersom han inte fick sova hemma!!!
Såna var minsann inte dom!
Förstod jag att han menade.
Jag försökte förklara att det inte var något typiskt för oss heller och så försökte jag vädja lite för grabbarna och menade det att just p.g.a. vad som hände för en vecka sen så får inte min son vara ute, utan meningen med hela översovningen var ju att dom skulle sitta hemma och skissa... inte springa ute.
Det gick inte att tala med karln.
Hans son skulle hem eftersom han som sagt hade ett hem och en familj och här skulle inte springas ute på natten.
Naturligtvis, absolut, självklart avslutade jag milt samtalet som om pratade jag med en knepig pensionär.
Bekräfta och håll med är vad som gäller i såna situationer.
Samtidigt tänkte jag på vad jag vet om hans son... väldigt trevlig pojke men som sagt.. han röker och graffar en hel del olagligt... har dom någon koll på det tro???
Är jag skyldig att berätta något?
Nä.
Hade det varit en polare jag kände bättre så skulle jag såklart prata med föräldrarna.. men denne K har varit med i bilden så kort tid... det ser heller inte ut att gå någon nöd på honom.. och jag känner inte riktigt att jag vill ha med den pappan att göra just nu.. han var ju opratbar och verkar redan ha en tydlig bild av vem och vad jag är...
Jag stör mig inte så mycket på det faktiskt.
Han får tro precis vad han vill.
Annars är det väldigt lätt att bli sårad i sin föräldraroll... är det något man är känslig med så är det den.
Men i det här fallet så bryr jag mig inte.
Min korkade son får visst sova hemma och det som hände i fredags var ett ovanligt dumt undantag och han visste att han brutit mot varenda regel och det var därför han sa att han inte fick sova hemma... han visste att jag skulle bli förbannad.

nåväl

Jag meddelade pojkarna att K var tvungen att gå hem och dom blev ju inte glada... men sonen förstod ändå och skämdes lite till för vad han ställt till med.

Sen kunde dom ju haft en bättre framförhållning kan man tycka.
Lite bättre planering nästa gång kanske.

Nu ska jag åka och jobba fast det är lördag.
Känns lite segt men också lite som julafton... det var väl senaste gången jag jobbade helg.

Hoppas alla andra sover riktigt gott!!!

Å då är jag hemma igen.
It goes roundnroundnround....

Har redan krupit isäng för jag är som vanligt sjukt trött.
Sonen väntas hem vilken stund som helst och dottern är också på väg.
Jag glufsade väldigt primitivt i mig kall lövbiff och mozarella vid diskbänken.
Vår micro har ju pajat efter många års intensiv och trogen tjänst... därav den kalla lövbiffen.
Jag var bara tvungen att stoppa i mig något av fysiologiska skäl... ev. njutning var inget jag strävade efter.

Jag känner såhär att vår flytt med jobbet den 31/8 kommer och SKA bli en vändpunkt i mitt liv.
Jag ska i vår nya lokal inrätta mitt egna lilla bo... där jag troligen kommer att vara kvar ett bra tag... så länge jag kan och får jobba kvar, jag har inga planer på att söka nytt jobb.
Jag ska i och med det få en bättre struktur på min arbetsmiljö och arbetssituation och därmed tror jag att effektiviteten ökar och att den smittar av sig på resten av mitt liv.
Jag ska klura ut hur jag ska göra för att få ut maximal energi på minimal tid.. nåt sånt... kritiskt granska mitt liv och mina vanor och rensa bort alla energi- och tidstjuvar.
Resten av mitt liv vill jag inte slösa bort.
Jag ska ägna det åt meningsfullt arbete (hjälpa människor både i tjänsten och utanför) och åt att inhämta och tillägna mig kunskap om så mycket jag förmår och hinner innan jag försvinner härifrån.
Jag ska också ha så roligt som möjligt och försöka hitta möjligheter att ha det var jag än befinner mig.
Jag ska vara vetgirig och nyfiken och öppen för nya kontakter.
Jag ska strunta i vad andra tycker om mig.
Jag är inte mer konstig än andra men jag kanske inte döljer det lika bra.
Jag är jag och så länge jag inte är en pain för andra så är det ok.
Jag ska ta tillfället i akt som denna omorganisering innebär och ta till vara på den möjligheten att förändra saker och ting... jag är inne i en förändringens fas i mitt liv i och med att mina barn börjar bli stora.
Jag kan inte bara sitta (ligga) här och fortsätta som jag gör nu.
Då fastnar jag.
Då slösar jag bort mig själv och det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv för.
Jag ska definiera mina positiva sidor och egenskaper och utveckla dom.
Jag ska vara generös.
I största allmänhet.
Jag ska försöka att inte sprida så mycket negativitet.
Jag ska försöka behärska mitt behov av att snacka skit om dom jag inte tycker om.
Jag ska försöka att inte bry mig så mycket om dom jag inte tycker om.
Jag ska försöka.
Jag vill ha ett rent samvete.. jag mår så dåligt annars och det är ju dumt och onödigt.

Ambitioner, ambitioner... men jag ska försöka i alla fall så jag står ut med mig själv.

Min dator har pajat.
Det är ett mekaniskt fel... en liten pigg i kontakten som har lossnat.
Samma sak hände med dotterns dator och det är dyrare att laga det än att köpa en ny dator.
Jag gjorde en provisorisk lagning med en spik och höll naturligtvis på att elchocka mig till åtminstone koma.
Jag kan ju ladda mitt batteri i dotterns dator men det är inte så bra.... räcker bara ca 1,5h.
Data-farbrorn lagade dotterns dator med en spik så jag vet att det går... det gäller bara att få den exakta längden på spiken på millimetern... lyckades inte med det igår, får fortsätta försöka idag... när datorn INTE är ansluten till elnätet.
Allt måste jag lära mig den hårda vägen... thats the story of my life.

Idag började som sagt dottern gymnasiet.
Det var bara upprop och lite utdelning av viktiga papper och sen kom hon hit och vi lunchade på hong kong för att fira det hela lite.
Käkade oxfilé på het järnplatta med MASSOR av goda grönsaker.
Och sen får man alltid en liten assiett med några fruktbitar på och aldrig är frukt så gott som där.
Mums.
Annars har jag suttit här på kontoret och irriterat mig på en viss J som är sorgligt osjälvständig.
Men det kanske är jag som ställer för hårda krav... hon kanske behöver mer tid för att få kläm på allt...
Men det är inte så mycket det att hon inte har alla detaljer i huvudet än... det förväntar jag mig faktiskt inte... det är mer att jag anar en viss tröghet... hon kopplar långsamt helt enkelt!
Och jag är van vid en viss intellektuell nivå på mina medarbetare.
Jag är nu grymt understimulerad och lätt irriterad.
Om vi bara kunde sitta i varsitt rum så kunde jag hålla på med mitt ifred, men tyvärr blir det inte så förrän vi flyttar i slutet på den här månaden... nu frågar hon mig HELA tiden om ALLT. Helt onödiga saker som hon lätt kan kolla upp själv och som stör mig i koncentrationen.

Ja, ja.
Det är väl så världen ser ut.
Alla kan inte vara bra på allt.
Men jag saknar verkligen min G.

Nu är det hemresa!

Sitter på jobbet och ska snart skynda mig hem eftersom vi har tvättstuga kl 19.
Ett faktum som inte känns lika festligt idag.
Men... skärpning, skärpning... man kan faktiskt göra saker även fast man är lite trött.
Skönt att få rent också.
Halvbra dag på jobbet.
J kämpar väl på, jag ska inte vara taskig, men jag tror inte riktigt att hon har förmågan som krävs för att verkligen avlasta mig.
Man måste kunna hålla så många bollar i luften samtidigt och ovanpå det lösa x antal akuta kriser... hon blir stressad och tappar tankeförmågan.
Men vem vet... det kanske blir bättre... det kanske bara är för att allt är nytt.
Jag ska inte döma än.

Nu har jag ont i magen.
Har käkat ca 14 kanelgifflar.
FY MIG!!!

Nåt knas med blogg.se igår?
Blev utloggad hela tiden... skrev ett inlägg men det försvann.
Anyhoo... det var väl inte nåt världsviktigt direkt.
Träffade dotterns nya pojkvän igår.
Han kom hit och käkade middag och jag antar att han har sovit över här.
Trevlig prick so far.
Lättsam och pratbar... 18 år... duktig i skolan... kommer från norrland.
Får väl se om man får träffa honom igen.
Jag och sonen har blivit luttrade vid det här laget.
Vi fäster oss inte i första taget vid de typer som dottern släpar hem.
Det har varit ett gäng nu och det är väl som det ska.
Man ska inte binda sig vid någon vid 16 års ålder.
Och skulle hon inte få ta hem dom så skulle hon träffa dom någon annanstans.
Im not stupid.
She was only 16, only 16, and I loved her soooooo.... but she was to young to fall in love, and I was to young to know...
Tänk att jag aldrig kan lära mig när det ska vara to eller too.
Ber om ursäkt ifall det blev fel.

Jaha.
Då får vi se hur det går idag med min nya vapendragare.
Som vanligt är jag primitiv såhär på morgonkvisten och kan inte tänka längre än till kaffet som hägrar därborta på pipersgatan.

Sov gott i alla fall.
Drömde skum dröm... dock en vanlig dröm... befann mig i min gamla lägenhet som vi bodde i när sonen var liten.
Konstig hur gamla miljöer ofta dyker upp i drömmar.
Så mycket man har lagrat i hjärnan... undanstoppat men ändå kvar.... poppar upp sådär utan anledning...
Man skulle kunna tömma och rensa bort lite onödigt... det måste ju bli överbelastat.
Man skulle kunna göra som Dumbledore i Harry och förvara lite minnen i ett minnessåll.
Det vore bra.

ok.
För den obefintlige läsaren har det varit rätt uppenbart att jag befunnit mig i och fortfarande befinner mig i någon form av svacka.
Svacka är ett bra ord för att beskriva den seghet som tycks prägla mitt liv just nu.
Men!
Allt är ju relativt och ingen svacka utan motsvarande kurva uppåt åtminstone lite, litegranna nån gång emellanåt.
Idag har det varit en bra dag på jobbet.
Jag har haft J vid min sida och faktiskt så tror jag att hon är ganska bra att jobba med.
Dels tror jag det beror på att jag inte gillar henne särskilt mycket.
Det blir inget onödigt snack helt enkelt.
Dels beror det på att hon verkligen vill visa vad hon går för.
Hon ser det här som sin chans att avancera lite och nu jäklar tänker hon ta den chansen.
Plötsligt känner jag hur en enorm börda har lyfts från mina axlar och jag kan återigen se ljuset.
Jag kan ägna mig åt sånt som jag ska och som gör att det blir lite kvalitet på vår verksamhet.
Var på två kundbesök idag och det var så kul!
Hur ska jag kunna sitta på kontoret och planera och rodda med olika människors tillvaro när jag inte vet vilka dom är och hur det ser ut hemma hos dom???
Nä... det går inte så bra.
Så nu ska jag ut och träffa varenda kotte som jag inte har träffat.
Funderar också på att prova på och gå några scheman för att se hur mycket tid som egentligen behövs och hur lång tid det tar att ta sig emellan olika kunder.

Så nu känner jag mig lite glad igen.
Dottern är också glad för idag ska hennes nye pojkvän äntligen få komma hit.
Och därför ska hon städa och laga middag.
Det kan man ju inte heller klaga över.
Och sonen kom hem direkt efter sommarskolan utan att gnälla.
Och imorgon har vi tvättstuga kl 19!
Livet är inte så farligt och jag har ju nästan kontroll trots allt!!!

Fan... jag är så manodepressiv! =)

Sweet jesus jag är TRÖTT!
trött, trött, trött
Såg att 18 000 var och såg Lars Winnerbäck igår och då blir man ju lite avundsjuk.
Det måste ju ha varit en riktig höjdare.
Eftersom jag kom isäng rätt tidigt igår så tyckte jag att det borde vara läge för lite sömnexperimenterande... och visst... jag upplevde någon form av UKU (ut-ur-kroppen-upplevelse), men tror det var mer dröm än verklighet... lucid dream möjligen... hörde i och för sig harry potter hela tiden (lyssnar ju på audiobooks) och kunde styra skeendet någorlunda, men jag kunde inte öppna ögonen så jag kunde se mig omkring och det kändes inte som att jag var riktigt vaken i huvudet...
Svårt att förklara... någon form av kontroll hade jag ju annars skulle jag ju inte kunna konstatera att jag INTE hade någon kontroll... liksom...
Ingen A-man tyvärr.
Det var längesen.
Undrar om det beror på mig eller honom.
Undrar om man verkligen KAN mötas i drömvärlden om det är ömsesidigt.
Han var där hela tiden förut... det kändes som att det var jag som styrde det hela, men nu är det ju hopplöst som sagt.
Jag saknar honom!

Nu är jag tillbaks i den klarvakna världen i alla fall och det är ytterst motvilligt.
Det får bli många koppar kaffe idag.
Det jobbiga med kaffe är att man måste springa på toa hela tiden.
Extremt vattendrivande.

Nu är det mörkt när jag går upp på morgonen.
Får en föraning om hösten.
Både jobbigt men lite mysigt också.
Ska försöka göra det bästa av mörkret i höst.
Fick mail från J som jag ju skulle ha träffat igår.
Hon hade bitit av en tand och hamnat på akuten stackarn.
Vet inte när vi kan ses... hon bjöd dit mig på middag på ons eller tors, men jag tror inte jag pallar det.
Sen är hon upptagen i två helger.
Vill verkligen träffa henne, men tiden finns liksom inte.
Hon bor i hammarbyhamnen och det är alldeles åt fel håll.

Jag är 38 år och misstänker att jag befinner mig i en superduperålderskris.
Jag borde vara vuxen och ha koll på min tillvaro vid det här laget och jag känner att jag har ALDRIG haft så dålig koll som nu... vare sig på tillvaron eller mig själv.
Men det kanske är det som är typiskt för en ålderskris.
38 låter så väldigt mycket.
Det låter ju medelålders för guds skull.
Jag har i alla fall mina två barn... så jag behöver inte krisa p.g.a det.
Jag har mitt jobb, som även om det inte är värsta toppjobbet, åtminstone är ett snäpp ovanför lägsta nivån... jag har avancerat liiite i  alla fall.
Jag kan påverka min arbetssituation och jag har ansvar och lite att säga till om.
Men relationsmässigt är det katastrof.
Både på vänskaps- och kärleksplanet.
Rent organisationsmässigt är mitt liv rätt nära en katastrof.
Jag får liksom inte bitarna att gå ihop... och jag har INTE  småbarn.
Och jag tycker att jag ältar samma problem omåomåomigen... men det blir aldrig bättre!
Till slut blir man en smula trött på sig själv.

Nu måste jag skynda mig!

Nu har jag lagat mat och ätit och diskat och fixat lunchlåda tills imorgon.
Slängt sopor, utfodrat katter, skottat i kattlådan och rensat avloppet.
Bråkat lite med pappan och pratat med sonen.
Friserat och vattnat lite blommor.
Tvättat håret.
Och nu har jag gått och lagt mig.
Imorgon är en annan dag som Christer Björkman så riktigt påpekade.
Imorgon blir det drickyoghurt på tunnelbanan och kaffe på kontoret som en riktig businesswoman.
Sen ska jag boka in en massa hembesök så jag inte behöver vara på kontoret så mycket.
Ska nämligen ha en bisittare som ska vikariera för älskade G och det är inte min favvoperson direkt.
Så hon ska få visa vad hon kan.
Jo,jo.
Dottern lever i alla fall fortfarande.
Ibland läser man ju om tonåringar som tar livet av sig för något litet bråk.
Hon har inte heller rymt hemifrån.
Det skulle jag ha gjort. Tusen gånger.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska bete mig.
Ska försöka ligga lågt och tänka mig för hundra gånger innan jag säger något.
Vara en liten super-mom i det dolda utan att bli martyr.
Kände mig liiiite som en martyr när jag tömde kattlådan.
Men kom på att det inte är martyr jag är egentligen för det som driver mig är att jag vill vara duktig så att jag blir godkänd.
Duktig, duktig, duktig.
Men jag lyckas aldrig eftersom jag är för bekväm av mig.
Jag är lat och trött jämt och ständigt och det stupar liksom på det.

Det ÄR INTE lätt att vara människa.
Och alla problem är relativa.
Jag behöver inte oroa mig för bomber tackålov, men det gör inte att jag slipper bekymmer minsann!

Nu, efter att ha varvat ner lite med harry och atlantis, ska jag försöka bringa lite ordning i köket.
Diska och ångkoka grönsaker och förbereda lunch tills imorgon.
Har varit riktigt duktig idag trots allt.
Har tvättat och slängt MASSOR av sopor och handlat.
Nu är jag hungrig... men fortfarande lite deppig.
Från dotterns rum är det knäpptyst.
Och det är lite hemskt när man tänker på det.
Känslan man hade när man var på gränsen till vuxen när en jävla käring skulle bestämma!!!
Hur upprörd kunde man inte bli!
Känslan av att vara fånge... att inte vara fri... att inte få bestämma över sig själv.
Jag är blödig och hatar konflikter.
Det märks nog.
Jag försöker klura ut hur mycket det här har att göra med min egen sårade självkänsla.
Blev jag besviken då min dotter kom hem efter att ha varit borta i 2 dygn och när hon inte fick ta hem nya pojkvännen idag eftersom jag sa ifrån eftersom jag inte känner för att någon kommer hem hit idag... när jag sa nej till det så ville hon dra ut igen... och då sa jag nej till det också.
Varför?
För att jag vill ha sällskap hemma?
För att jag vill bestämma?
För att jag, som jag sa, tyckte att hon kunde ta det lugnt idag och hitta på nåt imorgon???
Varför tycker jag att hon ska ta det lugnt idag?
Bara för att?
Eller för att det kanske faktiskt är en bra idé?
Jag kan inte riktigt reda ut det här ens between me and myself.
Resultatet blev i alla fall inte att jag fick något sällskap.

Hur mycket ska man styra sina barn när dom uppnått en viss ålder?
I fucking dont know.
Jag är som sagt förvirrad.
Det är NU man inte ska vara ensamstående förälder.

Jag ska inte älta detta mer.
Men det är svårt... uppenbarligen.
Och jag är sanna mina ord ingen expert och låååååångt ifrån perfekt.
Grubbel, grubbel.
Huvudsaken är som sagt att alla överlever dom här åren och inget hemskt händer.
Sonen har åkt till pappan apropå det.

Undrar vad Jonas Gardell skulle gjort??

Är det bara jag som blir riktigt ledsen av att bråka med min dotter som råkar befinna sig i tonåren?
Borde man vara vuxen och cool och inte ta åt sig?
Lite överseende och inom sig småleende.
Tvärsäker i sin vuxenroll på vad som är rätt och fel när ALLT  ifrågasätts.
Tonåringar... ja typ 16-åringar... är väldigt bra på att svänga sig med ord som respektera och acceptera... rollerna blir liksom förbytta och man känner sig som en barnrumpa när man nästan stampar i golvet av frustration när man försöker argumentera med någon som inte är så mogen som hon låter... som känner varje känsla så starkt... som verkligen upplever sig vara fruktansvärt missförstådd och orättvist behandlad... som hatar och som älskar lika starkt...
Man börjar ifrågasätta sig själv och blir förvirrad och samtidigt som man försöker stå på sig och komma ihåg varför man vill ha en viss ordning och vissa regler, så börjar man undra om det är man själv som är den omogne och obstinate... bara av ren princip..
Ska man bara ge upp och strunta i allt och let go?
Gör vad du vill unga damen!
För du vet ju bäst och jag är ju gammal och  mossig och vet inte längre vad jag har för skäl och orsaker till att vilja begränsa ditt liv.
Jag kanske är egoistisk och vill bestämma bara för sakens skull?
Jag är förvirrad.
Jag vet inte längre.
Men jag blir väldigt ledsen.
Det var längesen jag levde i ett förhållande men det var ung. såhär jag kände mig efter att vi hade bråkat.
Samma sorgsna känsla.
En känsla av att vara värdelös och av att förtjäna förakt.
Missförstådd.

Ni märker att rollerna liksom blir ombytta.
Nu är det jag som är tonårsdottern.
Jag vet ingenting längre och försöker verkligen att vara rationell och inte så förbaskat emotionell.
Men det är så svårt så svårt.
Och jag och dottern har alltid varit så goda vänner så jag antar att det här var tvunget att komma.
En frigörelse för oss båda två.
Men det är fan inte lätt.

Som en fläck på golvet känner jag mig i hennes ögon.
Och det är svårt att skaka av sig och inte ta det så hårt för hon är min dotter och inte någon looser till karl som jag kan kasta ut...
Jag vet att det är alldeles normalt att det blir såhär.
Jag kommer ihåg hur det var för mig och min mamma.
Det sorgliga är ju att jag tål inte min mamma särskilt bra idag heller.
Så vill jag inte att det ska bli.

Fasiken också.
En ny form av cancer har börjat sprida sig på fem kontinenter.
Sånt här är jobbigt för en hypokondriker MEN den här gången tror jag inte att jag behöver vara rädd.
Hittills har sjukdomen bara spridit sig vid PARNING MELLAN HUNDAR.
Puh.
Men vem vet.
Snart har den väl muterat den också.

Eftersom jag inte hört nåt från J så har jag nu bestämt att jag stannar hemma idag.
Måste försöka tvätta och sen måste jag handla.
Har ångest för pengar men vissa saker måste man ju handla oavsett vad.
Kattmat tex.
Visst vore det trevligt med lite filharmoniker ute i det gröna men jag är så slut.
Det blir helt enkelt mer jobbigt än trevligt.

Känner mig lite på kant med dottern.
Vi har ju knappt setts sen häromkvällen när jag var så trött och barnslig så jag blev utskälld av båda barnen.... se nedan.
Och så sågs vi ju igår på Jonas i parken men sen åkte hon hem med kompisen igen... och så kommer hon hem idag.
Och jag känner att hon är ultrakritisk mot mig just nu.
Säkert väldigt normalt... jag vet... men det är inte kul.
Jag blir osäker på mig själv.
När jag är den som jag brukar vara och som är godkänd och accepterad av mina vänner så blir det plötsligt fel i dotterns närvaro.
Hon beter sig som att jag är gammal och mossig och då blir jag tyvärr det i mina egna ögon också.
Jag vet... det ÄR  normalt och det kommer säkert att gå över och jag ska inte bry mig så mycket men det känns trist i alla fall.
Känns som att hon är illojal.
Jävla svikare liksom.
Men det är ju vad tonårsfrigörelse is all about.
klipp, klipp, klipp

^{nu känner jag för att krypa ihop och rulla ihop mig så jag blir så liiten som möjligt och ligga väldigt lågt och inte säga och tycka mer än nödvändigt.... jag ska bli riktigt introvert, läsa mina böcker, jobba, sova, se till att det finns mat i kylskåpet och att tvätten är tvättad...  bara vara duktig så att ingen kan klaga... men jag ska inte bli någon martyr... jag vill bara undvika friktion... vill smälta in och inte märkas så mycket...}

Jag vill adoptera Jonas Gardell.
Och jag vill gifta mig med honom, ha honom som granne och som pappa och som bror.
Han är säkert ett riktigt kräk ibland han också, men han har så mycket som man bara måste älska!!!
Hans sång om kärlek när åren har farit fram ett tag... "jag är inte särskilt snygg och du är likadan... om du överser med mig ska jag överse med dig... kom blunda med mig!"
Det är så fint.

Jonas var en succé i vitabergsparken helt klart.
Det var så roligt att se honom igen för det var ett bra tag sen.
Det var Jonas ensam på scenen, utan musiker och sångare, och det gillar jag.
Men han har tagit en hel del från Eddie Izzard tror jag.
Strunt samma för han gör det bra.

Jag och sonen anlände till vitan kl halv tre.
Då satt det redan en hel del folk där,  men det var ganska lugnt.
Sen fylldes det på mer och mer och sista timmen tryckte det på rätt ordentligt.
T från mitt jobb kom och några tjejer som hon känner och sen lilla p och hennes kompis A.
Vi satt perfekt mitt i.
T hade med sig gott rosévin och vi smaskade på en massa godis och jordnötter.
Sen åkte lilla p hem till A och jag och sonen tog oss hem via korvkiosken och en grillad med bröd, starksenap och en halv räksallad.
Nu ska jag sova.
Skulle ju till sjöhistoriska på dn-konserten imorgon men har inte hört nåt från J som jag skulle sällskapa med. Har tyvärr inte hennes mobilnr och har mailat henne men hon har inte svarat så möjligen blir det inget.
Det gör mig inget i så fall för jag känner att jag måste fixa här hemma en massa.
Vi har knappt några handdukar kvar och det ser allmänt för jäkligt ut.

Nu drar vi i väg till vitabergsparken.
Har ingen picknick med mig och känner mig allmänt oplanerad men sonen har jag i alla fall i ett fast grepp och nu ska vi bara samla in dottern också och sen ska jag låsa in oss alla tre i en liten, liten låda och så ska vi sitta där dom närmsta 5 åren.
Men först Jonas G som sagt.
Han har blivit liiiiite för folklig för min smak.
Jag är en sån där fånig människa som inte kan gilla sånt som alla andra gillar.
Typ allsång på skansen och på spåret och sånt.
Jonas har jag gillat sen han var Jonas å Kim och sveriges enda bög och jag älskar honom fortfarande men kanske vill jag inte dela med mig av honom till alla andra... eller .... jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag vill väl vara annorlunda och märkvärdig.
Men nu är det ju gratis och allt och då måste man ju bara passa på.
Och jag behöver komma hemifrån för jag har klaustrofobi härhemma just nu efter den här jobbiga morgonen.
Så nu drar vi!

Sonen skulle sova hos kompisen L.
Det händer emellanåt och var inget konstigt med det.
L ingår i gänget tillsammans med tvillingarna S, J, K och lite annat löst folk.
Jag var lat och bekväm och urbota korkad för jag struntade i att kolla upp saken med L:s mamma.
Jag valde att helt enkelt lita på min son... fast jag sa till honom att jag skulle ringa mamman.,.. men jag gjorde det aldrig.
Jag gick och la mig och sov.
Nu på morgonen får jag sms från tvillingarnas mamma som är bortrest att det varit en massa ringande under natten om att min son ska sova hos dom och allt var väldigt oklart men hennes söner hamnade till slut hos hennes äldste och vuxne son och dom hade druckit alkohol och min son var inte tillsammans med dom.
Jag anade oråd och ringde hem till L och där låg han och en anna kompis och sov men inte min son.
Ringde till J men där fanns han inte heller.
Ringde såklart till sonens mobil men inget svar.
Fick veta att vuxne ovan nämnde broder ringt min son halvtvå på natten när han var på jakt efter sina egna bröder som han ansvarade för då deras moder var bortrest.
Han pratade med min son halvtvå och då befann sig sonen ensam på tunnelbanan på väg hem, enligt egen utsago.
Och sen spårlöst borta.
För säkerhetsskull letade jag igenom lägenheten men fick konstatera att han inte var hemma.
Kutade iväg till indianen och kastade stenar på alla fönster... det går ju inte att komma in genom porten utan nyckel... för där har han sovit över ibland... men inte ett livstecken.
Ringde pappan som blev galen och ville ringa polisen och jag själv såg sonen drunknad eller misshandlad eller vad som helst hemskt.
Pappan började bege sig hitåt men tackålov ringde tvillingarnas broder och sa att min son ringt dom och sen lyckades jag få tag på honom på mobilen.
Det visade sig att han mycket riktigt sovit hos indianen.
Nu är han hemma och står och straffdiskar.
Han är väldigt ledsen och arg på sig själv och det kan han gott vara.
Jag känner mig helt utmattad och tänker för tillfället aldrig mer släppa honom ur sikte.
Orkar inte vara orolig.
Om jag hade någon ev. förstoppning så kan jag ju säga att det är åtgärdat nu.
Galen oro för ens barn är bästa laxermedlet.
Nu får sonen följa med och se Jonas Gardell i vitabergsparken för det vill inte jag missa.
Han kan vara hur sur han vill jag bryr mig inte bara jag ser att han lever.
Alkoholen som var inblandad verkar ha varit av måttlig mängd... men ÄNDÅ.
Faan.
Jag vill bara komma igenom dom här åren... det är ett jävla helvete att oroa sig hela tiden.
Så mycket som kan hända och man har ingen koll.
Men en sak är säker... från och med nu är det stenhård kontroll med andra föräldrar om sovplaner.

Nu blir det treo.
Samtidigt är jag tryggt förvissad om att dottern är hemma hos kompisen A.
Tänk om det inte är så.
Jag blir tooookig.

Alltså jag är en sån knarkare.
I am an addict and stupid sugar is my stupid drug.
Igår så kom mamma och farbrorn förbi för att hämta en resväska och eftersom det verkar omöjligt att bara komma och hämta en väska så var vi ju tvungna att sitta ner ett tag och UMGÅS och det betyder oftast FIKA.
Jag var ju väldigt trött (se inlägget här nedan) men skärpte mig för att inte vara otrevlig (kanske därför det blev som det blev sen... se nedan).
Mamma ville vara snäll och hade med sig DELICATOBOLLAR.
Som att ge en flaska vin till en alkis.
Jag ställde bara in dom i kylskåpet eftersom dottern hade bakat en paj som dom istället fick glufsa i sig, delicatobollarna var det ingen som tänkte på.
Men i mitt undermedvetna så fanns dom.
Och inatt har jag varit uppe tre ggr och käkat.
Jag kommer ihåg det och jag har ont i magen och mår uselt.
Jag minns att jag stod där och åt och att jag liksom visste att det här var inte bra men att jag inte förstod varför.
Faaan vad jag mår illa nu.
Och den här helgen ska jag umgås med vänner i dagarna två.
Kul, kul men jag får inte sova ut, jag hinner inte tvätta, allt är kaos och jag är så trött och mår så illa.
En endaste delicatoboll är förödande för mig, det finns inget positivt alls, är absolut inte värt ett undantag.
TRE delicatobollar i sömnen är en katastrof.
Jag mår piss.
Jag blir galen.
Påminn mig nästa gång.
För det var ingen varningsklocka som ringde igår när jag tog emot dom fördömda bollarna och ställde dom i kylskåpet.
Jag var för trött för att tänka på det.
Annars hade jag kunnat slängt dom... eller skickat med dottern när hon stack iväg till kompisar.

åhhhh!
Jag skulle behöva ha en barnvakt som hindrade mig från att göra dumma saker.
Jag mår illa!

Åhhhhhh!!!!!
Jag är bara så tröööööttt och då blir allt så feeeeeeeel.
Alla mina två barn tycker att jag är duuuuuum!
Alla mina två barn tycker att jag är så baaaaaarnslig.
Å jag skriker att jag är så tröööööött... kan ni inte fatta det???
Att jag blir barnslig för jag har varit uppe sen fem imorse och inte haft en sekund för mig själv.
Inte ens på min lunch.
Hela tiden kommer det folk som BARA ska fråga som BARA ska säga det och det och det och det...
Kan man inte få bli lite... ^{lite, _lite....} barnslig då?????
Utan att ens egen familj vänder sig emot en?????
Har fått utskällning av båda två.
Både IRL och via sms.
Känner mig misslyckad som bara den.
Men är liksom för trött för att ställa nåt till rätta.
Skulle önska att nån sa att... det är ok, du är trött, det är förståeligt.. vi lägger inte så stor vikt vid vad du kläcker ur dig just nu för du är trött och orkar inte skärpa dig... du är ju för guds skull så trött så du nästan gråter... STACKARS DIG!!!!

Ja.
På den låga nivån befinner jag mig.
Och inga kan tycka  att man är dum i huvudet så intensivt som just en 16-åring och en 13-åring.
Dom föraktar mig nu och tyvärr, tyvärr är jag för trött för att kunna skratta åt allting.
Jag tar åt mig, suger åt mig som en svamp och känner mig helt värdelös.

Det är i såna här lägen man önskar att man inte vore singel.
Det är nu man skulle vilja lämna över till någon annan som har sitt vett i behåll.
Någon som dessutom skulle kunna klappa lite på en.
Och säga att det ordnar sig. Jag lovar.
Det är ok.
Du är ok.

Nu är vi äntligen hemma efter födelsedagskalaset.
Är helt slut.
Jag kan verkligen inte festa såhär hårt!!!
(lite ironisk)
Jag är lite klen.
Men dels har jag ätit så jag mår illa och dessutom sån mat som jag egentligen inte mår så bra av som t.ex. pasta och kladdchokladkaka och dels har jag druckit vin.
Alltid trevligt att träffa E och hennes familj.... det känns liksom så hemma att vara hos dom.
Vi ska ses när skolorna har börjat och ha planeringsmöte för vår beatlesmiddag som vi ska ha.
Annars har jag jobbat förstås och det var en rätt trist dag idag.
Jag hann liksom inte med nåt och det mesta handlade om att ragga folk till helgen.
E hjälpte mig på kontoret och det gick bra... men imorgon blir jag ensam... får väl gå det med.

G smsade från thailand och hon verkar ha det bra.
Hon har inte träffat sin romans än... han verkar vara feg och håller sig undan men på sätt och vis är väl det bra för då vet hon verkligen var hon har honom när hon träffar honom.
Jag saknar henne som bara den... hon är lite för gammal för att vara min dotter men det är typ såna känslor jag känner... gumman liksom.
Huvudsaken hon är lycklig.

Det är nåt fel på mitt högerben.
Vaknade flera ggr inatt av att jag fick kramp i vaden.
Precis som när man är gravid.
Har för mig att det kan bero på att man har brist på nåt ämne men kan inte komma på vad.
Jobbigt i alla fall.
Inga problem dagtid.

Nu är jag så trött, så trött.

Det gick bra idag på jobbet.
Det är inte så farligt med jobbiga samtal när det inte är man själv som är i fokus.
Jag är en sån som har svårt för att se debatter i tv eftersom jag sitter och vrider på mig och skäms när någon gör bort sig och är pinsam.
Jag skäms liksom för andras skull... så mycket så jag undviker såna program.
Det är ju löjligt.
Man måste ju utgå från att andra är någorlunda vuxna och icke förståndshandikappade och kan ta ansvar för sig själva.
Och det gäller även på jobbet.
Om någon inte sköter sitt jobb så får dom stå för det och JAG  ska inte skämmas.
Det är kul att vara människa och jobba med sig själv.
Just nu lär jag mig massor!

Det är också intressant att se hur KÄNSLOR kan ställa till det.
Hur irrationella vi människor blir när det svallar till i själen... eller var det nu sitter.
Vi är inte så olika katter som fräser och väser så fort dom kommer i närheten av varandra.
Intressant med grupp-psykologi och -dynamik.

Tilläggas bör att jag är alltså inte chef egentligen.
Jag är samordnare i en hemtjänstgrupp.
Jag håller på med scheman, roddar upp hur den hjälp ska se ut som våra kunder fått beslut på och ser till att verksamheten flyter.
Personalbiten hänger med av bara farten och det är egentligen den riktiga chefens sak... anser jag i alla fall.
Det är inte heller min sak att styra upp rutiner för hur verksamheten ska skötas... det är min sak att följa rutinerna...
Men min chef har ingen bra koll på sina arbetsuppgifter och jag inser mer och mer att om det ska fungera så måste jag ta på mig även hennes jobb... till viss del.
Det är därför jag säger att jag .... typ... är chef... det är inte officiellt på nåt sätt och jag får definitivt inte betalt för det.
Men jag tycker det är en intressant utmaning och jag får verkligen en kick av att ta tag i saker som jag tidigare tyckt varit läskiga.
Det är också häftigt att märka vilken viktig roll man har i andras ögon.
Mina ord väger tungt... oavsett om dom är positiva eller negativa.
Det är inte makten jag är intresserad av... för så mycket egentlig makt har jag ju inte även om allt är relativt... det är mer möjligheterna jag har att faktiskt göra en skillnad.
Idag sa jag till en tjej att jag tycker att hon gör ett viktigt jobb, att hon är betydelsefull för vår arbetsplats och att hon behövs... och jag såg hur hon växte och tog det till sig... DET kändes bra!

Åhhhh vad jag har sovit gott!!!
Positivt.
Idag vill jag vara effektiv.
Idag SKA jag vara effektiv.
Punkt.

Igår hade jag svårt att samla mig och alla arbetsuppgifter liksom flöt ihop och blev en röra och det blev bara stökigt på skrivbordet vilket på nåt sätt har en negativ inverkan på energiflödet.
Det blev också en hel del smsande och msnande till thailand och G.
Kul att höra att hon är framme och vid gott mod men tusan vad jag saknar henne.
Ruskigt mycket faktiskt.
Mer än vad jag trodde att jag skulle göra.

Vidare är det intriger på jobbet och folk är arga på varandra.
Och jag har bestämt mig för att nu ÄR jag typ chef och därför MÅSTE jag ta itu med detta.
Inte lätt.
Känns som när ungarna bråkar och båda parter förväntar sig att jag ska ta deras sida.
Omöjligt.
Och gör man inte det så får man i värsta fall båda emot sig och det är det som är grejen med att vara chef...
Man måste stå ut med folks missnöje... man måste bestämma sig för vad man tycker... noggrant överväga, inga förhastade, känsloladdade ställningstaganden... och sen hålla fast vid det trots att det inte är populärt på alla fronter.
Svårt för en person som alltid vill vara alla till lags och som har andras godkännande som drivkraft.
Svårt men nyttigt.
Idag ska vi ha ett samtal med berörda upprörda parter och jag ska vara objektiv.
Det enda jag håller hårt på är att våra faktiska arbetsuppgifter sköts som dom ska.
Våra rutiner ska följas.
Om sen folk inte kan vara snälla mot varandra så måste man ju komma ihåg att vi är vuxna människor (svårt ibland) och att jag inte är förälder eller dagisfröken på jobbet.
Jag kan inte vifta med pekfingret och säga FY!

Vi får se hur det går.

Ok.
Det här är min alldeles egna och privata blogg.
Den skrivs inte i underhållningssyfte och tur är det för i så fall vore den helt värdelös.
Den verkar huvudsakligen avhandla följande ämnen:
1. huruvida jag är trött eller inte
2. huruvida jag har ätit bra eller inte
3. huruvida jag har sovit bra eller inte
4. osv

om och om och om igen

snark!

Till och med jag själv blir uttråkad.
Ändå måste jag nu tvångsmässigt rapportera att jag faktiskt sovit gott inatt.
Jag var uppe en sväng på toaletten, for your information, kommer ihåg att jag kände mig galet hungrig men valde ändock att svänga till höger när jag klev ut från badrummet, mot sängen, istället för till vänster mot köket och kylskåpet.
Såna saker makes all the difference.
Därför börjar denna dag bra.

Men usch och blä för att det nu ÅTERIGEN verkar ha blivit outhärdligt varmt.
Det skulle ju vara över nu.
Dom SA ju det.
Dom LJÖG.
Gammal hederlig svensk sommar skulle det bli ju.

Å förresten kan jag uppmana alla som råkar läsa att trängselskatten är en väldigt bra sak som man ska rösta på.
Det blev INTE mer trångt i tunnelbanan... jag pendlar varje dag så jag borde veta.
Så snälla!
Rösta igenom trängselskatten!
Det lilla priset är värt att betala för vår miljö.
För våra barnbarns miljö.
Själv har jag inte ens råd att ha bil så för mig är det enkelt.
Jag tror många som har bil skulle klara sig alldeles utmärkt utan.
Och har man något specialskäl... t.ex om man är handikappad... så borde man kunna få specialtillstånd eller nåt.
I London tycker dom att trängselavgifter är en toppenidé!
Så det är inte tråkigt socialdemokratiskt... det är toppmodernt och KOSMOPOLITISKT!!!

En rätt bra dag.
Datamannen, dvs min biologiske fader, kom vid lunchtid och blev kvar hela eftermiddagen.
Han fick både lunch och middag och kaffe.
Vi pratade om det mesta.
Från klimatförändringar via religion som institution och amerikaners självbild till hur man ska agera som chef och huruvida kön är något som är medfött eller inlärt.
Samt en massa annat.
Alltid intressant och givande att prata med datamannen.
Sonen anlände till hemmet något dyster med tanke på att det hårda livet (sommarskola) börjar imorgon.
Lite gladare till sinnet när han fick en hundring... den lilla raringen!
Det blev inte tvättat men jag fick en del jobb gjort och mat blev ju lagad enligt planerna.
Imorgon är det till att kavla upp ärmarna och köra hårt.
T kommer och hjälper till så det ska nog gå bra.
Fick ett sms från G som nu borde sitta på planet, pirrig men glad.
Datamannen fixade min dator på plats så tack och lov behöver jag inte klara mig utan den.
Så allt är rena friden och fröjden.
Nu blir det....
... inte direkt som omväxling...
TA-DAAAA!
Atlantis och harry potter.
En bra kombination.

Har sovit bra men ändå tyvärr varit uppe två ggr och ätit skräp.
Så jag känner mig utsövd men har ont i magen.
Bra och dåligt.
Igår kom dottern hem så nu är det one to go.
Sonen kommer idag senast kl 17.
Dessförinnan kommer datamannen med barnens datorer vid 12-tiden och dessvärre tror jag att han kommer att insistera på att ta min dator med sig.
Hur ska det gå?
Annars är det tvätta, laga mat och jobba som gäller idag.
Kanske, kanske sola en liten,liten stund.
Det får vi se.

Som jag konstaterat tidigare så är proportionerna mellan graden av obehag efteråt och graden av trevlig berusning och ev. fantastisk smakupplevelse och graden av mängd som intas heeelt galna och vridna åt fel håll.
Jag drack allra högst 4 glas vin igår och inte ens det tror jag eftersom jag redan från början kände att det inte var bra för mitt huvud.
Har varit uppe två ggr inatt och druckit och tagit treo och mått allmänt illa.
Nu är det ok... men ändå.

Nu sitter jag på balkongen och passar på att sola nästippen en smula.
Sen blir det uppröjning och sen blir det möta barnen vid tunnelbanan och släpa hem alla deras prylar.
Och sen blir det vardag.
På alla de sätt.
Sommaren i vissa aspekter är över för den här gången och det känns BRA.
Jag vill komma vidare.

Nu ska jag lyssna på lite sommarpratare... först ut är Christopher O´Regan, en 1700-talshistoriker som jag blivit rekommenderad att lyssna på.

Puh.
Äntligen hemma efter en hård dag på stationen.
G:s sista dag och det firade vi med vin förstås!
Men först var jag tvungen att sitta halva eftermiddagen och skriva brev med chefen.
Det var det där besvarandet av klagomål beträffande en massa fel vi gjorde då en av våra kunder blev sjuk och senare avled. Det var, enligt mig, inte vi som orsakade hennes bortgång, men vi kunde ha gjort en massa saker på ett bättre sätt och tyvärr brast det en massa i våra rutiner.
Nåväl... jag ska absolut inte gå in på detaljer i det här specifika fallet men hursomhelst kan man tycka att om det är något som är en verksamhetschefs arbetsuppgift så är det att besvara just såna här klagomål.
Särskilt med tanke på att jag själv var på semester när det inträffade vilket inte hon var.
Men ändock var det jag som fick formulera alltihopa eftersom hon inte kunde kläcka ur sig en enda sammanhängande mening... och då har hon ändå haft minst tre veckor på sig att fundera ut något.
Inkompetent är rätta ordet.
Jag tycker synd om henne faktiskt.
Hon försöker inte smita undan... hon är inte lat och bekväm... hon bara inte kan!

Efter denna pärs och efter att alla andra hade avlägsnat sig från stationen så sprang G iväg till närmsta bolag och köpte vin.
Det behövde vi båda.
Sen kom hennes bästis U och vi hade en myspysig stund med musik, tänt ljus och .... som sagt VIN.
Och efter det blev det ett sorgligt men hastigt avsked på rådhusets tunnelbanestation och nu är jag hemma.
Har haft lurande huvudvärk hela dagen så jag kan ju inte säga att de var särskilt smart att pimpla rödvin och nu får jag stå mitt kast och har således en begynnande huvudvärk.

Utöver detta har dagen även innehållit glada inslag av:

1. söta tingeling som kom in tillstationen med födelsedagspresent till G och godis till oss båda för att vi i vår tur firade hennes 18-årsdag igår.

2. vännen J ringde och vi har inte pratat på ett halvår.... nu ska vi försöka ses nästa helg... antingen blir det picknick utanför sjöhistoriska med filharmoniska orkestern, Sissela Kyle och Peter Jöback om vädret tillåter eller så blir det bögutställning om det regnar.

3: vännen E smsade en inbjudan till dotterns födelsedagskalas som kommer att äga rum på onsdag.

4. trevliga samtal med sonen och dottern.

Så jag kan verkligen inte klaga.
En bra dag helt enkelt.
Om jag nu förtränger att jag inte kommer att träffa G på över en månad.

Inatt sov jag gott.
Inte uppe en enda gång.
Det är oerhört positivt!!!

När jag vaknade hade jag fått ett sms från sonen.
Det skickade han kl två inatt.
Undrade om hans dator hade kommit hem.
Har dom ingen ordning där i Värmland???
Kan man ju undra.
Det blir hårt för honom att ställa om dygnsrytmen.
På måndag är det uppstigning kl 7.

Dom ringde igår från barnläkarmottagningen och vi fick en tid för sonen angående tillväxthormonsbehandling.
Han är ju rätt liten och bekymrar sig för det.
Troligtvis kommer han att få behandling i höst med injektioner.
Spännande och lite läskigt.
Lite Ben Johnson.

Idag är det som sagt sista dagen med gänget... eller det som är kvar av gänget dvs. G.
Nedräkningar är jobbiga så jag tycker det är skönt att vi äntligen har kommit hit.
Jag känner för att kavla upp ärmarna och gå in i nästa fas.
Jäklar i min själ vad jag ska jobba!
Det är jag och min nya mobiltelefon mot resten.
Jag tänker vara hård men rättvis.

Men allra först ska jag ha sova ut imorgonbitti.
Det ser jag fram emot som om vore det den festligaste händelsen.

Det dåliga bestod i att jag var trött som vanligt och att den lilla gnistan av energi jag i begynnelsen hade snabbt tog slut då chefen tvingade mig sitta bredvid henne och läsa uppgifter från en lista som hon sen skrev ner på en egen lista.... i evinnerliga tider!!!
Det bestod även i att jag inte förmådde mig vara trevlig, tillmötesgående och pedagogisk gentemot vissa stjärnor i personalen vilket förmodligen åstadkom en irritation som troligtvis kommer att hänga kvar ett bra tag om inte jag gör mig till och kliar bakom öronen ett bra tag framöver...
Jag OOOOOOOORKAR INTE!!!
Är man dessutom i arbetsledande position så måste sådan irritation tas på allvar emedan den har en tendens att sprida sig som ringar på vattnet bland fotfolket,
Förlåt, förlåt om mitt förakt lyser igenom.
Jag står för att jag idag hyser ett visst förakt gentemot vissa icke nämnda personer, men det beror inte på att dom på något sätt skulle befinna sig under mig i vår obetydliga hierarki, utan enkom på att jag helt enkelt tycker att dessa människor är allmänt puckade.
Man kan inte tycka om alla så är det bara.
Det är ingen anledning att behandla folk illa men ibland orkar man helt enkelt inte göra sig till.

Dom BRA sakerna bestod i att jag dels fick en ny mobiltelefon.
Nåja.
Ny och ny. Det är chefens gamla, men den är en ganska ny modell och ser ut som ny och den är klart mycket bättre än den jag hade som var hemsk (en sån där med gummiknappar som man måste trycka in med nageln om man har någon).
Det var kul och jag tillbringade x antal timmar med att trycka in alla mina kontakter som inte hängde med simkortsflytten.

Och sen var G och jag sådär snälla och härligt underbara kollegor till B så vi blev alldeles rörda själva av hur omtänksamma vi var.
B fyller år imorgon. Hon fyller 37 men säger själv att hon är 18 så vi gick och köpte ett "grattis på 18-årsdan"-kort som spelade "girls just wanna have fun" och så fick hon ett fe-set med trollstav och tiara och smycken och allt (för hon är vår lilla tingeling som kommer och lyser upp vår tillvaro när man minst anar det) och så fick hon en prinsessbakelse och så tände vi en massa tomtebloss.
Hon blev precis så rörd som vi hoppades att hon skulle bli!!!
Och G blev känslosam och skrattade fast hon kände för att gråta.
Men hon är lite labil just nu eftersom hon snart ska åka tillbaks till Thailand och träffa tysken och så känner hon sig sjukt kvävd på jobbet och överallt och allt är bara jobbigt.

Och nu är jag hemma och imorgon är det sista dagen med G på jobbet och nästa vecka är jag så gott som ensam vid rodret så imorgon måste jag bara skärpa mig och få lite jobb gjort.
För tusan!

Har verkligen problem med mat just nu.
Inget lockar mig.
Förutom när jag är utsvulten och då äter jag allt.
Och sen mår jag inte bra alls.
Köpte citronminiyoghurt och det var jättegott.
Hoppas det blir lite mer ordning när ungarna kommer hem.

Nu har jag skrivit i samma fart som tankarna har kommit och därför blev det väl ingen ordning på orden alls men strunt samma!
Det är ju ändå så gott som bara jag själv som läser.
Vad praktiskt det skulle vara om man bara kunde koppla en liten sladd till hjärnan och tanka ner lite spridda tankar.
Men tills dess får man skriva för glatta livet istället.

Astralprojicerade en smula igår innan jag somnade.
Jag låg och lyssnade på Harry P och hörde hela tiden Jim Dales röst och följde med i handlingen... brukar alltid försöka checka att verkligheten finns där för att försäkra mig om att det inte bara är en vanlig dröm.
Men det blev ingen ordentlig tripp eftersom jag inte kunde få ur mitt huvud att jag läst att man kan stöta på andra astralresenärer på det astrala planet...
Jag tyckte det var läskigt och blev rädd för att det skulle dyka upp någon obehaglig typ.
Vågade inte öppna ögonen och kolla runt och kunde inte ge mig hän och då liksom drogs jag tillbaka till kroppen hela tiden.
Kom tillbaks till vanlig vakenhet och bestämde mig för att sluta sjåpa mig och försöka igen, men då kunde jag inte komma loss med huvudet.
Det kändes som om kroppen liksom flöt uppåt, som i vatten, men som att huvudet hölls kvar med tyngder och så knastrade det i nacken på ett äckligt sätt... upplevde jag det som.
Så jag gav upp och somnade på riktigt.
Jag förstår att det här låter helflummigt för den oinvigde.
Men jag vet också att det jag upplever är verkligt.
Jag har varit med om det sen jag var 12 år och har hunnit experimentera och testa en hel del.
Jag vet också att det finns massor med människor som beskriver liknande upplevelser.
Dom här upplevelserna är lika verkliga för mig som att jag sitter på tunnelbanan varje dag på väg till jobbet.
Det är inget jag ens orkar diskutera med någon som är skeptisk... det verkar så korkat och onödigt när jag VET vad jag VET.
Ofta brukar dessa utanförkroppen-upplevelser leda till klardrömmar när jag väl somnar... s.k. lucid dreams.
Då vet jag ju att jag drömmer, men ibland känns det som om jag kan gå in i andras drömmar.
Jag har många gånger "träffat" the A-man och jag undrar om han är helt omedveten om det eller om jag dyker upp i hans medvetande på riktigt.
Det är så verkliga drömmar som om vore han verkligen där och tog i mig på riktigt.
Sånt här är verkligen intressant.
Who need drugs?

Återfallet pågår ännu.
Var uppe inatt och käkade rostat bröd med sylt.
Igår var det total urspårning på jobbet eftersom H slutade bjöd på en massa kakor.
Hårda tag väntar.
Måste göra en matplan och ha nödlösningar som är ok.
Om jag nu ska gå upp på natten och länsa kylskåpet så måste det finnas sånt som är ok att äta.
Just nu mår jag inte alls bra rent fysiskt och jag är förbannad på mig själv.
Tog i alla fall ingen sömntablett igår så dagen borde överlevas med hjälp av kaffe.
Ska vara duktig idag.
Tyvärr måste jag sitta hela eftermiddagen med chefen och skriva ett jobbigt brev... ett svar på ett klagomål angående hur vi har agerat i samband med ett dödsfall.
Detta skedde under min semester så jag fattar inte riktigt varför jag måste vara med, men chefen har inte visat sig vara någon stjärna på att formulera sig i skrift så det är väl därför.
Segt hursomhelst.
Det är inte som om jag inte har annat att göra.

Med den kommande helgen så kommer vardagen tillbaka hem till oss.
Sonen ska ju gå i sommarskola och då är det upp varje morgon som gäller samt matsäck.
Jag tycker att det är skönt.
Det är nog det som behövs för att det ska bli ordningn på mig.

Hemma efter en väldigt trött dag på stationen.
Tog faktiskt en liten sömntablett igår och det var dumt.
Jag har glömt hur seg man blir dan efter.
Stationen kändes ovanligt överbefolkad och jag hade ovanligt svårt för att skärpa till mig.
Så det blev inte mycket vettigt gjort.
Det var H:s sista dag så vi avtackade henne med presenter och pokal.
Hon blev väldigt glad och fy skam vore det väl annars.
Känns trist att hon försvinner bort nu men vi ska försöka hålla kontakten via gemensam blogg.
Får se hur duktiga vi är med det.
Nu är det två dagar kvar med G och sen försvinner även hon.
Enligt planerna är det bara semester i drygt en månad men man kan aldrig riktigt veta med henne.
Hon är hur som helst på väg bort från stationen även om det kanske inte blir definitivt förrän efter jul.
Man vet som sagt aldrig med henne... det vet inte ens hon själv.
Pratade med sonen och det var trevligt.
Han har det bra i Värmland och har tydligen blivit en mästare på att koka havregrynsgröt.
Jo, jo.
Och nu är jag hemma och katterna har fått mat och ikea-katalogen har kommit men tyvärr, TYVÄRR har piss-katten markerat revir på den.
Den ligger nu och torkar.
Idag är jag verkligen trött så det känns bara skönt att vara hemma tidigt och krypa i säng med Harry P och kanske en deckare.
Och just när jag kände mig som mest ensam igår så fick jag sms från E.
Hon är tydligen tillbaka från semestern nu och har börjat jobba så då kanske vi kan ses snart.
Vi ska ju dra ihop en beatles-middag så vi måste planera det snart.
Så även om det inte kryllar av vänner som vill dra med mig på roliga saker så är jag inte alldeles helt ensam och bortglömd trots allt.
Har man bara en endaste vän så är man inte ensam.
Och jag har faktiskt flera bra vänner fast jag inte träffar dom så ofta.
Men det är ju så med ensamhetskänslor.
Dom bara dyker upp och har inte alltid någon direkt förankring i verkligheten.
Dom kommer inifrån.

Hi, hi!
Nu fick jag precis ett sms från B på jobbet.
Han har semester.
Ho, ho! Måste genast skvallra på jobb-bloggen!

Trött.
Kommer aldrig att vänja mig vid att gå upp vid den här tiden.
Spelar ingen roll hur mycket jag sover.
Idag är det H:s sista dag på jobbet.
Jag och G köpte två böcker till henne igår.
Överlevnadshandboken och Spelet (tror jag att den heter).
Vi kunde inte komma på nåt annat.
G ska åka förbi Buttericks idag och köpa en stor pokal.
Pris för bästa medarbetaren ever.
G jobbar sista dagen på lördag innan hon drar till Thailand igen.
Ändå längtar jag till nästa vecka.
Det beror på att då har även chefen semester.
Hon går mig omåttligt på nerverna.
Mer pruseluskig än någonsin... driver mig till vansinne.
Hon lägger sig i och snackar om saker hon inte vet nåt om HELA tiden.
Uttalar sig om kunder hon aldrig träffat som om hon kände dom.
Svårt att förklara hur enerverande det är i stunden men gallfeber är ett bra och beskrivande ord för det sinnestillstånd man snabbt hamnar i när hon öppnar munnen.
Om hon bara kunde hålla truten.
Första september är det flytt till ny lokal och då ska jag banne mig barrikera dörren.
Heter det barrikera eller barrikadera?
Apropå språk och sånt så pratade jag med H om människor som hittar på egna ord och uttryck.
Hon visade sig precis som jag ha en kompis som häver ur sig egna varianter till höger och vänster.
Språkinnovatörer utan att dom vet om det.
Min kompis har bl. a. sagt:

"droppen över i:et" (är det positivt eller negativt? en kombo mellan pricken över i:et (pos.) och droppen som fick bägaren att rinna över (neg.))
"slänga ögonlock omkring sig" (alltså kasta blickar... men denna nya variant framkallar bilder av hur man strör något rosenbladsaktigt)
"tvättklapp" (tvättlapp)
"vattenpol" (vattenpöl)

m.m. m.m.

Måste konsultera en annan kompis som säkert kommer ihåg fler bevingade uttryck.

Själv gick jag omkring och sa att man "fortplanterar sig" tills för bara några år sen.
Det heter alltså att man fortplantar sig.
Jag tyckte det var logiskt med "plantera".
Det betyder ju att man liksom sätter ett frö och skapar en avkomma.
Dotter trodde tills alldeles nyligen att det heter "disk-ko" om disk-ho.
Men det kanske inte är samma sak.
Eller "kavel-tv".

Det jobbiga med min kompis som alltså ganska ofta hittar på lite egna ord och uttryck är att man kan ju inte rätta henne.
Hon är ganska pratig av sig och skulle man avbryta henne mitt i en svada bara för att lite pekfingersviktigt påpeka ett litet ordfel så skulle man ju liksom hämma henne.
Det känns inte så snällt.
Och dessutom tycker jag att hennes innovationer ofta för språket upp till en högre och mer bildlig nivå... hon utvecklar det verkligen fast hon inte vet om det.
Vi skrattar åt henne men faktiskt inte på nåt elakt sätt... det är mer en faschination.

Jag känner mig deppig =(

Kom hem tidigt eftersom jag var på hembesök hos dam i Fredhäll och sen var det ju bara att gå direkt till t-banan i Kristineberg och vips så var jag hemma.
Blev deppig när jag gick från tunnelbanan.
Kände att det var väl ingen mening med att komma hem tidigt.
Hem till vad?
Jag är så van att jobba över och komma hem helt utmattad... då är det helt naturligt att stupa i säng och somna med Harry Potter.
Men nu... vad ska jag göra?
Känner mig ensam.
Mamma vill att jag ska komma ut till dom nu när barnen är borta, men det orkar jag verkligen inte.
Tycker det är jobbigt att sova borta och ännu jobbigare att ta sig till jobbet från dom.
Orkar inte ringa någon kompis.
Vilken kompis förresten?
Alla jag känner semestrar med sina familjer just nu.
Alla mina vänner (alla fyra ung.) lever i onormalt lyckliga förhållanden.
Det är bara jag som är singel som jag känner.
Ja förutom jobbkompisarna då... men dom umgås jag inte med privat och dom är mycket yngre och jag har börjat känna mig gammal och mossig på sista tiden.
Så det är synd om mig.
Fast jag vet att det finns dom som är ännu mer ensamma.
Som verkligen inte har någon.
Ingen familj och inga riktiga vänner.
Jag får skylla mig själv för jag tar ju inga initiativ... jag låter allting glida mig ur händerna på nåt sätt.
Det blev inte bättre av att biståndshandläggaren som jag träffade hemma hos damen var ung och gudomligt vacker.
Jag satt där och kände mig gammal, sliten och förbrukad.
Samt svettig och småfet (hon var smäcker som en hind).
Biståndshandläggare ska inte vara unga och vackra.
Det ska vara halvgamla tanter.
Dom ska inte ha två cm långa ögonfransar.
My ass.
Nu känner jag bara för att ta två atarax och sova bort den här meningslösa kvällen.
Tänkte det när jag gick hem att jag har 40 år på mig att hitta på nåt.
Att ta vara på mitt liv.
(jag vet att vad som helst kan hända och att jag kanske inte alls har 40 år kvar men man måste ju tänka positivt och utgå från det bästa)
Det är ändå längre än vad jag har levt hittills så jag har ju alla möjligheter att vända på steken så det blir bättre.
Måste bara komma över den här ålderskrisen som jag har.
Det är jobbigt att vara så ung i sinnet och åldras kroppsligt.
Jag är så mycket yngre än min biologiska ålder... man verkar lätt patetisk.
Men det är väl det som är grejen med att åldras.
Vem är egentligen sin ålder?
Dom flesta blir nog överraskade ju längre åren går över att man fortfarande är samma person inuti.
Man är som en lök.
Man är densamma men det läggs liksom på lager efter lager av erfarenheter och mognad.
Borde inte vara någon överraskning för mig som jobbar med gamla människor... men det är skillnad när det gäller en själv.

Nu är jag hungrig också.
Vill inte äta.
Orkar inte.

buhuuu!

Jag har sovit hela natten men liksom vaknat av och till och kollat klockan och gått på toaletten och druckit saft och hållit på.
Fortfarande äckligt varmt när man ska sova.
Idag ska jag på ett hembesök tillsammans med en biståndshandläggare hos en liten tant som blivit lite för virrig för att bo hemma... hon har ingen bra koll på ugnar och brödrostar och gasplattor.
Det ser grått ut ute... men enligt dn.se så kanske solen kommer att titta fram och då vet man ju att då blir det outhärdligt varmt... svårt att veta vad man ska ha på sig.
Jag längtar efter sonen.
Jag har inte pratat med honom på några dagar eftersom han alltid befinner sig någon annanstans... i lador eller träd eller så... när jag pratar med den oentuiastiska dottern..
När jag tittar igenom vad jag skrivit tidigare så är det en hel del lovprisningar till dottern.
Och sonen verkar jag mest bekymrad över och rent av en smula missnöjd med.
Med min son är det antingen eller.
Han är på eller av.
Gränslöst negativ och svåråtkomlig, vansinnigt retsam och nervpåfrestande... eller världens bästa och mysigaste kompis som man kan ha dom mest häpnadsväckande djupsinniga samtal med. Dessutom otroligt omtänksam och mån om sin lilla mamma och vad som gör mig glad eller ledsen... ibland kanske med en liten, liten baktanke om framtida favörer, men dock!

Jag älskar naturligtvis båda mina barn.
Och eftersom dom är två olika individer så blir det ju på olika sätt.
Jag har alltid haft en känsla av att sonen är äldre än dottern.
I verkligheten är han två år yngre.
Men jag snackar om själen.
Jag har ingen uttalad tro på själavandring... men om det är på det viset så tror jag att sonen funnits med längre än dottern.
Varför vet jag inte.... det är bara en känsla... att han liksom har flera bottnar.
I sina stunder så kan han vara så överraskande klok... klokare än någon jag känner.
Klokhet som inte bygger på allmänbildnig och ålder... klokhet som kommer inifrån.
Dessutom är han en av dem bästa imitatör jag någonsin stött på.
Han kan bli vem som helst... fångar upp gester och tonfall och ansiktsuttryck på pricken!
Otroligt rolig... totalt avväpnande.
Min son kan ibland vara min bästa vän... men han växlar mellan det läget och den odräglige tonårssonen som frigör sig från morsan för glatta livet.
Nu har han varit frånvarande  tillräckligt många dagar för att jag inte riktigt ska kunna komma ihåg vilken liten pain in the ass han ofta är...
Han kom till livet med dunder och brak.
Jag snackar ofta om hur dottern var allvarligt sjuk och höll på att dö och hur det har påverkat oss.
Men sonen kunde ha dött eller blivit allvarligt hjärnskadad redan från början.
Det var nära ögat.
Det var katastrofsnitt och syrebrist och inkompetent personal.
Och sen fick jag inte träffa honom på en hel natt... fick inte hålla honom förrän dagen efter eller ens se honom... vilket jag fortfarande konstigt nog känner mig ledsen för...

Nu måste jag göra mig i ordning.
Puss på dig sonen!
Vi ses på söndag!!!