moonlight

Nu drar vi.
Mot Heron City!!!
Wieeeeeeheeeee!!!

Ajm såå exajted.
Inte varje dag man besöker ett "upplevelsecenter".

Take good care of your children!!!

Jag önskar jag vore förälskad.
Jag har varit singel i hundra år och jag trivs nog alldeles för bra med det.
Har svårt att ens föreställa mig att det skulle finnas någon som jag skulle stå ut med som skulle stå ut med mig... liksom...
Men..
Jag vill vara pirrig av förälskelse!!!
Livet  blir så mycket härligare då... det får en helt annan färg...
Jag är en mästare på  att dagdrömma och fantisera och även på att regissera mina nattliga drömmar.
Jag måste bara ha någon att drömma om... en konkret person.
Nu finns det INGEN.
Och det är tråkigt som FAAAAN.
Egentligen vill jag höra ihop med någon.
Jag är avundsjuk på alla som har en livspartner.
Det spelar ingen roll vilken typ av livspartner.
Det skulle kunna vara en bästis likväl som en älskare.
Någon som säger VI och då inkluderar MIG.
Vad ska VI göra i helgen?
VI borde åka nånstans i sommar!
Det saknar jag.
Just nu har jag ju fortfarande lite VI med barnen, men det är inte länge till.
Snart kommer dom att vara VI med andra.
Ska jag då bli en sån där ensam gammal tant?
Jag ser ju så mycket sånt på jobbet och det är inte särskilt lockande.

Men.
Jag tror jag vet vad som fattas.
Jag måste först bli kompis med mig själv.
Jag är en förvuxen tonåring... jag har nedärvda ätstörningar och kroppsnojjor...
... som hindrar mig på många sätt...
Jag måste komma förbi det... bli vän med mig...
Annars kommer jag aldrig kunna acceptera att någon annan tycker om mig.
Jag kommer tro det är en bluff... få prestationsångest... förstöra...
Jag jobbar på det... men det tar sån tid...
Vet inte om jag hinner.
Vill ju leva NU.

Tillsvidare skulle jag nöja mig med en förälskelse att drömma om.
Bättre än alla vitaminer i världen.
Det skulle dom sälja... dom där telefonförsäljarna...

Tidigt uppe idag... dags att ställa om dygnsrytmen inför nästa vecka.
Drog in till stan med dottern igår.
Köpte biobiljetter till torsdag, kollade in Panduro (vill pyssla men hittade inget kul... hade väl ingen inspiration...), kollade in Indiska, dottern köpte hårfärg och blekningsmedel på Blue Fox och Buttericks, fikade på Sandys, köpte scartsladd, telefon, väckarklocka på Claes Ohlsson i Gallerian, shoppade loss på lite reaböcker på Åhléns... åkte hem.
Käkade middag... typ keso... och hjälpte dottern att bleka håret.
Råkade även bleka handflatorna en smula... aj, aj!
Sonen och kompis kom hem.
Gick och la mig och kollade lite på bb innan jag somnade.

Nu ska jag snart väcka sonen och sen siktar vi på att kolla in Pingvin-filmen i heron city kl 12.45.
Efter det en sväng till Ikea.

Så är planen.
Det killar i halsen men annars är jag pigg och vid gott mod.
Ingen katt i syne dock... var är den lille mannen???
Saknar, saknar, saknar....

Idag ska jag och dottern åka in till stan.
Vi ska försöka få tag på biljetter till Brookback Mountain.
Vi ska köpa hårfärg.
Vi ska prova glasögonbågar.
Blä.
Vi ska åka förbi skolan och hämta böcker.

Jag skulle vilja ha ett bra recept på kycklingfilé.
Jag har sökt och sökt men får bara upp de mest komplicerade saker.
Det ska vara enkelt och gott.

Nu ska jag kolla om det finns biljetter till den där pingvin-filmen imorgon.
Jag älskar pingviner ända sen jag såg en dokumentär nån gång i början på 90-talet.
Jag och sonen ska se den.
Gärna i kombination med Ikea och Heron City.
Då borde man ju ta bion först...
Jobbigt att komma släpande på en massa blå kassar på bion.

Vet inte om jag kommer ihåg det här helt rätt nu...

Sniglar är tvåkönade- hermafroditer.
Dom har en liten "stav av kalk", a.k.a. "kärlekspil".
Denna lilla vassa kärlekspil förvaras i en invändig säck som djuren under befruktningen skjuter in i varandras kroppar.

Coolt.

Lugn och skön dag idag trots sorgen i hjärtat.
Gjorde månatliga städningen av sonens dator... det tar ju lite tid med fragmentering och allt...
Gick en lång promenad över dom vindpinade Grimsta-fälten och letade efter kattkräket.
Det var kallt men skönt.
Har legat och slöat och lyssnat på bb.
Det blev ju tidig uppgång idag så jag tog igen det nu på eftermiddagen.
Sonen har åkt till kompisar och ska sova där.
Dottern och jag ska kolla på bb, det är live-sändning därifrån ikväll och Daniel ska komma in från zonen.
Jag vet att jag är barnslig och patetisk men så är det.
Jag är det inte varje sekund, bara ibland när jag är det ordentligt.
OCH JAG HAR JU SEMESTER JUUUU!!!!
Och ingen aktivitetssemester heller, utan en ta det lugnt-semester.
SÅ DET ÄR OK!
Nu tog parlamentet slut och då blir dottern tillgänglig igen.
Nu ska vi laga mat.
Troligtvis blir det falukorv och makaroner.
Fast inte så mycket makaroner till mig dåra.

Hmm.... ser lätt bisarr ut... om man tänker i såna banor...


P.S.
Ringde förresten Gunnar, han som ringde imorse, och tackade honom för att han brydde sig. Han lovade att hålla ögonen öppna. Det känns bra. Alla ögon behövs.

Mitt hår är inne i en period av bad-hair-days varje dag.
Det är elektriskt så till den milda grad, stripigt, taggigt och torrt.
För att inte säga glanslöst och slitet och allmänt MÄRKLIGT.
Kanske kan det ha nåt att göra med att jag har budgethandlat billigt shampo på ÖB.
Misstänker att dom där shamposorterna för 9.90 är rätt utspädda med vatten.
Så nu har jag gått upp en prisklass och köpt GLISS shampo och balsam för torrt och slitet hår.
Har nu shamponerat och balsamerat i två omgångar och väntar med spänning.
Om detta inte funkar så får jag gå direkt på Björn Axén.
Det kan ju också bero på någon vitaminbrist.
Skare va så svårt att stoppa i sig några av dom där pillrena som jag har i mängder p.g.a. alla infernaliska telefonförsäljarna som alltid lyckats ringa när jag är svag och totalt utan motståndskraft???

F.Y.I.

Telefonen ringde kl 6.
Vem ringer vid den tidpunkten en söndag?
Tog ett tag innan jag vaknade ordentligt, men reptilhjärnan visste ju att barnen var hemma så det var i alla fall inte nödläge 1A.
Kravlade upp och lyssnade av telefonsvararen vid halvsju.
En Gunnar på våran gata hade ringt och sa att det satt en svart katt i hans port.
Jag lovar.
Det tog mig högst 15 sekunder att få på mig ytterkläderna och rusa iväg.
Det var inte vår katt.
Det var en svart katt med vita tassar.
På den korta tid det tog mig att rusa dit hann jag se framför mig hur vår lilla plutt satt där.
Hur jag skulle lyfta upp honom och hålla hans lilla kropp i min famn.
Hur lycklig jag skulle vara och hur lyckliga barnen skulle bli.
Men... det var ju inte han.
Jag pratade lite med felkatten innan jag masade mig hemåt.
Gick en vända runt huset och ropade lite på vår katt.
Nu sitter jag här vid köksbordet.
Kan lika gärna gå upp.
Har en vecka kvar på semestern, sen är det dags att gå upp kl 5 igen.
Lika bra att ställa in dygnsrytmen.

Tack i alla fall till Gunnar som ringde om katten i porten!!!
Det inger hopp.
Att någon bryr sig och faktiskt ser våra lappar.

Inte belåten för det kan man inte vara när en familjemedlem saknas.
Dottern och jag har satt upp ännu mer lappar.
Träffade en kvinna som berättade en massa historier om katter som sprungit bort men kommit tillbaka.
Han har sprungit till Blackeberg för att svärma för kattflickor, trodde hon.
Hennes råd var att vi skulle fortsätta leta, sätta upp lappar, fråga folk och koncentrera oss på älsklingen, skicka signaler till honom och följa magkänslan.
Jag tror på det där sista.
Katter har ett sjätte sinne... väl utvecklad intuition... kalla det vad man vill...
Min mammas katt, som är i katthimlen nu, visste alltid när min styvfar var på hemgång.
Oavsett tid på dygnet.
Ca en halvtimme innan styvfadern dök upp kom Lisa fram och satte sig vid grinden och väntade.
Då visste min mamma att det var dags, så då började hon med middagen.
Det slog aldrig fel.
Och styvfadern kom INTE hem samma tid jämt och ständigt.
Så jag ska sätta mig ner och signalera till lilla skruttet.
Jag ska beama hem honom.

Nu har vi precis käkat middag.
Det blev köttfärsbiffar, potatis och sallad.
Fast jag åt inte potatis.
Jag har mått lite lätt illa de senaste dagarna och jag tror att det beror på att jag ätit så mycket bröd.
Nu har ju inte det med potatis att göra, men det är på tiden att jag skippar kolhydrater nu.
Jag kanske är lite glutenintolerant.
Blir uppsvullen av både pasta, pannkakor och bröd.
Get the message!
Jag sa det till dottern... att jag nog inte ska äta bröd och sånt för det är nog det som gör att jag mår illa...
Då sa hon att precis samma sak har jag sagt massor med gånger förut.
Det har jag inget minne alls av... men då är det nog så.
Get the message som sagt!

Nu sitter jag här och försöker att inte tänka på en frusen liten katt.
Lyssnar på bb-huset.
Daniel från zonen vann över dom andra zonengrabbarna och får gå in i huset imorgon.
Jippiho.
Det var precis vad jag ville.
Dessutom ska han bli chef i huset i en vecka.
Det ska bli kul att se honom tillsammans med dom andra.
Zonen har varit så tråkig att se på men Daniel verkar charmig och vettig.
Söt är han dessutom.

Har varit ute en sväng och letat.
Problemet är att vi ju inte har en aning om åt vilket håll vi ska leta.
Inte ett spår syns nedanför balkongen.
Jag klättrade runt lite i skogen, trasslade in mig i taggbuskar och halkade på klippor.
Det var skönt att komma ut en stund, men ingen, ingen kissemiss.

Sen fick jag ett ryck och dammsög i sonens rum.
Jag gav upp efter att ha karvat ut oändliga mängder skräp, gamla strumpor och små grunkelunker under soffan och i alla andra vrår man kan tänka sig.
Det blir straffstädning när han kommer hem.
Jag kan meddela att han inte är ensam om att bo i sitt rum.
Ett antal ryggradslösa djur har också flyttat in.
Misär.
Dottern är inte bättre.
Jag slits emellan att gapa på dom och lägga mig i och börja röja och rensa... och att helt enkelt låta dom vara och ta ansvar för sin egen sunkiga tillvaro.
Dom är inga bebisar och dom lär sig aldrig om jag gör deras jobb.
Men det är just det där med dom ryggradslösa djuren.
Svårt att slappna av när man vet att dom finns där.

Har diskat och nu sitter jag här med en kopp te och lyssnar på bb-huset.
Inget särskilt att rapportera därifrån.
Nu ska jag leta reda på nåt smarrigt köttförsrecept!

Drömde om kissemissen inatt.
Att jag hittade honom sopnedkastet.
Åhh, om jag ändå kunde göra det...
Tanken på att han kanske är någonstans och fryser och är hungrig och förvirrad...
En sån kontrast mot livet han är van vid.

Det kändes så rätt när han kom in i vårt liv i somras.
Vi hade redan två katter och hade bestämt oss för att det räckte.
Vi saknade fortfarande våran Maurice som dog hösten 2003.
Maurice var kolsvart med några enstaka vita hårstrån under hakan.
Jag saknade honom så mycket som man kan sakna en vän som funnits där i vått och torrt i ca 15 år.
Jag saknade tyngden av hans kropp.
Jag saknade att ha en svart katt.
Det har alltid funnits svarta katter i mitt liv... det är nåt speciellt med dom.
För mig betyder dom TUR.
Men dom är rätt ovanliga.
Dom flesta svarta katter har en eller annan vit fot.
Dom helsvarta växer inte på trän.

Och så, av en slump, kom H in i våra liv.
Hon bodde på vår gata och hon hjälpte oss med våra katter när vi var på schlagergayfestival i Hamburg.
Hon råkade ha en svart kattunge som ingen ville ha.
Och en kolsvartare katt har jag nog aldrig träffat.
Inte ett vitt hårstrå.
Och en ljuvlig personlighet... nästan lite hundig.
Okarakteristiskt (för katter) oneurotisk.
Inte ett fräs, inte ett morr, inte ett riv.
Det räcker nästan med att titta på honom så börjar han spinna.

Och nu är han borta.
Och ute är det vinter och massor av minusgrader.
Kära Gudinna och Gud!
Låt en vänlig själ ha tagit hand om honom.
Låt denne person se våra lappar.

Jag vet...
Min blogg är inte något att ha för tillfället.
Jag förmår inte skriva om bagateller.
Jag har sorg.
Återkom om tre år.

Här är en lite mer positiv bild av depp för att balansera

Katten är fortfarande borta.
Jag och dottern har satt upp lappar i alla portar på vår gata och vi har gått runt och ropat och ropat.
Men ingen liten svart panter någonstans.
Det är inte första gången jag tror att jag har förlorat honom för alltid... han har en tendens att försvinna,men då har han för det mesta lyckats gå upp i rök inne i lägenheten och sen dykt upp igen...
Men den här gången ÄR  han verkligen borta och ute är det vinter och minusgrader.
Enda hoppet är att någon snäll människa har tagit hand om honom.
Vi har bara haft honom sen i somras och han har precis börjat bli en liten personlighet här hemma.
Den som kommer att sörja mest är sonen.
Vi pratade precis häromdagen om att han skulle ta med sig kattfnatten när han flyttar hemifrån.
Eftersom just dom två är så bra kompisar, som brorsor.
Fan,fan,fan.
Så jävla dumt att inte ha koll på en okastrerad hankatt i februari av alla månader.
Han har väl känt vittringen av någon löpande honkatt och sprungit tre mil eller nåt.
Usch.
Jag är så ledsen så jag finner inga ord för det.

Ja...
Pengarna är återfunna!!
Jubel i busken och alla tårar är torkade.
Tur man har en blogg där man kan spy ur sig saker och ting innan man frontar folk med det.
Jag är verkligen inte sån att jag misstänker vem som helst hur som helst för vad som helst.
Men...
Vi har blivit besvikna ett antal gånger och det är inte kul.
Kompisen L och hans polare M hade pillrat med sonens pengar och gömt dom i rummet.
Så långt var det rätt... men dom hade inte tagit dom!!!
Och tack och lov för det.
Jobbigt det hade blivit annars.
Jag skrapade ihop den hemvändande sonen som var så förtvivlad så han höll på att gå sönder när han kom hem från skolan.
Dels för pengarna förstås... men främst för att han inte kunde se någon annan förklaring än att en av hans bästa vänner hade norpat dom.
Han var så utom sig att jag stolpade iväg till Indianen och la fram problemet.
På ett mycket milt och vänskapligt sätt vill jag poängtera.
Hon är som sagt, trots sin annorlunda framtoning, en mycket bra människa.
Hon skulle prata med sin son, men hon kunde förstås inte tro att  han hade gjort nåt sånt.
Vilken förälder vill tro det.
Inte jag.
Jag kan intyga att min son är den mest älskansvärda och fantastiska person i norra Europa, men trots det har han själv fallit för frestelsen en gång (några år tillbaka) och knyckt pengar från en kompis.(vilket ledde till att han fick sån panik att han rymde hemifrån och blev efterlyst av polisen ("8-årig pojke med stora hängbyxor..." hörde jag hur poliserna hojtade i polisradion)... och snacka om att han fick ta konsekvenserna sen inklusive återbetalning med RÄNTA och be om ursäkt i den andre ungens föräldrars närvaro... snacka om att han inte upprepar det misstaget....) och han har alldeles nyligen åkt fast för att ha klottrat i skolan (konsekvenser där också i form av SANERING och en mycket besviken mamma)...
Och jag vet att L och hans polare inte alltid respekterar andras ägorätt och att dom ibland håller på med sånt som inte är riktigt helt ok.
Dom är inga dåliga människor för det.
Det jobbiga i det här läget var ju att han i så fall hade gjort det mot en kompis.
Men, som sagt, slutet gott allting gott.
För det var ju inte så illa som det verkade!!!
Bäst som vi stod där och språkade, jag och Indianen, så kom sonen springande och hojtade att han hade hittat pengarna.

Jag har lite dåligt samvete nu för att jag genast trodde det värsta.
Men jag såg ingen annan förklaring... och diverse små omständigheter och bakomliggande faktorer gjorde att den förklaringen inte verkade så osannolik även om den var obehaglig.
Jag ska snacka med L när jag träffar honom nästa gång.
Han må vara en spoling.. men han betyder oerhört mycket för min son.
Tusen eloger också till Indianen som tog det hela mycket bra.
Skönt att veta att man kan snacka med henne om sånt här, och att hon ser problemet på samma sätt som jag och inte genast börjar försvara sin son.

Kommer ihåg en gång för hundra år sen när sonen var ca 4 år.
En dag kom han hem gråtande och BARFOTA.
Han hade varit  ute och lekt med några grabbar som var några år äldre.
Dom hade knyckt hans fina astronautstrumpor och grävt ner dom.
Strumporna var sen spårlöst borta och jag tog sonen i näven och klampade hem till en av grabbarnas föräldrar som jag kände lite och tyckte verkade vettig.
Hon var som förbytt.
Vägrade att lyssna och hävdade att hennes son skulle aldrig göra något sånt...
Och hennes oborstade son stod bredvid och blånekade.
Efter det blev vi aldrig riktigt kontanta igen.

Oj.
Jag kommer in på så många sidospår.
Konklusionen av det hela är alltså:
Tro inte alltid det värsta även om det inte verkar finnas någon annan förklaring just då.

Jag är så JÄVLA ARG och UPPRÖRD!!!!!!!!!!!!!!!!
Sonen ringde på en dålig mobillinje från skolan och klämde fram att han tror att hans ohängde kompis L har snott hans 800 kr som han hade i sitt rum.
Igår var L och M hemma hos oss i en kvart.
Jag träffade dom inte ens för jag var i köket.
Ovanligt kort tid var dom här.
L är tre år äldre än min son och bor i huset bredvid.
L och sonen har, trots åldersskillnad (och tusen andra skillnader), varit väldigt bra kompisar sen vi flyttade hit för sex år sen.
Nu känns det dock som om det är lite väl stor skillnad i ålder och mognad.
L kommer från lite speciella hemförhållanden.
Han bor med sin morsa, fast det egentligen är pappan som har vårdnaden.
Morsan kallar sig "indian" och hon tar hand om både djur och människor (oftast rätt trasiga människor... dom går in och ut hemma hos henne... droger förekommer och det är därför hon inte har vårdnaden om sina barn...) som söker sig till henne.
Hon är inte som andra mammor.
Dessutom är hon skrotsamlare (åker till soptippar på nätterna) och har inga tänder.
Hon jobbar gratis hos en veterinär en dag i veckan i utbyte mot att hon får hjälp med alla sina djur.
Därför brukar hon hjälpa oss med katterna när det är kastrering på gång t.ex.
Hon är jättebussig, men... inte som andra.. som sagt...
Hennes son L, som nu alltså är 17 år, har alltid fått göra vad han vill.
Hon har ingen koll på det.
L är streetsmart.
Att han skulle sno 800 kr som ligger framme om han hade chansen tvivlar jag inte en sekund på.
Moral måste läras och nötas in.
Om man inte har någon vuxen som lotsar en på vägen så är det klart att man lär sig saker den hårda vägen.
I L:s värld får man skylla sig själv om saker blir snodda... om man inte har koll på dom...
Så funkar det helt enkelt.

Jag ska vänta på att sonen kommer hem och så får vi leta ordentligt.
Sen får vi se vad vi gör.
Jag blir bara så ledsen i hjärtat för sonens skull.
Han har aldrig några pengar... han slösar bort allt och jag har inte alltid haft möjlighet att betala månadspeng... det här var pengar som jag just betalat tillbaks, eftersom jag var skyldig honom det...
800 kr.
Det är mycket det.

Klart vi får dela på förlusten.
Men jag tror inte jag har råd att ersätta allt.

JÄVLA IDIOTMÄNNISKOR DET FINNS!!!!!
Det är alltid dom ärliga och rättrådiga som åker dit och går back.
Dom som är oärliga själva kan ju kompensera förlusten genom att sno av någon annan liksom.

... har jag över fötterna...
Trevligt, trevligt.
Det är självaste Inkontinens-katten som gör sitt bästa för att  få bo kvar trots tvångsmässigt revirmarkerande.
Kampen fortsätter.
Varje dag.
Det fungerar bra med matskålar, men tyvärr hittar han ständigt nya ställen att pissa på.
Ständigt ett tassande steg före.

Annars har inte mycket hänt idag och det är precis som det ska vara.
Jag har tvättat alla våra lakan.
Inte ett enda rent fanns det kvar.
Och nästan alla handdukar.
Jag har diskat och lagat korv stroganoff.
Och jag har pluggat ryggradslösa djur med sonen.
Historia blir det imorgon.
Ryggradslösa djur visade sig vara riktigt äckliga.
Bara en massa bandmaskar, slemmiga maneter och polyper och sist men inte minst... hu, kan knappt ens skriva det... SPINDLAR.
Det kapitlet fick jag läsa högt, för sonen har ännu värre fobi än vad jag har.
Jag säger bara.... PALPER....
PALPER!!!!!!
Det är dom där små armarna som spindlarna har längst fram.
Som dom liksom håller saker med.
Jag ryyyyyyser när jag skriver det här.
För övrigt kan jag tillägga att en binnikemask kan bli 10 meter lång.
Mysigt.

Jag skrev just ett långt inlägg men när jag postade det så var jag utloggad och sen var det spårlöst borta!!!!!


Helt kort:

Dottern har körtelfeber och resistenta streptokocker i halsen.
Hon går nu på ännu en antibiotikakur.
Doktorn beklagade men vi blev uppspelta av att ens få en diagnos (till skillnad från när hon höll på att dö).
Och inte nog med det.
Två diagnoser!!!
Two for the price of one.
Resten av dagen har gått i trötthetens tecken.
Jag har sovit och kollat på bb.
Nu blev jag plötsligt väldigt uttråkad och kom därför på att jag ju fått låna en säsong av CSI av en arbetskompis.
Så det ska jag titta på nu.
Gonatt.

För det första ringde min mobil strax före midnatt.
Jag svarade inte eftersom alla barnen var hemma och jag inte ville prata med nån annan, kände inte igen numret.
Personen pratade in ett meddelande så jag lyssnade av det... det var en av våra kunder, alltså en gammal tant som svamlade och flämtade något om att hon inte orkade...
Jaha.
Då var jag ju tvungen att ringa hem till henne och höra hur det stod till... kunde ju inte bara strunta i det och kvällspatrullen hade ju gått hem..
Ringde hem till damen och det var hennes man som svarade... dom är väldigt sjuka båda två och ligger i varsin enda av en jättestor lägenhet... pratar i walkietalkie med varandra...
Han visste ingenting, men jag uppmanade honom att trycka på larmet och det skulle han fixa.
JAG FATTAR INTE HUR DOM FÅTT MITT NUMMER!!!!!!
Aldrig någonsin har dom ringt på det numret.
Mysterium.

Anyhoo.
Dottern har troligen körtelfeber (kyss-sjukan... håhåjaja..).
Därför var jag tvungen att pallra mig upp till kl åtta för att ringa vårdcentralen... sen var jag tvungen att sitta och bevaka telefonen (i hallen... vi har ingen skarvsladd..) eftersom dom skulle ringa upp (idiotiskt bokningssystem).
Vi har fått en tid till kvart över tio.
Suck.
When am I gonna sleep?
Och lite synd om dottern är det ju också förstås... men bara det inte blir farligt på nåt sätt så kan vi nog klara av det också.
Inte kul, men överlevningsbart.

Blir nog ingen bio idag med F heller.
Vi skulle ju se Brookback Mountain (?), men den är slutsåld överallt förutom i Kista och Heron City och vem tusan orkar pallra sig ända dit????
Det ska ju inte vara jobbigt att gå på bio liksom.

Så då blir det troligtvis historiepluggning med sonen.
För sjuttielfte gången ANTIKENS GREKLAND.
Hur många gånger läser man det egentligen?
Och ändå kommer ingen ihåg något!
Det enda man kommer ihåg nåt om är myterna... inte det som verkligen hände...
Well, well, well...
Life is a myth, aint it!!!?

Har utfodrat dottern som är hängig och lätt febrig.
Imorgon blir det farbror doktorn.
Har fräschat upp lite i hennes rum, bytt lakan och dammsugit.
Har knockat mig själv mot badrumsdörren.
Har därför tyckt synd om mig själv ett litet tag.
Har diskat.
Jodå.
Har kollat lite på actionsporten CURLING.
Säkert kul att spela.
Mindre kul att se på tv.
Ser fram mot ishockeyn senare idag.
Och isdansen...
_{^{...barndomsmysminnen hemma hos mormor och morfar...}}
Har nu legat här i min säng och spelat aloha solitaire och tjuvlyssnat lite på bb.
Ikväll ska en åka ut och nu håller dom på och städar och packar.
Ganska trist.

Utsoven betyder att jag sovit ut idag, men inte att jag är utsövd.
Utsövd kommer det att ta ett tag tills jag är.
Åkte till åhléns igår.
Köpte döskallestrumpor och döskallevantar samt en vulkanbyggsats.
Gör ditt eget vulkanutbrott!
Med LAVAPULVER (impade omåttligt på sjuåringen).
Hur spännande som helst, jag vill också ha en sån.
Å så fick han en kaktus som inflyttningspresent till sitt nya rum.
Syrran hans fick en vit st paulia samt lite ljus i inflyttningspresent till sitt nya rum.
Jag anlände till balunsen lite tidigt, vilket bara var trevligt för då fick jag lite egen tid med min kära, bästaste och systerligaste kompis E.
Det var vi som var ihopklistrade i tonåren.
Tror inte vi tillbringade många nätter ifrån varandra.
Nu ses vi alltför sällan... men vår relation behöver inte underhållas, vi har varandra FOR LIFE.
Sen kom lite släktingar till dom samt min son.
Middagen bestod av färska jättestora hemgjorda ravioli som innehöll marinerad kycklingfilé, bladspenat, purjo och mozarella. Och pinjenötter och tomat ovanpå det. Å så sallad och bröd och vin.
Efterrätt var maräng/glass/grädd och bär-tårta.
Och det  underbaraste godaste av goda jasmineté. Måste köpa... hade glömt att det fanns.
Och så päronlikör.
Samtalsämnen som avhandlades var sexinspectors (bra tips, men finns dessa människor på riktigt?), demokrati (bra idé, men funkar det verkligen så bra i praktiken när folket ska tycka om allt... kanske borde ett nytt politiskt system införas med expertjury... vilket för övrigt genast borde återinföras i melodifestivalen...), melodifestivalen (är det NÅGON som tycker att det är kul med alla dessa deltävlingar... var det inte bättre förr?), politiker och deras attraktivitet (är Thomas Bodström snygg eller bara beige? Är inte Lars Ohly lite mer manlig trots allt? Och går det ens att föreställa sig Göran Persson naken, för att inte tala om hans fru?), Let's dance (återigen detta problem med expertjury kontra folket... LÅT JURYN BESTÄMMA ANNARS BLIR DET ALLTID FEL OCH SÅNA SOM PEPPE ENG FÅR VARA KVAR ALLDELES FÖR LÄNGE...), vad står egentligen begreppet HÅNGLA för? Är det bara att tungkyssas, eller är det allt förutom själva sexet? Meningarna var delade..., är Fredrik Lindström rolig egentligen, eller bara kunnig och intressant? (vi kom inte fram till någon enighet i denna fråga men alla var rörande överens om att Henrik Schyffert inte är rolig som framförare, däremot är han en bra idéspruta... han var värdelös i Parlamentet)...,
Bland annat avhandlades detta.
Sen kom sonens kompis J som skulle sova hos oss.
Vi tog farväl och gick till tunnelbanan och då kom jag på att dottern nog precis i samma ögonblick hade anlänt tillbaks till Bromma och alltså fanns inte långt därifrån... jag ringde henne och mycket riktigt... dom hade precis anlänt till Aba-skolan... jag sa åt henne att ta väskan och hoppa på t-banan och ta sig till Brommaplan och sen tog vi en taxi hem.
Hon är ju lite krasslig och jag känner att ju förr jag får hem henne desto bättre.
Väl hemma dröp vi i säng allihopa.

Idag tänkte jag pyssla om dottern, efter ork och förmåga snygga till lite här hemma, kolla in lite OS och bara ta det lugnt.
Jag har ju semester.

Då har jag skurat badrummet!
Det var duktigt av mig.
Jag är påklädd och mejkad.
Har tagit beslutet att inte tvätta håret.
For your information.
Jag har ätit lite.
Letat lite på nätet efter en diskmaskin.
Skjutit upp disken tills imorgon.
Bäddat.
Rensat lite i högen på hallbordet.
Jag ska inte ha något skrivbord.
Jag ska leta efter någon annan typ av förvaring för alla papper.
Som inte tar sån stor plats.
Jag vill också ha en bäddsoffa.
Hmm...
Jag har lite visioner av hur jag vill ha det.
Dom är lite otydliga än så länge, men dom håller på att ta form.
Helt klart skulle tillvaron bli mer lättsam om vi hade en diskmaskin.
Någon som har en till salu???
En bänkmaskin ska det vara.
Fräsch och fin förstås.
Hoppas jag sover bättre inatt.
Det tror jag nog.
Allt var så okontrollerat igår eftersom jag var så trött.
Blä vad äckligt att käka tonfisk direkt ur burken.
Det gör Anton nu i bb-huset.
Kattmat!

Jag önskar att man kunde blogga när man promenerar.
Jag får alltid så spännande idéer och intressanta tankar när jag är ute och går.
Inte fasiken kommer jag ihåg dom sen.
Det är samma sak när jag är hos tandläkaren och får lustgas.
Helt otroliga tankar poppar upp i huvudet då.
Spårlöst borta efteråt.
Så synd.

Ansträngande.
Måste vila mig lite efter duschen.
Passade på att rena mig lite från negativa tankar också.
Ner i avloppet med dom bara.
Spol, spol...

I bigbrother-huset sover dom fortfarande.
Vad jobbigt det måste vara att sova så där många personer i samma rum.
Syrebrist.
Jag ska följa dom som en hök nu i två veckor.

Här hemma är det inte så mysigt.
Enligt semesterplanen skulle jag ta itu med det först imorgon och ev. lite på måndag.
Funderar på om jag ska göra ett ryck redan nu.

Dottern är ju på skolresa fortfarande.
Dom kommer hem sent ikväll, men då sover hon hos kompisen.
Så hem hit kommer hon imorgon.
Sonen sover hos kompisar.
Vi ska ses på kalaset sen.

Oj...
Pratade med dottern precis.
Hon har ont i halsen igen.. har precis haft halsfluss och käkat antibiotika mot det...
Pojkvännen LIGGER PÅ SJUKHUS .
Körtelfeber.
Han var den som smittade dottern med halsfluss.
Men.. det kanske är körtelfeber trots allt.
Måste ta henne till doktorn på måndag.
Ligga på sjukhus p.g.a. hög feber är något vi fått nog av i vår familj.
Det var ju så det började när dottern var sjuk för några år sen.
Läskiga minnen.

Det är nog bra om jag tar ett städryck nu.
Så allt är fixat tills hon kommer hem.

Eländes elände.

Japp.
Då har jag semester.
Sov jäkligt dåligt, var uppe och käkade bananer och smågodis och chips i omgångar.
Somnade med datorn på magen och tusen kuddar under huvudet (nackspärr).
Vaknade vid 6-tiden med huvudvärk.
Kattkräken märkte att jag var vaken och blev morgonpigga, körde formel-1-leken runt, runt i vardagsrummet (där alltså jag och min säng utgör ena raksträckan).
Tog treo och läste ikapp på alltomtv.se om bigbrother.
Ikväll ska jag och sonen på födelsedagskalas.
Måste köpa present, helst nåt med döskallar.
Födelsedagsbarnet är ca 7 år (är pinsamt nog inte riktigt säker).
Så semestern börjar inte riktigt som jag tänkt mig, måste alltså ut bland folk även idag.
Både trevligt och jobbigt.
Har drabbats av dåligt samvete för gamla synder.
Det kommer ibland.
Jag har gjort en del saker som jag aldrig skulle berätta för någon.
Säkert inte mycket värre än vad dom flesta nån gång har gjort, men jag SKÄMS.
Det var längesen och jag har bestämt mig för att aldrig någonsin mer göra något som jag inte kan stå för.
Jag mår så ruskigt dåligt av dåligt samvete.
Jag tänker inte på det så ofta men ibland slår det mig.
Jag har inte skadat någon annan, det handlar inte om att ha gjort någon ledsen.
Det är mer saker som jag gjort bakom någons rygg.
Jag tröstar mig med att jag har blivit äldre och förståndigare, att jag inte riktigt visste vad jag gjorde DÅ, att jag utvecklas till en bättre människa...
Men den JAG som jag är NU skäms ändå för det jag gjorde DÅ.
Fast det egentligen inte är NU-jag som gjorde det.
Krångligt.
Man skulle vara katolik så man kunde gå och bikta sig och bli förlåten.
Jag tror på att förlåta, men jag har svårt för att förlåta mig själv.
Ibland... inte nu.... har jag oroat mig för att jag skulle vara psykopat eller nåt...
Men det är nog ingen risk... en psykopat skulle aldrig kunna ha så mycket ångest och må så dåligt p.g.a. dåligt samvete.
Jag lider också av lite väl mycket empati ibland.
Det låter kanske konstigt... men jag har en förmåga att sätta mig in i andras situationer på ett sätt som ofta är direkt plågsamt för mig själv.
Empati är bra i lagom mängd.
När den blir för stor/stark så har den en tendens att slå över till egocentricitet.
Att allt liksom handlar om MIG.
JAG blir lidande p.g.a. andras belägenheter, och mitt fokus hamnar på MIG.
Nåväl.
Jag grubblar och tänker och analyserar till förbannelse.
Jag tror på att ständigt utvecklas och jobba med sig själv.
Jag gillar människor som gör det, och jag kommer nog aldrig att bli färdig eller sluta ifrågasätta mig själv och mina motiv.
Jag har ett jobb där jag får göra gott.
Där jag har en möjlighet att påverka andra människors liv på ett positivt sätt.
Det mår jag bra av.
Frågan är om jag gör det av själviska skäl, eller för att jag är en god människa, eller för att kompensera mina "illgärningar" från förr...
Det kanske inte spelar någon roll så länge resultatet blir bra...

Usch!
Hoppas den här dagen är ett undantag.
Jag har ingen lust att grubbla bort min semester.
Preskribera!
T.o.m. mord preskriberas...
... så jag borde väl kunna förlåta mig själv...

johopp!!
Då är det bara en dag kvar att släpa sig till jobbet innan jag får sova ut i 16 dagar i sträck.
Jäklar vad det ska bli skönt.
Jag känner ändå att jag har en hel massa energi som ligger och pyr.
Tror det beror på att den ekonomiska biten börjar att ljusna så smått.
På att min jobbsituation faktiskt ser riktigt bra ut.
Jag är inte bara en knegare längre, utan jag har ett riktigt jobb med lagom mycket ansvar.
Jag kan påverka min egen jobbsituation, har saker att säga till om och träffar en hel massa spännande människor varje dag.
Jag har ett jobb med mening, jag påverkar folks liv, jag gör en skillnad...
... och ÄNTLIGEN får jag någorlunda bra betalt för det.
Dessutom verkar det som om Prusiluskan är en bra chef.
Jag gillar henne mer och mer.
Vi hade personalmöte idag efter jobbet.
Det kändes väldigt positivt... makes me happy!
T och jag har slitit som djur idag.
Hon måste ju bli insatt i allt nu när jag ska ha semester.
Det är så kul att jobba med någon som jobbar som man själv gör.
Alltså på samma sätt och med samma ambitioner.
Det blir ordning och reda och det känns så skönt.
Sonen mötte vid t-banan när jag åkte hem.
Vi käkade middag i korvkiosken.
Kan det bli flottare?
Eller flottigare (hi,hi).
Åhhh... var på hembesök idag hos en alldeles, alldeles underbar liten herre.
Han kommer ursprungligen från Spanien och han smattrade fram allt han sa på svenska.
Fast liksom med spansk rytm och tempo.
Han smattrade oavbrutet... OAVBRUTET.. hela tiden jag var där.
Jag fick väl in ett ord här och där , vet inte om han hörde det, men vi var rörande överens och de allra bästa vänner när jag tog adjö, med famnen full av pasta och mandariner som han absolut ville att jag skulle ta emot.
Som sagt.
Jag älskar trots allt mitt jobb.
Nu ska jag kolla in några kompisbloggar som jag hört ryktats om att dom har uppdaterats!!!
Vi får väl se när jag återkommer här... jag kanske svimmar imorgon av semesterchock.

Trött, trött, trött.
Har ställt om dygnsrytmen en smula.
Somnar redan vid sju om jag bara går och lägger mig, och vaknar av mig själv typ halvfem.
Känner mig inte utvilad för det.
Dessutom var jag uppe och käkade glass inatt.
Eller... natt å natt....
Dottern ringde vid 22-tiden och meddelade att dom kommit fram till Ramundberget.
Allt verkar ha gått bra och busschauffören var stabil och säker på både händer och fötter hela resan.
För säkerhetsskull hade jag utrustat dottern med dextrosol att mata chauffören med om han började se sömnig ut.
Måste säga att glassanrättningen jag intog inatt var ovanligt fantasifull.
Först hällde jag lite oboy-pulver i en djup tallrik.
Sen skedade jag i vaniljglass.
Skivade en banan.
Droppade över lönnsirap.
Slutligen smulade jag över två hembakade (rätt gamla och dammiga) pepparkakor.
Det var väldigt lyckat.
Sköljde ner det hela med två klunkar avslagen cocacola.
Sockerchock.
(nu har jag oboypulver på tangentbordet)

Idag är det p-möte på jobbet.
Hoppas det går fort.

Preliminär semesterplan:

LÖRDAG- sova
SÖNDAG- sova, läsa, städa pyttelite
MÅNDAG- bio med F
TISDAG- plugga historia med sonen
ONSDAG- fira dotter

Nu ska jag kolla in om det hänt något i världen innan jag gör mig i ordning.

Blixtbloggar innan jag ska iväg till jobbet.
Har lite ångest eftersom jag vet att det körde ihop sig för nattpatrullen igårkväll.
Lite mitt fel eftersom jag inte hade skrivit upp en portkod.
Det löste sig, men jag känner mig skyldig.
Sån är jag... rädd för att göra fel...
Ikväll ska jag hem efter jobbet i alla fall.
Jag och sonen ska käka biff och ugnsrostade grönsaker och plugga historia.
Jag har helt slutat läsa.
Började ju på den där fantasyboken, men eftersom jag varit så stressad så kom jag av mig.
Det får bli när jag är ledig.
Boken verkar bra, men det är en sån som man vill sträckläsa... det räcker inte med lite ibland på tunnelbanan.
L har ju åkt till Thailand nu.
I SEX VECKOR.
Men det har jag valt att förtränga eftersom jag blir så avundsjuk när jag tänker på det.
H har åkt till Guatemala och J är i Argentina.
Så internationellt!
Vet inte vart jag skulle vilja åka om jag fick välja.
Jag är bara trött...
Träffade F förra veckan.
Hon har fått tvåmiljoner rikskuponger så hon bjöd på middag.
Tapas på Scheelegatan.
Vi delade på en halv flaska vin... jag är som sagt inte så dyr i drift...
JÄTTEKUL!!!
Nästa vecka ska vi gå och se den där cowboygayfilmen.
Moonlight goes social and active minsann!
Br har blivit knäpp.
Br på jobbet alltså.
Han är kär i L, som ju har åkt på semester, och dessutom har ju Björne-chefen slutat.
Hans värld har rämnat och han kommer från Haparanda, då kan det slå slint.
Han har skickat två skumma sms till mig på kvällstid om att han är orolig för mig.
Han som inte tål mig annars.
Strålisvarning minst sagt.
Nu ska jag tvätta håret.
Det har fullkomligt flippat ur.
Elektriskt och torrt, men ändå liksom stripigt...
Life is a stinking shoe sometimes.

Äntligen hemma och i säng.
Var tvungen att åka direkt från jobbet till Nockeby för ett föräldrarmöte.
Min son hänger med ett grabbgäng som ofta hänger med ett tjejgäng och nu har det börjat komma alkohol med i bilden och det är ett allmänt springande ute och tjatande och tjafsande om utetider, pengar och vad alla andra får göra, så några rådiga föräldrar kom på att vi borde ses och prata ihop oss.
Det är ju en utmärkt idé, verkligen.
Synd bara att mötet var tvunget att vara idag, just den här veckan när jag är megasuperöverstressad, helt slutkörd på alla plan, är mitt inne i helvetesperioden, inte har träffat sonen på över en vecka och dessutom måste fixa och dona en massa med dottern som ju åker iväg på skolresa imorgon bitti.
Synd också att jag bor i Hässelby och alla andra i fina Bromma så mötet måste gå av stapeln på en kinakrog vid Nockeby Torg.
Inte direkt åt mitt håll.
Dottern tog jag avsked av på Vivo, Fridhemsplan.
Både hon och jag, halvsjuka båda två, blev sentimentala och tårögda och fick värsta separationsångesten.
Blir ju inte bättre av att det är hennes födelsedag imorgon och att jag inte får träffa henne då eftersom hon sover över hos en kompis som bor precis bredvid skolan (det blir lättare med packningen då).
Sonen fick steka sin pyttipanna alldeles själv i sin ensamhet.
Själv fick jag ingen middag.
Jag tog en kopp kaffe på kinesen.
Alla andra föräldrar drack vin eller öl, men jag känner mig själv och tycker inte att det är värt det att dricka alkohol en vardagskväll med andra föräldrar, vare sig ekonomiskt eller energimässigt.
Alkohol är tyvärr inget för mig om det inte är fest.
Priset blir för högt.
Främst i form av huvudvärk.
Anyway.
Det var ett bra möte.
Vi  snackade ihop oss om tider och regler.
Stackars ungar, dom har inte en chans.
Kom hem vid 22 och nu ligger jag här i sängen och lyssnar på ljudet från Big Brother-huset.

I confess.
Jag gillar Big Brother.
Det spelar inte någon roll vad dom stoppar in för människor i huset.
Om man envisas och följer det så blir alla intressanta till slut.
Det är som att spela sims, fast det är riktiga människor.
Jag bestämde mig redan från början för att jag ska bli beroende.
Jag VILL ha något att vara beroende av.
Det är ju en begränsad period.
Så nu ska jag uppdatera mig på alltomtv.se och se vad som hänt i huset idag.
I confess.
Jag har inget eget liv för tillfället.
Men det är ok.
Jag skulle ändå inte orka med det.

Tre dagar kvar på jobbet.
SEN HAR JAG SEMESTER!!!

Jihoo!

Det blev lite abrupt avslutat i förra inlägget.
Svårt att blogga i smyg.
Som sagt.
Dottern fyller år imorgon, men jag kan inte fira henne då.
Tänkte bjuda hem mamma å kompani samt pojkvännen J nästa onsdag på nåt enklare jippo.
Dottern säger att vi gärna kan strunta i hennes födelsedag, att hon inte vill bli äldre än 15 år ändå (och med det menar hon  inte att hon vill dö, utan att hon vill vara 15 år jämt).
Men det vet man ju hur det är med sånt där snack.
Om man lyder och gör som vederbörande vill så blir allting väldigt sorgligt och tragiskt.
Barns födelsedagar kan inte struntas i, hur mycket dom än insisterar.
Jippo nästa onsdag alltså.
Presenter har hon redan fått ett gäng, men jag fyller nog på med lite mer nästa vecka.
Jag hittade som sagt en hel del kul grejer på rean, så nu är hon hur bohemchic som helst.

Min dotter är en alldeles UNDERBAR och LJUVLIG person.
Innan hon blev sjuk... jag har skrivit lite om det någonstans nedan, men hon var alltså dödssjuk i 12-årsåldern... innan hon blev sjuk var hon en rätt så bekymrad ung dam.
Hon bekymrade sig mycket över sig själv och alla andra.
Hon var aldrig riktigt nöjd med sig själv, ställde orimligt höga krav på sig själv och kunde aldrig vara duktig nog (hmmm... undrar var hon fått det ifrån..).
Hon var självuppoffrande och mesigt snäll, på gränsen till självutplånande.
Ja... hon var underbar och ljuvlig då också, men hon hade lite svårt att släppa loss och det var nog mest negativt för henne själv.
Den största förändringen när hon tillfrisknade var att hon blev mycket mer avslappnad.
Med sig själv och med livet i största allmänhet.
Snällheten finns kvar... hjärtat svämmar över av empati och välvilja, men hon är inte lika hård mot sig själv.
Och i och med att hon slappnade av så blev hon så mycket roligare.
Humorn flödar och hon är totalt krejsi... på ett skönt sätt!
Hon är en av mina absoluta favoritmänniskor i denna världen och jag är så glad att hon finns i mitt liv.
Hon fyller 16 år imorgon och vi borde väl gå varandra på nerverna i största allmänhet...
Men hennes sjukdomstid har satt sina spår, både hos henne och hos mig.
Vi tänker inte på det jämt och ständigt, men vi är ändå alltid medvetna om att ingenting är självklart, inte ens att vi har varandra.
Nu tror kanske en del att vi är sjukt bundna till varandra p.g.a. allt som hänt, men så är det inte.
Hon är en mycket självständig, mogen och förståndig tjej... ibland naturligtvis lätt sinnesförvirrad av tonårshormoner och alldeles normalt naiv och oskuldsfull...
Men jag märker när jag talar med andra föräldrar att vi har ett ganska speciellt morådotterförhållande.
Vi står varandra mycket nära och har jäkligt kul ihop för det mesta.
Jag har alltid tyckt att det varit lite fjantigt när man hör tjejer säga att dom beundrar sina mammor, eller att deras mammor är deras bästa vänner (typisk frökensverigekandidat-kommentar)...
Men kanske kommer min dotter att säga så.
Det är mycket möjligt.

Oj...
Typiskt mig att bara lägga av helt plötsligt utan att märka det själv.
En riktig periodare!
Det är jag det.
Och bara för det har jag fått en snäll kommentar!!!
Hallå, hallå Anders!!!
Tack för snälla ord!!
Men... det där är ett litet dilemma...
Vill man bli läst eller inte???
Jag kan inte bestämma mig riktigt.
Lite kittlande är det ju att möjligheten finns...
Men jag har inte berättat om min blogg för en endaste kotte som jag känner.
Vill ha kvar möjligheten att kunna lämna ut mig själv lite.

Jag ska börja skriva igen!!!
Men det har varit så otroligt mycket på jobbet den senaste tiden.
Jag jobbar den här veckan också, sen har jag två  veckors semester, och nu känns det bara som om jag försöker hålla ut och undvika att allt rasar samman... vilket det gör så fort jag slappnar av och blir ouppmärksam eftersom allt hänger på mig just nu...

Nya chefen har ju kommit.
Kodnamn: Prusiluskan.
Hon är ok... men lite gammalmodig och småpetig med oväsentliga saker....
Hursomhelst... hon är verksamhetschef.
Jag är SAMORDNARE.
I alla fall i praktiken och när jag skriver under biståndsbeslut.
På mitt anställningsavtal är jag vårdbiträde/administratör.
Jag har vårdbiträdeslön och tillägg.
Dålig lön naturligtvis, men jag fick igenom mitt minimikrav (som var realistiskt lågt) samt lite extra för mitt slit i januari.
Ett litet, litet pyttesteg uppåt i alla fall.
Men....
Grejen är den att förut var vi i praktiken TVÅ samordnare.
Nu ska jag fixa allt själv.
Vilket är omöjligt.
Idag kommer T.
Hon ska vicka för mig när jag har semester.
Hon jobbade hos oss förut, men slutade i somras, och hon var en av få som hade lite organisationsförmåga och kunde göra nytta på kontoret.
Det var jag som föreslog att vi skulle fråga om hon ville hoppa in för mig.
Chefen hade panik och såg inga alternativ... själv kan hon ju ingenting och skulle aldrig kunna göra mitt jobb...
Så idag kommer T och förhoppningsvis hinner vi få lite vettigt gjort.
Det ska bli kul för hon är världens roligaste människa.
Vi har hur kul som helst när vi jobbar ihop.

Måste skynda nu!!!
Hoppas detta är en ny period i mitt liv.
En ny blogg-period alltså!