moonlight

Jag har en depression.
Yes.
Har nu varit hos doktorn och det var vad vi kom fram till.
En depression som yttrar sig i form av trötthet, allmän oro, katastroftankar och panikångest.
Jag har ju inte den allra värsta formen av panikångest.
Jag går ju utanför dörren trots allt.
Jag har inte heller den värsta sortens depression.
Jag fick fylla i en massa papper och skalor där det räknades upp en hel massa kroppsliga symptom och negativa tankar och känslor och då visade det sig att jag hade dom nästan allihopa i varierande grad.
Det är bara det att jag har en massa andra tankar också som är normala och positiva som är blandade med dom här depressionstankarna och därför går jag inte omkring och tycker att jag är deprimerad.
Jag har för mycket tankar helt enkelt.
Jag upplever det som så att om jag bara inte var så in i märgen trött så skulle jag kunna ta itu med en hel del och då skulle jag må bättre.
Jag skulle t.ex. ta itu med mitt sociala liv.
Men det går ju inte.
När jag inte jobbar så orkar jag ingenting.
När jag sitter på tunnelbanan och tröttheten kommer så är det inte normal trötthet.
Det handlar inte om att nicka till lite på tunnelbanan hem.
Det handlar om att störta ner i djupaste komatillstånd. Så känns det.
Vilket känns mycket obehagligt och skrämmer mig.

Nåja.
Det känns bra att vi ringat in problemet.
Ska nu börja käka något zoloft-liknande på prov.

(min depression förvärrades en aning när jag fick veta att den underbara läkaren inte ska vara kvar nu när hon är färdigutbildad specialist.. typiskt när man äntligen fick en vettig husläkare... den förra har åkt hem till Australien)